lördag 14 november 2015

Paix

De senaste dagarna har jag känt mig rastlös och orolig. Illa till mods. Ständig huvudvärk, stel i ryggen, ont i fötterna. Jag har funderat på varför men inte kommit fram till orsaken. Jag har ju bara trevligheter att se fram emot!

Igår var det som om toppen var nådd. Det var ett ständigt sug i magen och jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Ute föll regnet tungt. Jag kände mig med ens väldigt ensam. Magnus var hos sina föräldrar på Kivik så ni kanske inte tycker att det är så underligt. Men det är det. Jag känner mig aldrig ensam när jag är ensam. Jag gillar att vara för mig själv. Men igår kände jag mig besvärat allena. Nästan övergiven. Och på min vakt. Jag förstod ingenting.

Jag tittade på en dokumentär om Astrid Lindgren på SVT Play. Ett program i tre delar om en mycket fängslande person. Jag hade sett den förut. Det var mest sällskapet och bruset jag ville ha så det spelade ingen roll. Bland annat togs Astrid Lindgrens krigsdagböcker upp, som jag själv läst för inte allt för längesedan. Hennes dagböcker som hon skrev under andra världskriget är en väldigt intressant läsning. Hur en "vanlig" människa i Sverige upplevde åren mellan 1939 och 1945. Fast Lindgren var väl egentligen inte särskilt vanlig. 

Känslan av krig stannade hos mig resten av eftermiddagen och kvällen. Det hjälpte inte direkt min oroskänsla jag dragits med.

Sent igår ploppade det till i min mobil. Det var nyhetsappen Omni som meddelade om terrordåden i Paris. Klumpen i magen fick gehör, sa "vad var det jag sa" och drog sig undan.

Jag minns 2001. Några veckor innan attacken den 11 september i USA drömde jag så gott som nattligen om flygplan som kraschade in i olika byggnader eller störtade till marken. Nej, jag påstår ingalunda att jag är synsk, verkligen inte. (Det hade ju annars varit praktiskt...). Det är som om jag tar upp energier. Vilket jag tror att de flesta gör i varierad grad. Jag suger åt mig dem som en torr svamp. Jag vet aldrig vad det är frågan om när jag får de här svårförklarade känslorna. Inte förrän efter något har hänt och spänningarna i min kropp snabbt släpper.

Strax efter midnatt släckte jag lampan. Jag ville sova men var inte trött. Tankarna for omkring i takt med vinden utanför. Är det här vår tids skotten i Sarajevo? Är det slut på freden i vårt hörn nu? 

I morse vaknade jag till texten "Cette fois, c'est la guerre". Den här gången är det krig.

Daesh har i skrivande stund tagit på sig ansvaret. Möjligtvis kan de haft ett samarbete med al-Qaida. De har ingenting med islam att göra om nu någon tror det. De här svårt fundamentalistiska rörelserna står för våld, terror och ödeläggelse. Inget annat. Kom ihåg att muslimer flyr från dessa vidriga och våldsamma terrororganisationer.

Terrorister har som främsta mål att skrämmas. Att trycka ner människor i ett kallt, kletigt och bottenlöst hav av rädsla. Vi ska inte hamna där. Okej, vi kanske råkar trilla i. Men vi ska inte uppehålla oss där. Vi ska se till att klättra upp så fort vi kan, innan vi dras med strömmen av domedagssnår, uppgivenhet och fruktan. Vi behöver vara starka. Vi kommer att bekämpa det onda krafterna.

Jag är chockad. Jag är bedrövad. Jag är arg. Men jag är inte rädd. 



I den grekiska mytologin orsakade Paris Trojas undergång.
Tänk om gårdagens attack på Paris leder till den
Islamiska statens undergång.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar