lördag 7 november 2015

Glögg i något fastare form

Slow food. Jag gillar slow food. Under de kulna höstdagarna trivs jag med att stå i köket och hacka, mala, röra, steka, koka. Det är något lugnande och trösterikt över det hela. Dofterna och smakerna får tid att utvecklas, förhöjas och kramas med varandra för att slutligen landa i perfektion på tallriken. Om man har tur.

Som vanligt var jag sugen på något nytt och googlade därför efter något intressant. Hittade en stifado (grekisk köttgryta) som den brittiske kocken Jamie Oliver delat med sig av. 

Redan igår kväll när jag gjorde marinaden, som köttet skulle bada i över natten, märkte jag att röran doftade precis som svensk glögg. Trots all vitlök och oregano som samsades med rödvinet, kryddnejlikorna, kryddpepparn och kanelstången. Nåväl, tänkte jag, det är tur att Magnus älskar julen. Det är också tur att han gillar mina gastronomiska experiment. Sambons smaklökar har ett öppet sinne och är med på det mesta.

När jag tidigare idag rörde ihop grytan kändes allt väldigt bekant. Ni förstår, det tillagas precis som kalops. Det är inget annat än en grekisk kalops. Hur vet jag detta då? Jo, så sent som förra helgen gjorde jag min första skånska dito. Magnus och jag fick nämligen besök av goda vänner, varav en från Bohuslän. Bohuslänskan hade klart och tydligt uttryckt sin besvikelse över att hon aldrig fått denna klassiska skånska anrättning under de gånger hon besökt oss. Jag var givetvis tvungen att göra något åt detta. Det blev en succé!

Väninnan från Bohuslän, vi kan kalla henne Cecilia eftersom det är hennes namn, och jag träffades första gången 1992 i Stockholm. Vi hade just börjat studera på Institutet för Internationell Utbildning. Det tog inte många dagar innan vi fann varandra. Det var under en lunchrast när hon sa någonting väldigt roligt. Tyckte jag i alla fall. Jag var den enda som skrattade (högt och på gränsen till hysteriskt), resten av klassen satt tysta och skruvade på sig besvärat i stolarna. Jag vill minnas att skämtet inte var helt politiskt korrekt. Det var nog då det sa klick mellan oss och ljuv musik uppstod. Tjugotre år senare skulle hon sitta i mitt kök på den skånska landsbygden och äta kalops. Inte under vår vildaste fantasi hade vi kunnat ana detta. Det hade varit mer troligt att vi suttit i något kök i London vid det här laget. Fast då hade vi å andra sidan inte ätit kalops. Och det hade varit synd för den blev oförskämt god.

Nåväl, så hur blev stifadon då? Jo. Det blev som att äta glögg. Grytan är förmodligen fantastiskt god på en taverna bland de grekiska olivlundarna, men jag tänker inte göra om den. Jag misstänker att jag hade för mycket av något och för lite av annat. 

Magnus åt med god aptit. Till en början åtminstone. Sedan blev för mycket jul, jul, strålande jul även för honom.

Doris var dock väldigt nöjd med det löjligt möra köttet. Det slank ner finfint utan större ansträngning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar