måndag 30 november 2015

Dagsslummer och skum skumtomte

Idag hände för mig en apart händelse. Jag tog en eftermiddagslur. Sov middag. Hade en siesta. 

Såvida inte jag är sjuk, vilket är ytterst sällan, händer det aldrig. Främsta orsaken är att de få gånger jag känner behovet, förtränger jag det och håller mig vaken ändå. Jag vet nämligen hur det blir efteråt. Min hjärna omvandlas till mos. Jag vaknar upp som en stelfrusen zombie, jag slås ur funktion. Jag är oduglig resten av dagen. Min kropp är anpassad för att sova på natten, inte på dagen. Tydligen.

Men idag strax efter lunchtid kände jag hur mina ögonlock hade en längtan att stänga sig. Medveten om vad det skulle leda till satte jag mig med ryggen rak, huvudet upp med ögonen vidöppna i en stirrande blick (hade ni sett mig hade ni förmodligen ringt någon som med bestämd hand placerat mig i en vadderad cell) och satte igång de sista tjugo minuterna på ljudboken jag för tillfället läser. Som jag var tvungen att lyssna på en gång till eftersom jag två timmar senare oförklarligt vaknade under både filt och katt. Frusen och mosig. Men jag lyckades repa mig kvickt, lustigt nog. Är det åldern? Har jag kommit i det aktningsvärda skedet i livet då man måste sova mitt på dagen?

Förresten, har ni smakat årets Juleskum? Ni vet de där sega skumtomtarna? Clementinsmak verkar vara årets. Smakar som hostmedicin jag fick som barn. Apropå att aldrig vara sjuk... Men jag var sällan sjuk som barn heller, även fast jag försökte bli det. Jag gick hem till skolkamrater när de var förkylda, hade röda hund eller något annat spännande. Jag ville bli smittad för att slippa gå till skolan. Men det blev jag ju givetvis aldrig. Jag fick vattkoppor och kikhosta. I stort sett samtidigt. Eller som i alla fall avlöpte varandra. När ingen annan i plugget hade det. Så det fixade jag alldeles själv.



Skumma tomtar.

Post-gorm

Jag förstår att ni har legat sömnlösa i natt, oroade över vad Gorm skulle göra mot mig. Jag kan lugna er, vi blev förskonade från det värsta. Vi bor i mitten av Skåne. I mitten från alla håll. Mittenmitten. Dessutom känns det som om vi bor i en grop. Så vi slipper ofta toppen av misären som de som bor närmare kusten kan råka ut för. Men det friskade i ordentligt, tro inget annat. Flera gånger trodde vi att taket skulle lyfta, vilket det tack och lov inte gjorde - som på andra ställen i länet.

Doris blev en aning brydd i början men vande sig efter stund med allt susande, brusande, knakande och sprakande. Hon låg mellan oss i sängen och tvättade noggrant sin svans. Särskilt tippen. Vi somnade medan vi lyssnade på extrasändningarna på radion med anledning av stormen.

På vår uteplats såg det inte värre ut än så här i morse:

Gorm. Ingen Gudrun.

Idag är det en helt vanlig skånsk blåsig dag ute. Solen tittar fram då och då. Molnen gör motdrag. Himlen spelar schack.

Min främsta uppgift denna sista måndag i november är att fräscha upp mina favoritsjalar i ett Y3-bad. De luktar instängt, tråkigt och färglöst.

Upplyftande bad för sjalars själ.



söndag 29 november 2015

I väntan på stormar som gormar

Jag vaknade upp till ett konstigt gult sken. Inte så där som när solen lyser, utan konstgjort gult. Liksom hårt, som från en lampa. Ute var det en dämpat. De som kan något om väderprognoser har senaste dygnet hotat med att den danska stormen Gorm senare ikväll kommer att visa vad den går för. Särskilt i Skåne och andra delar av sydvästra Gothia, därför tänkte jag att det möjligtvis var lugnet före gormen. Det brukar vara lite besynnerligt och tyst ute innan ett stormangrepp kommer och drar förbi för att visa människan hur små vi är.

Det visade sig att jag hade rätt, trodde jag i alla fall, när någon släckte den gula neonlampan och både mörker och regn föll ner som en tjock rullgardin. Men efter tjugo minuter avtog ruskvädret och allt blev stilla igen. Solen kom fram och hängde lågt samtidigt som himlen blev isblå. Jag antar att det var en Gorm light. Ett kortare genrep inför kvällens Gorm hard core.

Magnus och jag tog fram adventsljusstakarna, placerade en i varje fönster och tände dem. Doris tittade slött på. Hon var inte så engagerad. Sambon och jag å andra sidan njöt i fulla drag.

Därefter tog vi en kortare biltur i environgerna, det har nämligen ryktas om en alldeles speciell tomte i Emnaröd strax utanför Kungshult.

En ball baltomte.

När vi satte oss i bilen igen efter fotosessionen frågade jag Magnus: "Vad heter det här stället nu igen?"
Magnus: "Emnaröd. Men jag vet inte riktigt om det stavas med äeh eller äeh. Jag har sett båda stavningarna men jag tror att det ska vara äeh."
Jag: "Du menar E som i Erik?"
Magnus, smått irriterad: "Ja, vad skulle äeh annars vara?"
Jag, ännu mer irriterad: "Ja alltså, det är lite svårt att höra skillnad när du (och de flesta andra skåningar) säger E eller Ä!"
Magnus: "Vadå svårt? Äeh! Äeh!"
Jag: "..."


fredag 27 november 2015

Granar, alger och fulla ryssar

Idag hade jag för avsikt att åka in till Malmö för att kolla läget. Jag hade gjort en mental snitslad bana längs de gator och torg där mina favoritbutiker ligger. Nu var det bara så att jag de senaste dagarna, kanske även veckorna, trånat efter sushi. Suget har inte avtagit, tvärtom. Och vad passar bättre än en sushimiddag när sambon ändå inte är hemma. Ni förstår, han är inte den största beundrare av de japanska fiskbeklädda riskuddarna. Alltså åkte jag till Lund istället. De har givetvis en uppsjö av sushiställen i Malmö men Skånes godaste finns strax intill Clemenstorget i Lund. Hävdar jag.

På tåget ner överhörde jag två tjejer som satt och pratade om nyttan med vatten. Den ena tjejen förtäljde att hon inte drack vatten. Men att ibland får hon "toksug" på vatten. Och då dricker hon vatten. Hon förklarade för väninnan att man ska ju dricka när man är törstig. Helst då vatten.

Innan jag började flanera bland de låga husen i centrala Lund beställde jag vad jag skulle ha till middag på restaurangens app. Man beställer, betalar med mobilen (om man har kopplat sitt betalkort till appen) och väljer när man vill hämta sin mat. När du kommer fram är det bara att gå förbi den så ofta långa kön och hämta din påse. Lysande om ni frågar mig eftersom jag inte är den enda som kommit på hur mycket kärlek det kommer ur den sushikockens händer.

Staden höll som bäst på att placera ut ståtliga granar här och var. Utanför Grand Hotel stod denna fin och redo inför första advent.


Gran(d) Hotel.


Stortorget var inte sämre. Många stannade till och avbildade den lekfulla granen.


Polkagrisar och pepparkakeland!

Jag upptäckte rätt snart att jag klätt mig lite väl optimistiskt varför jag genade genom saluhallen för att få upp värmen en smula. Några minuter senare, efter att ha sneddat över Clemenstorget med dess myllrande torghandel, stegade jag in på restaurangen för att mötas av den alltid så trevliga och tjänstvilliga killen i kassan. Jag tror att han har japanskt och finskt ursprung. Han har tydliga asiatiska drag och pratar svenska med finsk brytning. Låter det som i alla fall, jag ska inte påstå att jag är någon språkforskare.

Hur som helst var han bekymrad över mina tillval. Jag hade nämligen även beställt två "side-orders"; en Goma Wakame (tångsallad gjord på gröna alger, sesamfrön och chili) och en Kimichisallad (stark, syrad vitkålssallad). Alla deras japanska smårätter var slut - förutom tångsalladen. När han undrade om jag ville ha pengarna tillbaka sa jag att jag kunde ta en misosoppa istället, eftersom jag hade glömt att beställa en sådan. Jag blev upplyst om att mison ingick i den menyn jag begärt. Jag orkade inte göra ett återköp på några futtiga kronor så jag sa att jag kunde ta två Goma Wakame. Jag fick tre som plåster på såren. Så nu har jag tillräckligt med gröna alger som håller mig tyst ett tag.

Goma Wakame. En masse.
Wakamasse.

På tåget hem satt jag mittemot två killar. Ungefär i samma ålder som de där två tjejerna som pratade om vatten, det vill säga hyfsat färska. De här snubbarna satt och glodde in i den enes mobiltelefon och skrattade, hjärtligt och rått om vartannat. Efter ett tag började ägaren till mobilen läsa upp något som lät som fraser, jag kunde inte riktigt höra och ville inte spetsa öronen allt för mycket, men jag antog att det var något skojigt eftersom de fortsatte att skratta. Innan de gick av i Eslöv lyckades jag dock uppfatta: "What's the difference between a Russian wedding and a Russian funeral?" Kompisen svarade raskt fnissande: "One less drunk!" Och jag kunde inte låta bli att fnissa till jag heller. Förlåt.

Köp ingenting - sponsrad video

Julen står för dörren. På söndag är det första advent. Julstjärnor och julljusstakar kommer att pryda våra fönster. Det varma välkomnande skenet blir ett tacksamt avbrott i mörkret. Kommersen är i full gång, påpälsade människor trängs och svettas i varuhusen i jakt på den perfekta julklappen.

Vissa är så förutseende att de redan är klara med sina inköp. Själv har jag en tendens att vänta in i det sista, det är som om julkänslan infinner sig väldigt sent hos mig.

Jag märker att vi, i alla fall den vuxna delen av populationen, har svårt att både skriva önskelista och komma på vad man ska ge bort. Vi har redan allt. Jag känner ingen som vill ha ännu en "pryl". Eller ja, jag ska vara ärlig - jag skulle inte må helt dåligt av en ny dator. Den jag har är trött och gammal, den hänger inte med mitt och omvärldens snabba tempo. Men ändå känns det inte överhängande. Jag vet att jag kommer att få något så mycket mer värdefullt i år. Jag återkommer till det i ett senare inlägg. (Nej, jag är inte gravid.)

Någonting som är av värde är att ge bort ingenting. Som egentligen är allting. Som kan göra skillnad för barn. Barn som är på flykt. Som flyr undan krig och katastrofer. Det är knappast någonting vi kan blunda för, hur hårt vi än kniper ihop ögon, öron och empatiförmågan.

Så om ni inte vet vad ni ska skriva på er önskelista, skriv att ni vill ha ingenting. Det ska jag göra.








Min önskelista, om nu någon skulle vara intresserad, ser ut som följer:





Sponsrat inlägg.


torsdag 26 november 2015

Sopplunch

När jag hade druckit ur morgonkaffet och tuggat ner det sista av min ostsmörgås blev jag kvar i köket. Om några timmar skulle en vän komma över på lunch. Jag hade bestämt mig för att en krämig champinjonsoppa med schalottenlök och rostade pumpakärnor skulle passa fint en rå novemberdag. Som visserligen inte var särskilt rå skulle det visa sig, utan vi var snarare inkapslade i en tät, mjuk dimma.

Jag skred genast till verket och och började skiva cirka en miljard minichampinjoner.

Små svampinjoner många.

Vid ettiden plingade dörrklockan till och Micke hade därmed anlänt till byns tillfälliga soppkök. Medan vi sörplade i oss soppan varvat med varmt hembakat bröd [läs: bake-off-ciabatta, med tanke på hur mina bagarambitioner på sistone har resulterat i kolbitar...] höll vi samtalet igång non-stop. Som vanligt pratade vi om allt mellan himmel jord. Våra framtidsplaner, våra drömmar, våra mål. 

Om jag får säga det själv blev soppan riktigt mustig och god, vi åt båda med glupande aptit.

Som jag har nämnt tidigare finner jag det svårt att ta bra matbilder, det ser sällan gott ut. Och något som aldrig ser gott ut är en gråbrun sörja såsom champinjonsoppa - hur delikat den må vara - så jag tog en bild på lunchbordet. Innan soppan hamnade i skålarna. Färggladare liksom.

Ingen soup nazi här inte.
(Ni som kan er Seinfeld vet vad jag menar.)

Två timmar senare följde jag med vännen ut till bilen, vi avslutade vår tête-à-tête med en kram, önskade varandra god jul och gott nytt. Tidigt tycker ni? Det är möjligt, men vi kommer inte ha tillfälle att träffa varandra mer under de få dagar som finns kvar av detta år. 

När jag vinkat av Micke fortsatte jag till den lokala matboden. Jag var visserligen fortfarande mätt efter lunchen men visste att jag under aftonen skulle känna hunger igen. Det är inte helt lätt att handla mat när man känner sig välfylld men jag hittade läckerheter i deras charkdisk som skulle passa utmärkt med en fräsch sallad.

I skrivande stund är Magnus på Malmö Arena för att beskåda skånederbyt mellan Malmö Redhawks och Rögle BK. Om ni är intresserad av ishockey i allmänhet och Redhawks i synnerhet rekommenderar jag ett besök på sambons blogg.

tisdag 24 november 2015

Regn, kärlek och banaliteter

Under eftermiddagen har jag sett hustaken blottas och flertalet pölar av smutsigt vatten ersätta det oskuldsfulla vita, kalla täcket av snö. 

Just nu sitter jag och lyssnar på regnet som smattrar sporadiskt mot fönsterrutorna. Plusgraderna har återvänt och de vita iskristallerna som så ymnigt har fallit de senaste dygnen är tillfälligt ett minne blott. Jag misstänker att de kommer åter, den skånska vintern har knappt börjat. Lågmält tvekar den.

Innanför dörren, i hemmets lugna vrå, är jag varm och trygg men anar ett förrädiskt lugn. Det pågår så mycket konstigheter i världen, tycker ni inte det? 

Människor avslöjar sin oro genom varierat urval av uttryck. Vid rädsla kan vår sämsta sida röjas. Jag har på sistone vittnat dessa sidor som inte gör mänskligheten alltför stolt. Och det är inte konstigt egentligen, vi reagerar alla olika på farhågor och potentiellt hot. Det jag finner besynnerligt är missunnsamhet från personer som inte fattas något. De har allt men skärras av tanken att bli av med några nötter ur sitt förråd. Som ekorrar. 

Jag ger inte många nötter. Jag har inte många nötter. Jag gör inte mycket för att samla in och dela ut nötter till de som behöver nötter. Jag är inte en bättre gnagare än någon annan. Men hatet och vanmakten når inte fram eftersom fruktans rötter inte får något fäste i mig. Det går faktiskt att värja sig, vi behöver inte underkasta oss det simpla. Det enfaldiga. Det inskränkta. Även om vi känner att vi inte har något att leva för, att vi av någon anledning känner kronisk tristess och frustration, att vi är identitetslösa och långsamma i tanken behöver det inte resultera i ett liv i evigt mörker. Det går alldeles utmärkt att gå ljusets och kärlekens väg. Lätt som en plätt om ni frågar mig. Bara medvind råder där.

Med risk att drunkna i plattityder vill jag inte skriva mer. Men jag tar mig friheten att avslutningsvis påstå att vi alla är likadana. Precis likadana. Förmågan att sätta oss in i våra systrar och bröder är absolut nödvändigt. Vi är ett folk. Med samma behov. Samma hjärtan. Vi är sammankopplade. Vi kommer ur samma stjärnstoff. Vi har alla samma ursprung. Vi bor alla på samma planet. Vi är alla exakt precis på pricken likadana. Men samtidigt unika. 

Så. Nu är det slut på klichéer. För den här gången.

Nej, vänta förresten! Vänta! Hörni, jag kom en sak! Bara för att det är en kliché gör det inte mindre sant. Faktiskt. Jag lovar.


Tellus. Mitt hem.


måndag 23 november 2015

Stressig jul? - sponsrad video

Vi närmar oss slutet på november. Här i Skåne har snön tagit över och minusgraderna håller oss väl påklädda. Jag är ingen ivrig beundrare av vintern men jag accepterar den. Snön hör vintern till. Den hör julen till. Eller egentligen kanske den inte gör det med tanke på varför vi firar jul. Jesu födelse. Sannolikheten att snöflingor föll över Betlehem är minimal den där kvällen för tvåtusen år sedan. Fast å andra sidan, vad vet jag?

Snö eller inte, här i Västvärlden förknippar vi julen med bjällerklang, kulprydda granar och rödklädda tomtar med stora svarta stövlar. I Sverige symboliseras julen även av Walt Disneys figurer som piggt träder fram i rutan och Bengt Feldreichs röst i falsett när han ser stjärnan i det blå. Hela riket stannar upp, många planerar sin julafton efter tevetablån.

Jul för mig innebär frid. Lugn och ro. Att ha trevligt, antingen med släkt och vänner eller på egen hand. Jag har firat julafton själv ett par gånger och haft väldigt mysigt. Jag är inte traditionsbunden så det gör mig inget och ni som känner mig vet att jag inte räds ensamhet. Tvärtom, jag gillar mitt eget sällskap. Jag föredrar den framför obekvämlighet och stress. Jag vill kunna göra som jag själv vill och är gammal nog för att veta vad det är.

Jag är inte avundsjuk på familjer som måste åka än hit och än dit under julhelgerna för att tillfredsställa alla släktingar. Jag hör hur stressade de är och jag undrar om de hinner sitta ner och ta in lugnet. Stillheten. Varför firar vi jul? Allt är inte bara frågan om prestationer, pengar och göra alla till lags. De är få som kan trolla med knäna. Alla kan inte bli nöjda, se till att i alla fall du blir nöjd. Strunta i sillsalladen, luta inte fisken i år om ni inte hinner det, köp färdiga köttbullar om ingen tid finns till att trilla egna. Julklapparna måste inte kosta en förmögenhet (såvida inte man har en vill säga...). Jag skulle vilja påstå att det är tanken som räknas på Julafton, vi bidrar med det vi kan.

Här kan vi åter se Martina Haag och Mogge Sseruwagi ta itu med olika scenarier när det kommer till den sociala kompetensen. Den här gången passade nog med anknytning till julen.






Många tycker att julen är barnens högtid. Och det stämmer nog. Även vi vuxna blir som barn på julafton. Det är roligt med paket, granen är vacker och maten smakar gott. Det är alltid lite förväntansfullt dan före dopparedan. Som kvällen innan man fyller år. Det är något att fira. Även om många påstår motsatsen. Jag tror att de bara vill vara svåra.

Min absoluta favorit som barn var mormors revbensspjäll. Och köttbullar. De gick inte av för hackor. Alla de läskigt dallriga syltorna och vörten som de vuxna tvunget skulle doppa i grytan med följden att brödskivan (som helst skulle innehålla russin, jag hatar russin!) blev alldeles sladdrig och otäck fick de behålla för sig själva.

I år ska jag fira jul med en del av familjen. Den del som jag inte firat jul tillsammans med på väldigt länge. Jag ser fram emot det. Det ska bli kul! Och 100% stressfri.


Sponsrat inlägg.


Underhållning hemma

Idag tog jag mod till mig och trotsade vintern med dess hala is som täcker gatorna. I alla fall trottoarerna. Bilvägarna är oftast bättre åtgärdade än gångbanan. Jag bestämde mig för att inte stressa och tog därför god tid på mig. Min gångstil var inte direkt av det sexiga slaget, men att halka och ramla omkull, att bryta något ben och/eller känna hur egot får sig en törn var inte aktuellt.

Lund var mitt destinationsmål för dagen. Jag behövde göra några ärenden. Medan jag strosade gata upp och gata ner la jag märke till att det var inte bara jag som gick som en anka. De flesta var väldigt försiktiga med var se satte fötterna och hade därför blicken fastklistrad på marken istället för på sin mobiltelefon.

Även om ankgången är bra på att förhindra att man snopet sätter sig på rumpan är den inte helt optimal för ryggen känner jag. Jag spänner mig och går väldigt stelt. Det tog inte lång stund innan jag längtade hem. Hem till värmen. 

Väl hemma kom jag att tänka på en fråga jag fick häromdagen, vad gör jag när det blir långtråkigt? Det är en ganska relevant fråga med tanke på att jag inte förvärvsarbetar och alltså inte har någon arbetsplats att gå till. Jag tillbringar stor del av tiden hemma. Sanningen är att jag sällan har långtråkigt. Jag gillar att vara hemma. Jag trivs här.

När jag ägnar mig åt saker som inte får en att hoppa av glädje brukar jag lyssna på en ljudbok. Exempelvis när jag diskar, städar och hänger tvätt stoppar jag alltid först in de vita hörsnäckorna i öronen och vevar igång Storytel. Just nu lyssnar jag på den tredje delen av Michael Mortimers spänningsthriller i sex delar. Ärligt talat vet jag inte om jag skulle beskriva den som en spänningsthriller, handlingen är alldeles för långsam för det. Tycker jag.

Jag har noterat att en hel del slår ihjäl tid genom att spela online på nätet. Jag menar sådana där casinospel, ni vet. Det verkar vara väldigt populärt, det går inte en dag utan att jag ser reklam för olika poker- och roulettespel på TV och på nätet. Jag ska erkänna att jag aldrig har besökt några av dessa sajter så jag gjorde det idag. Jag gick in på Slotsheaven bara för att se hur det kan se ut i dessa spelmiljöer. Det finns verkligen mycket att välja på. Jag har ingen gamblerådra i mig och har alltid varit tämligen ointresserad av casinospel men jag kan förstå hur man lätt blir biten. Jag har ingen aning om hur man spelar på spealautomater, så det är säkrast att jag håller mig utanför. 

Tja, vad kan man mer göra för att hålla sig sysselsatt. Jag har många vänner som handarbetar, de stickar, virkar och syr som om det inte fanns någon morgondag. Jag skulle också vilja sticka, det ser så avslappnande och mysigt ut men jag har lärt mig vid det här laget att det inte är någon idé, det är många stickprojekt som snabbt gått i stå. När jag blir missnöjd med resultatet tröttnar jag. Jag har väl inte de anlagen antar jag. Och inte tålamodet. Däremot tycker jag mycket om ord. Att både läsa och skriva. Det är min grej, att knyppla med ord!

söndag 22 november 2015

Snö som faller i rasande takt

Så kom vintern även till Skånes slätter. Faktiskt lite udda att den kom redan nu kan jag tycka. Frågan är om den är här för att längre besök eller om den tillfälligt trängs undan för plusgraderna som redan börjar klättra uppför termometerns visare. 

Under gårdagen och hela natten har snö fallit. Först prövande och försiktigt sedan med en rasande fart. I morse vaknade jag upp till en vacker vinterbild, passande ett klassiskt julkort. Har ni märkt att ljudet får en annorlunda resonans när omgivningen är täckt av snö? Det blir liksom ingen klang. Inget eko. Sorlet och bruset når inte ända fram. Det är alldeles tyst och stilla.

Ute har det redan börjat töa. Det är slaskigt värre. Vi kom just hem från affären och mina skor och strumpor var genomblöta. Tårna stelfrusna. Jag har har inga vettiga vinterskor så jag får skylla mig själv. Jag kommer heller inte att investera i ett par i år. Varför undrar ni? Well, någonting säger mig att jag inte kommer att behöva dem. Hur jag kan veta det? Det tänker jag inte avslöja. Än.

Jag gick just in och kollade på SMHIs väderapp. De hotar med minusgrader under natten och morgondagen. Det blir väl glashalt på vägarna i morgon får man förmoda, när det som smält fryser till is. Jag har en hel del ärenden att uträtta så jag får lägga mig till med min berömda ankgång. Den är inte vacker men håller mig uppe på benen istället för en Bambi på hal is.



Först snö. Nu tö. Sen is gömd i snö.

fredag 20 november 2015

Räkor, norra gränsen och havre

Ikväll är Doris och jag gräsänder. Eller vad det heter. Magnus är på Österlen för att byta till vintertofflor på bilen och passar samtidigt på att umgås en stund med sina föräldrar.

När husse är borta dansar ofta Doris och jag på borden. Eller i alla fall på mattorna. Vi tar även tillfället i akt att kalasa på saker som mannen inte är så förtjust i. Idag bestämde vi oss för räkor och vitt vin. Kanske inte helt för årstiden passande men vem behöver bry sig? Vi kan ju alltid låtsas att jag sitter på en altan vid Atlanten och blickar ut över horisonten.

Solen sken, fåglarna kvittrade och tågen gick enligt tidtabell. Något sen småsprang [läs: lufsade] jag till stationen, därför uppfattade jag inte hur kallt det var. Inte förrän jag klev av i Eslöv. Jisses! Som jag frös. Det var inte mer än tre grader i luften.

Alright, jag anar hur ni norrlänningar himlar med ögonen. Jag har flera facebookvänner som bor ett stenkast från Arktis som senaste veckan jublat över snön och flertalet minusgrader. +3°C är väl ansett som rena värmeböljan. Det är helt klart att vi inte hamnar där vi hamnar av en slump. 

Nu ska jag berätta en hemlighet. Hittills är det ytterst få som känner till den. Jag har inte varit norr om Gävle. Så. Nu var det sagt. Låt mig förklara; min släkt kommer från Skåne och Småland så det har alltid blivit så att jag åkt dit. Eller utomlands då jag hälsat på pappa. Att åka norrut har aldrig varit aktuellt. Jag säger detta ogärna till folk för reaktionerna jag möts av är som om jag sagt att jag aldrig druckit vatten. Eller andats.

Men jag har gjort framsteg! Länge var Uppsala det mest norrut jag varit men tack vare Twitter träffade jag inte bara min kärlek, utan även bästa vännen från Gävle.

Nåväl, nog om detta. Jag tog en runda på stan. Det tog cirka tre minuter. Noterade att Eslöv satt upp för årstiden passande (till skillnad från mina räkor) ljusslingor på sina ställen. Mysigt.

Jag såg även en söt (!) liten råtta som satt på en gren i min ögonhöjd. Den var alldeles fluffig och gullig. Hade det inte varit för svansen hade jag trott att det var en ekorre. Jag stannade till och drog försiktig fram mobilen ur fickan för att ta en bild så att jag kunde instagramma den lilla sötnosen. Men hon nämnde något om integritet och hoppade flinkt därifrån innan jag hann klicka på kamerasymbolen. Typiskt. 

När jag kände mig färdig och nöjd med mina ärenden återvände jag till stationen. Medan jag väntade på tåget såg jag dagens Metro på sätet bredvid där jag satt och frös svårt om rumpan. Personen som läst den hade lämnat den öppnad (förmodligen hade hen suttit på den för att undvika det jag för stunden genomled) och jag kunde se uppslaget om hur råttor för första gången sedan 1930-talet orsakar farlig smitta i svenska storstäder. Oh well, man kan knappast anklaga Eslöv för att vara en storstad. Den gullgrisen jag träffade hade minsann ingen smitta. Jag bara vet det. Tror jag. Hoppas jag.

När så aftonen väl anlände blandade jag mina räkor med röd paprika jag rostat i ugnen, vitlök och grädde*. Och linguine. Doris föredrog en klassisk räktallrik. Utan extra krusiduller.



Liten räkskål till Doris. Senza krusidull.


Min ambition var att ta en teaser-bild på min, något större, skål. Men jag var svimfärdigt hungrig och det var så jävla gott att jag glömde det. Trots att jag hade lagt några räkor åt sidan samt sparat en kvist bladpersilja i syfte att pimpa bilden. Ni får hålla till godo med denna:



Tio minuter tidigare var det en linguine ai gamberi e
peperoni arrosto.



*Grädde. Alltså, sedan jag snurrat in mig på Oatlys kaffemjölk (som bara äger), var jag tvungen att testa deras "grädde". Och jag fattar inte! Den är ännu gräddigare, mjukare och rundare i smaken än grädde från ko! Hur är det möjligt? Jag begriper det lika lite som jag förstår hur teven fungerar. Jag är inte vegan. Jag är inte vegetarian (längre). Jag är inte intolerant på något vis. Men alltså, havre is da shit! Otippat.



torsdag 19 november 2015

Multitasking - sponsrad video

Jag är högerhänt. Min sambo är vänsterhänt. Min katt är vänstertassad. Hon använder nästan uteslutande sin vänstertass när hon ska undersöka saker och dricka. Ja, hon är en sådan som inte vill stoppa ner hela ansiktet i vattenskålen utan doppar försiktigt sin vänstertass i vattnet för att sedan slicka sig otörstig från den. Fisförnämnt värre.

Sedan har vi de som är ambidextra. Alltså personer som använder sin vänsterhand lika bra som sin högra. Ingen hjärnhalva dominerar över den andra så att säga. Till den ambidextra skaran hör ofta trumslagare.

Om man vill ägna sig åt multitasking är det toppen att vara bådhänt. Och har man bråttom är multitasking att föredra. Det sägs att tid är pengar. Men jag vet inte, i sådana fall hade jag varit mångmiljonär vid det här laget.

Efter att ha sett ÖoB presentera Kickens spartips inser jag nu att det är en tuff trumslagare med välfriserade lockar och glimten i ögat man ska ha här hemma för att få saker och ting gjorda. (Sorry, Magnus.)





Vårt närmaste ÖoB ligger i Eslöv och de är vår främsta hovleverantör av värmeljus. Jag är en värmeljusjunkie och då märker vi verkligen att priset är skillnaden. Vi skulle gå i konkurs om vi skulle köpa värmeljus någon annanstans eftersom det går åt många här hemma under den här tiden på året. Det är det bästa med mörkrets årstid, att man får tända upp! Mysfaktorn känner inga gränser. Det är som att kliva in i en saga ur "Tusen och en natt" när man kommer hem till oss.


Mys med ljus från ÖoB.

Sponsrat inlägg.

Nej, jag tänker inte vägra hen

Det cirkulerar återigen uppmaningar på Facebook att vi ska "Vägra hen". I Sverige säger vi han och hon". Förlåt mig, men är det inte tramsigt? Bara lite?

Det första som händer hos mig när jag läser det är att jag blir trött. Sömnig. Jag gäspar stort. Jag överväger att kommentera, men ids inte. Efter några sekunder övergår dock min trötthet till att jag blir alert och väldigt nyfiken. Ur ett psykologiskt perspektiv, och kanske även ur ett sociologiskt, är det här väldigt intressant. Det är fascinerande varför en sådan stor del av oss slår bakut inför hen. Som om det vore en grov könsrelaterad svordom. En kränkning rent av? 

Vad sker i en människa när så starka känslor uppkommer inför ett könsneutralt personligt pronomen? Jag känner människor som inte kan läsa en text där hen förekommer eftersom hela textens innehåll går om intet då läsarens uppmärksamhet stannar vid det uppenbart laddade ordet hen och är oförmögen att komma vidare i skriften.

Jag har redan skrivit om fenomenet hen här, så jag tänker inte vara långrandig idag. 

Ordet hen missuppfattas av många. Jag tror att däri ligger motviljan och vill därför nu understryka att det inte är tal om att radera ut kvinnan och mannen. Hen ska inte ersätta hon och han. Hen ska vara ett komplement till hon och han.

Istället för att skriva/säga "hon eller han" när vi inte känner till könet på personen i fråga så säger/skriver vi "hen". Det är väl inte så himla farligt? Är det inte till och med en smula praktiskt?

Det finns även andra anledningar till användningen av hen, som sagt, jag skrev om det i somras

Låt mig avsluta med att citera Wikipedia:


"Ordet (hen) kan användas då könstillhörigheten är okänd, oväsentlig eller ska otydliggöras." 

Capisce?

onsdag 18 november 2015

Kaffets underbara mångfald

Jag håller på att vänja mig av med att ha socker i kaffet. I min kopp java samsas både mjölk och socker. Annars smakar det bara bittert, beskt och besynnerligt tycker jag. Att dricka svart kaffe får mitt ansikte att anta en grotesk min. Det märkliga är att jag gärna vill ha mitt kaffe sött. Märkligt - för att jag i övrigt inte alls är förtjust i sötsaker.

Det finns dock kaffe som jag gärna dricker svart. Det ena är portugisisk "bica". Det är som en espresso men inte lika aggressiv i smaken som den italienska varianten. Det andra är eritrianskt kaffe. Alltså herregud. Det godaste kaffe jag druckit i hela mitt liv. 

För tio år sedan när jag var i Eritrea fick jag vara med om en kaffeceremoni (som de även har i Etiopien). Vi var hembjudna till en familj och efter en god buffé med olika grytor, grönsaker och injera, kom de färska kaffebönorna fram. Jag minns inte hur lång tid det tog, men de rostade bönorna över het kol, malde dem i en mortel, hällde de pulvriserade bönorna och vatten i en slags kanna av lera med lång smal hals och stor rund botten som de bryggde över den glödande kolen. 

Medan vi satt i det lilla stenhuset i utkanten av Asmara och pratade och skrattade om vartannat, kände jag hur doften spred sig. Den var gudomlig. När vi väl fick dricka av kaffet, som serverades i små tunna muggar, visste jag att jag hade kommit till kaffehimlen. Jag kan inte beskriva smaken. Den var ljuvlig. Aromatisk. Parfymerad på något vis. För att förhöja upplevelsen la de en bit olibanum på glöden, det fräste till och rökelsens angenäma dimmor fyllde rummet. Magiskt! Jag kommer aldrig att glömma den där februarikvällen.

En rolig grej var att till kaffet fick vi osaltade popcorn. Jag tyckte först att det var väldigt udda, men det visade sig passa väldigt bra. När jag vid senare tillfällen besökt en etiopisk restaurang i Dar es Salaam får man även där en skål med popcorn till kaffet. Jag trodde först att det var bara något familjen i Asmara hittat på.

Alla skrattade åt mig och värdinnan var mycket glad när jag drack den ena muggen efter den andra. Jag menar, de var ju inte större än fingerborgar. Min resekamrat varnade mig för att dricka så mycket, men jag kunde inte låta bli. 

Dagen efter var det dags för oss att åka hem. När jag vaknade på morgonen ångrade jag att  jag inte lyssnat på vad resekamraten sagt. Magen var upprörd, milt uttryckt. Olämpligt att sitta fastspänd på ett flygplan då. Men avslagen cola och några Dimor gjorde susen. Efter ett tag.



****

De flesta av mina vänner dricker kaffe med mjölk. Men utan socker. Det går väl an. Men det är ju inte så att man blir överlycklig i huvudet direkt.

För några dagar sedan fick jag reda på att en väninna använder Oatlys iKaffe i sitt kaffe. Jag rynkade pannan. Och näsan. Jag har smakat flera sådana där låtsasmjölksdrycker, ni vet de där som är gjorda av soya, havre, nötter och jag vet inte allt. Alla har det gemensamma att de smakar... illa. Tycker jag. Smakar hö. Liksom. Ni som tycker att de smakar piffigt, jag tror er inte. Ni inbillar er.

Jag som inte är sen med att pröva nya saker gick iväg till affären och köpte lite av den havredryck som väninnan tipsat om, väl förberedd på att även detta skulle smaka som torra strån. Men. Jag blev glatt överraskad! Kaffet blir mjukt och runt i sin smak utan några som helst spår av marsvinsfoder. Till och med godare än vanlig mjölk! Att jag säger detta är högst anmärkningsvärt ska ni veta. Och inte nog med detta, mina damer och herrar, jag behöver inget socker längre! Jag vet inte hur det går till, hur det är möjligt, men iKaffe gör kaffet så lent och behagligt. Som en varm och trygg omfamning. Socker blir helt överflödigt.

tisdag 17 november 2015

Det kliar

Vad händer egentligen när det kliar? Ni vet vad jag menar. När det omotiverat och oprovocerat helt plötsligt börjar klia någonstans på kroppen.

Jag sitter i lugn och ro och läser. Eller ser på TV. Eller bloggar. Och rätt vad det är börjar det klia något så infernaliskt. Helst på en punkt på ryggen där man omöjligt kan komma åt med sina händer utan måste ta något slags verktyg till hjälp. Jag har en ryggkliare som jag köpte någon gång strax efter Dackefejden och är en mina käraste ägodelar. Utan den skulle jag förmodligen bli galen. Det är ju inte alltid Magnus kan stå till tjänst.

Ett annat ställe där det är gravt opraktiskt att det kliar är under fötterna. När man kliar tillbaka kittlas det. Ambivalensen som uppstår är förivrande och tärande. Har du skor på dig och är ute och går får du genast en intressant gångstil. Som om du vill få bort tuggummi under klacken eller något. Du försöker liksom klia foten genom att gnida den mot skosulan. Till ingen nytta kommer det alldeles säkert att visa sig.

Idag googlade jag på varför det kliar. "Klåda är en känsla där huden signalerar om att begära kliande." Ja visst, jag vet, men varför? Jag läste vidare. Den ena förklaringen efter den andra radades upp. Det var insektbett, sjukdomar av allehanda slag, fistlar, exponering för solljus, biverkningar från medicinering, irritation vid scrotum (av naturliga skäl ej applicerbar på kvinnor) och mycket mer. Det närmaste jag kom obefogad klåda som uppkommer ur intet var notalgia parestetica. "Lokal intensiv klåda över skulderbladet (scapula). Orsaken är okänd."

Det är möjligt att jag har haft för mycket fritid idag. Men den grundlösa klådans gåta har allt som oftast upptagits i mina funderingar. Man kommer till en gräns där man till slut kräver ett svar. Min jakt på upplysning fortsätter.

måndag 16 november 2015

Nya krafter - sponsrad video

Det viktigaste vi har är miljön. Vi har i åratal varit duktiga på att förstöra den. Konsekvenserna av vårt kortsiktiga och dumdristiga agerande får vi leva med idag. Moder Jord är inte glad, men hon har inte gett upp hoppet om människan. Hon vet att vi gör det vi kan för att reparera skadorna och att vi inte bara tänker hållbart - utan agerar hållbart. Något som E.ON tagit fasta på.





Nå, så hur kan vi agera hållbart? Ett sätt är att välja energi från förnybara källor. Jaha, men vilka är det då, kanske någon av er undrar. Låt mig förklara - förnybar energi är precis som det låter. En energikälla som hela tiden förnyar sig, det vill säga den kommer inte att ta slut. Sol, vind* och vatten, ni vet. 

Okej, nu tänker ni att solen visst kommer att ta slut, att den kommer att slockna en dag. Visst, ni har rätt men det kommer inte hända än på ett bra tag och anses därför inte vara relevant för oss. När solen tar slut, tar allt slut. Då lär vi inte behöva bekymra oss om förnybara energier.

Men hörni, det här med fotbollen. Noterade ni vad han i filmsnutten kunde visa med den? Tänk så svindlande lite det behövs för att driva hela planeten! Vi har solen helt gratis, varför tar vi inte bättre tillvara på hennes energi? Åter igen bevisar det att människosläktet inte är den mest klyftiga på planeten men det är ett helt annat inlägg...

Efter att ha läst på E.ONs hemsida känner jag mig mycket nöjd med att vårt hushåll redan är kund hos dem.

*När jag korrekturläste mitt inlägg upptäckte jag att jag hade skrivit vin i stället för vind. En freudiansk felskrivning?

Sponsrat inlägg.

lördag 14 november 2015

Paix

De senaste dagarna har jag känt mig rastlös och orolig. Illa till mods. Ständig huvudvärk, stel i ryggen, ont i fötterna. Jag har funderat på varför men inte kommit fram till orsaken. Jag har ju bara trevligheter att se fram emot!

Igår var det som om toppen var nådd. Det var ett ständigt sug i magen och jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Ute föll regnet tungt. Jag kände mig med ens väldigt ensam. Magnus var hos sina föräldrar på Kivik så ni kanske inte tycker att det är så underligt. Men det är det. Jag känner mig aldrig ensam när jag är ensam. Jag gillar att vara för mig själv. Men igår kände jag mig besvärat allena. Nästan övergiven. Och på min vakt. Jag förstod ingenting.

Jag tittade på en dokumentär om Astrid Lindgren på SVT Play. Ett program i tre delar om en mycket fängslande person. Jag hade sett den förut. Det var mest sällskapet och bruset jag ville ha så det spelade ingen roll. Bland annat togs Astrid Lindgrens krigsdagböcker upp, som jag själv läst för inte allt för längesedan. Hennes dagböcker som hon skrev under andra världskriget är en väldigt intressant läsning. Hur en "vanlig" människa i Sverige upplevde åren mellan 1939 och 1945. Fast Lindgren var väl egentligen inte särskilt vanlig. 

Känslan av krig stannade hos mig resten av eftermiddagen och kvällen. Det hjälpte inte direkt min oroskänsla jag dragits med.

Sent igår ploppade det till i min mobil. Det var nyhetsappen Omni som meddelade om terrordåden i Paris. Klumpen i magen fick gehör, sa "vad var det jag sa" och drog sig undan.

Jag minns 2001. Några veckor innan attacken den 11 september i USA drömde jag så gott som nattligen om flygplan som kraschade in i olika byggnader eller störtade till marken. Nej, jag påstår ingalunda att jag är synsk, verkligen inte. (Det hade ju annars varit praktiskt...). Det är som om jag tar upp energier. Vilket jag tror att de flesta gör i varierad grad. Jag suger åt mig dem som en torr svamp. Jag vet aldrig vad det är frågan om när jag får de här svårförklarade känslorna. Inte förrän efter något har hänt och spänningarna i min kropp snabbt släpper.

Strax efter midnatt släckte jag lampan. Jag ville sova men var inte trött. Tankarna for omkring i takt med vinden utanför. Är det här vår tids skotten i Sarajevo? Är det slut på freden i vårt hörn nu? 

I morse vaknade jag till texten "Cette fois, c'est la guerre". Den här gången är det krig.

Daesh har i skrivande stund tagit på sig ansvaret. Möjligtvis kan de haft ett samarbete med al-Qaida. De har ingenting med islam att göra om nu någon tror det. De här svårt fundamentalistiska rörelserna står för våld, terror och ödeläggelse. Inget annat. Kom ihåg att muslimer flyr från dessa vidriga och våldsamma terrororganisationer.

Terrorister har som främsta mål att skrämmas. Att trycka ner människor i ett kallt, kletigt och bottenlöst hav av rädsla. Vi ska inte hamna där. Okej, vi kanske råkar trilla i. Men vi ska inte uppehålla oss där. Vi ska se till att klättra upp så fort vi kan, innan vi dras med strömmen av domedagssnår, uppgivenhet och fruktan. Vi behöver vara starka. Vi kommer att bekämpa det onda krafterna.

Jag är chockad. Jag är bedrövad. Jag är arg. Men jag är inte rädd. 



I den grekiska mytologin orsakade Paris Trojas undergång.
Tänk om gårdagens attack på Paris leder till den
Islamiska statens undergång.




söndag 8 november 2015

Rätten att göra sin röst hörd

Jag kan inte hjälpa det, jag måste få ur mig det. Är allt verkligen politik? Och i sådana fall, får endast vissa utvalda ägna sig åt detta?

Ja visst, jag syftar givetvis på Niklas Strömstedts tolkning av Ace of Bases låt "Happy Nation". Även om man inte sett underhållningsprogrammet "Så Mycket Bättre" i TV4 har nog ingen kunnat undgå nyheten om hur artisten igår gav röst åt den främlingsfientlighet han, och de flesta av oss, upplever. Och inte bara främlingsfientlighet förresten. Jag tycker att det råder en fientlighet rent generellt.

Vi fick inte bara höra hur han var bekymrad över de dystra vindarna som blåser över Sverige, och resten av Europa med för den delen, utan han var väldigt tydlig med vad han anser om "SD, Avpixlat, Exponerat, Fria Tider, Nordfront, Svenska motståndsrörelsen, Järnrörsligan - med trollsvans".

Jag drog efter andan och sa till Magnus: "oj, det där var vågat, nu kommer han få mycket skit av rassarna".

Och mycket riktigt. Efter att ha läst kommentarer på Strömstedts facebooksida kunde jag se att somliga inte kunnat låta bli att visa sin avsky mot honom och familjen har mottagit hot. De flesta som skriver på hans vägg är dock sunda i huvudet. Tack och lov.

Det är främst två saker jag inte förstår. Det ena är varför rasisterna säger att han ska hålla på med sin musik men inte ägna sig åt politik. Precis samma argument som Malena Ernman har fått flera gånger av Sverigedemokraterna. För det första - är allt politik? Är våra åsikter alltid politik? För det andra - varför får man inte sjunga vackert och samtidigt ha offentliga uppfattningar om vår samtid?

Du är bonde, du ska bara hålla dig till att så och skörda, inte prata politik. Du är sekreterare, du ska endast skriva protokoll, inte säga emot SD. Du är kock, se till att inte skära majonäsen istället för att ha några uppfattningar om nedbrunna asylboende för ensamkommande barn.

Om jag skulle säga att jag tog starkt avstånd från Alliansen har jag väldigt svårt att tro att någon moderat eller centerpartist skulle twittra ett dödshot till mig. Om jag sa att vår statsminister är värdelös och dum på alla sätt och vis, kan jag inte tänka mig att en socialdemokrat skulle utrycka sin förhoppning om att jag skulle bli våldtagen av femton muslimer. Varför är just Sverigedemokrater så känsliga? Varför tål de inte att bli kritiserade och granskade utan att gå fullkomligt bananer? Det har ju de andra politiska partierna fått utstå länge. Jag menar, kan ni se Mona Sahlin svinga sitt järnrör under Tobleroneaffären och kalla alla journalister för vänsterextrema feministhoror? Nej, givetvis inte. Att de folkvalda granskas är bra.

Gräddan är förstås hard core rasister, men jag tror att de flesta av Sverigedemokraternas sympatisörer är lurade och lättedda. Ni som röstar på dem som ett sätt att uttrycka ert missnöje begriper inte vad ni gör. Ni ser inte faran. Ni har inte läst historien. Och om det är missnöje ni vill visa, varför inte lägga era röster på Piratpartiet eller Feministiskt Initiativ istället? Eller hey, varför inte rösta blankt? Tänk om det kommit in 13% blankröster i förra riksdagsvalet. Det om något hade väl visat på ett allvarligt missnöje.

All fientlighet baserar sig på rädsla. Allt hat föds ur fruktan. Och jag är förkrossande medveten om att många är rädda i Sverige. Jag vet inte riktigt varför, men jag vet att så måste vara fallet. Det gör mig ledsen. Och faktiskt också rädd. Eller åtminstone ängslig. Jag tror inte att folk är riktigt kloka ibland. Lyckligtvis är jag förskonad från hetsiga och aggressiva människor i min närhet, men då och då ser jag uttalanden i mitt facebookflöde som får mig att häpna av fasa. Uppenbara lögner delas urskillningslöst. Som för att göda folkets frustration och osäkerhet. Alltid är det någon svag man kan vinna över till den mörka sidan, moahaha.

Nä hörni, är det inte dags att vi kammar oss och har lite fred på Jorden nu? Så att vi kan ägna oss åt väsentligheter. Livet exempelvis. Och ha kul.





lördag 7 november 2015

Glögg i något fastare form

Slow food. Jag gillar slow food. Under de kulna höstdagarna trivs jag med att stå i köket och hacka, mala, röra, steka, koka. Det är något lugnande och trösterikt över det hela. Dofterna och smakerna får tid att utvecklas, förhöjas och kramas med varandra för att slutligen landa i perfektion på tallriken. Om man har tur.

Som vanligt var jag sugen på något nytt och googlade därför efter något intressant. Hittade en stifado (grekisk köttgryta) som den brittiske kocken Jamie Oliver delat med sig av. 

Redan igår kväll när jag gjorde marinaden, som köttet skulle bada i över natten, märkte jag att röran doftade precis som svensk glögg. Trots all vitlök och oregano som samsades med rödvinet, kryddnejlikorna, kryddpepparn och kanelstången. Nåväl, tänkte jag, det är tur att Magnus älskar julen. Det är också tur att han gillar mina gastronomiska experiment. Sambons smaklökar har ett öppet sinne och är med på det mesta.

När jag tidigare idag rörde ihop grytan kändes allt väldigt bekant. Ni förstår, det tillagas precis som kalops. Det är inget annat än en grekisk kalops. Hur vet jag detta då? Jo, så sent som förra helgen gjorde jag min första skånska dito. Magnus och jag fick nämligen besök av goda vänner, varav en från Bohuslän. Bohuslänskan hade klart och tydligt uttryckt sin besvikelse över att hon aldrig fått denna klassiska skånska anrättning under de gånger hon besökt oss. Jag var givetvis tvungen att göra något åt detta. Det blev en succé!

Väninnan från Bohuslän, vi kan kalla henne Cecilia eftersom det är hennes namn, och jag träffades första gången 1992 i Stockholm. Vi hade just börjat studera på Institutet för Internationell Utbildning. Det tog inte många dagar innan vi fann varandra. Det var under en lunchrast när hon sa någonting väldigt roligt. Tyckte jag i alla fall. Jag var den enda som skrattade (högt och på gränsen till hysteriskt), resten av klassen satt tysta och skruvade på sig besvärat i stolarna. Jag vill minnas att skämtet inte var helt politiskt korrekt. Det var nog då det sa klick mellan oss och ljuv musik uppstod. Tjugotre år senare skulle hon sitta i mitt kök på den skånska landsbygden och äta kalops. Inte under vår vildaste fantasi hade vi kunnat ana detta. Det hade varit mer troligt att vi suttit i något kök i London vid det här laget. Fast då hade vi å andra sidan inte ätit kalops. Och det hade varit synd för den blev oförskämt god.

Nåväl, så hur blev stifadon då? Jo. Det blev som att äta glögg. Grytan är förmodligen fantastiskt god på en taverna bland de grekiska olivlundarna, men jag tänker inte göra om den. Jag misstänker att jag hade för mycket av något och för lite av annat. 

Magnus åt med god aptit. Till en början åtminstone. Sedan blev för mycket jul, jul, strålande jul även för honom.

Doris var dock väldigt nöjd med det löjligt möra köttet. Det slank ner finfint utan större ansträngning.

onsdag 4 november 2015

*** Resultat Skånefrågan ***

Jag har sedan årsskiftet inta bara utbildat mig själv i allehanda ämnen gällande Skåne utan även dragit med mig en vetgirig skara på Facebook på denna eminenta skånequizz. Jag kan inte lista ut hur jag bäst ska kunna redovisa resultatet och tar därför min blogg till hjälp. 

För er kära läsare som inte förstår vad jag pratar om, kan ni återgå till de sysslor ni hade innan ni klickade på länken. Jag lovar, snart kommer ännu ett rafflande inlägg från undertecknad. 

Ni övriga som har varit med i Dagens Skånefråga - är ni redo?!

Antal korrekta svar:

På delad första plats: Magnus Bengtsson och Stefan Ljungwall med 305 p.
2. Petronella Lljedahl, 300 p.
3. Allan Dahlqvist, 297 p.
4. Maria Brolin, 292 p.
5. Cecilia Macina, 291 p.
6. Mia Dahlqvist, 226 p.
7. Ewa Vikenäs Israelsson, 205 p.
8. Linda Jonsson, 192 p.
9. Helena Eriksson, 176 p.
10. Micke Strömquist, 152 p.
11. Ulrika Nyh, 139 p.
12. Stefan Malmesjö, 109 p.
13. Mackan Andersson, 96 p.
14. Christer Jansson, 88 p.
15. Madde Mårtensson, 84 p.
16. Jonas Wessman, 79 p.
17. Marie Uusijärvi, 77 p.
18. Henrik O A Barkman, 76 p.
19. Daniel Lauritsen, 44 p.
20. Ellinor Schönhult, 37 p.
21. Carl-Axel Bengtsson, 33 p.
22. Alexander Nyberg, 26 p.
23. Johan Andersson, 25 p.
24. Fredrik Marklund, 24 p.
23. Ann Wolter, 20 p.
      Filippa Bylander, 20 p.
24. Annagreta Nyström 16 p.
      Carin Elisabeth, 16 p.
25. Maria Oja, 14 p.
26. Susanna Hedfors, 13 p.
27. Lena Dahlström, 12 p.
28. Agneta Nordgren, 8 p.
      Moniqa Klintstrand Öberg, 8 p.
29. Lena Larsson, 7 p.
      Veronica Halléus, 7 p.
30. Agneta Landqvist, 6 p.
      Magnus Ukkonen, 6 p.
      Stephanie Wesslau, 6 p.
31. Gunvor Harrysdotter, 5 p.
      Mikael Larsson, 5 p.
32. Andreas Wennborg, 4 p.
      Johnny Vikenäs, 4 p.
      Lena Wallin, 4 p.
      Pernilla Fyhr, 4 p.
33. Göran Arvidsson, 3 p.
      Hans Gardelin, 3 p.
34. Anna Dahlberg, 2 p.
      Charlotte Wibäck, 2p.
      Kristina Ingemarsson, 2 p.
25. Carin Johannesson, 1 p.
      Erik Keding, 1 p.
      Gabriella Kruger, 1 p.
      Gunilla Stålberg, 1 p.
      Jackie Sörensen, 1 p.
      Katarina Hjerdin, 1 p.
      Marie Lindlad, 1 p.
      Vivi-Anne Emanuelsson, 1 p.


Antal Guldstjärnor (GS)

1. Stefan Ljungwall, 92 GS
2. Mia Dahlqvist, 85 GS
3. Allan Dalkvist, 69 GS
4. Maria Brolin, 68 GS
5. Magnus Bengtsson, 55 GS
6. Cecilia Macina, 52 GS
7. Ewa Vikenäs Israelsson, 43 GS
8. Petronella Liljedahl, 41 GS
9. Micke Strömquist, 40 GS
10. Mackan Andersson, 39 GS
11. Helena Eriksson, 33 GS
12. Linda Jonsson, 28 GS
13. Madde Mårtensson, 26 GS
14. Henrik O A Barkman, 24 GS
15. Ulrika Nyh, 22 GS
16. Marie Uusijärvi, 16 GS
17. Christer Jansson, 15 GS
18. Stefan Malmesjö, 14 GS
19. Daniel Lauritsen, 13 GS
20. Ellinor Schönhult, 12 GS
21. Jonas Wessman, 11 GS
22. Lena Dahlström, 6 GS
23. Johan Andersson, 4 GS
      Fredrik Marklund, 4 GS
      Carin Elisabeth, 4 GS
24. Alexander Nyberg, 3 GS
25. Agneta Nordgren, 2 GS
      Moniqa Klintestrand Öberg, 2 GS
      Lena Wallin, 2 GS
      Anna Dahlberg, 2 GS
26. Carl-Axel Bengtsson, 1 GS
      Ann Wolter, 1 GS
      Filippa Bylander, 1 GS
      Annagreta Nyström, 1 GS
      Agneta Landqvist, 1 GS
      Magnus Ukkonen, 1 GS
      Stephanie Wesslau, 1 GS
      Gunvor Harrysdotter, 1 GS
      Johnny Vikenäs, 1 GS
      Jackie Sörensen, 1 GS


Sist, men inte minst - vem fick flest underhållningspoäng?

1. Stefan Malmesjö, 28600 uhp
2. Maria Brolin, 28100 uhp
3. Allan Dalqvist, 23600 uhp
4. Stefan Ljungwall, 20 500 uhp
5. Christer Jansson, 8900 uhp
6. Magnus Bengtsson, 8000 uhp
8. Linda Jonsson, 7800 uhp
9. Cecilia Macina, 7000 uhp
10. Mackan Andersson, 6900 uhp
11. Fredrik Marklund, 5500 uhp
12. Helena Eriksson, 4500 uhp
13. Ulrika Nyh, 4200 uhp
14. Jonas Wessman, 3800 uhp
15. Mia Dahlqvist, 3700 uhp
16. Ewa Vikenäs Israelsson, 3100 uhp
17. Daniel Lauritsen, 2700 uhp
18. Henrik O A Barkman, 2300 uhp
      Marie Uusijärvi, 2300 uhp
19. Madde Mårtensson, 2200 uhp
20. Micke Strömquist, 2100 uhp
21. Petronella Liljedahl, 1500 uhp
22. Carin Elisabeth, 1200 uhp
23. Ellinor Schönhult, 500 uhp
      Ann Wolter, 500 uhp
      Stephanie Wesslau, 500 uhp
      Andreas Wennborg, 500 uhp
      Maria Oja, 500 uhp
24. Lena Dahlström, 400 uhp
      Lena Wallin, 400 uhp
25. Alexander Nyberg, 300 uhp
      Moniqa Klintestrand Öberg, 300 uhp
      Annagreta Nyström, 300 uhp
26. Johan Andersson, 100 uhp
      Carl-Axel Bengtsson, 100 uhp
      Filippa Bylander, 100 uhp
      Magnus Ukkonen, 100 uhp
      Johnny Vikenäs, 100 uhp
      Pernilla Fyhr, 100 uhp
      Charlotte Wibäck, 100 uhp
      Erik Keding, 100 uhp
      Vivi-Anne Emanuelsson, 100 uhp
      Erik Edblad, 100 uhp
      Mila Staaf, 100 uhp 
      Patrick Österlund, 100 uhp