fredag 20 november 2015

Räkor, norra gränsen och havre

Ikväll är Doris och jag gräsänder. Eller vad det heter. Magnus är på Österlen för att byta till vintertofflor på bilen och passar samtidigt på att umgås en stund med sina föräldrar.

När husse är borta dansar ofta Doris och jag på borden. Eller i alla fall på mattorna. Vi tar även tillfället i akt att kalasa på saker som mannen inte är så förtjust i. Idag bestämde vi oss för räkor och vitt vin. Kanske inte helt för årstiden passande men vem behöver bry sig? Vi kan ju alltid låtsas att jag sitter på en altan vid Atlanten och blickar ut över horisonten.

Solen sken, fåglarna kvittrade och tågen gick enligt tidtabell. Något sen småsprang [läs: lufsade] jag till stationen, därför uppfattade jag inte hur kallt det var. Inte förrän jag klev av i Eslöv. Jisses! Som jag frös. Det var inte mer än tre grader i luften.

Alright, jag anar hur ni norrlänningar himlar med ögonen. Jag har flera facebookvänner som bor ett stenkast från Arktis som senaste veckan jublat över snön och flertalet minusgrader. +3°C är väl ansett som rena värmeböljan. Det är helt klart att vi inte hamnar där vi hamnar av en slump. 

Nu ska jag berätta en hemlighet. Hittills är det ytterst få som känner till den. Jag har inte varit norr om Gävle. Så. Nu var det sagt. Låt mig förklara; min släkt kommer från Skåne och Småland så det har alltid blivit så att jag åkt dit. Eller utomlands då jag hälsat på pappa. Att åka norrut har aldrig varit aktuellt. Jag säger detta ogärna till folk för reaktionerna jag möts av är som om jag sagt att jag aldrig druckit vatten. Eller andats.

Men jag har gjort framsteg! Länge var Uppsala det mest norrut jag varit men tack vare Twitter träffade jag inte bara min kärlek, utan även bästa vännen från Gävle.

Nåväl, nog om detta. Jag tog en runda på stan. Det tog cirka tre minuter. Noterade att Eslöv satt upp för årstiden passande (till skillnad från mina räkor) ljusslingor på sina ställen. Mysigt.

Jag såg även en söt (!) liten råtta som satt på en gren i min ögonhöjd. Den var alldeles fluffig och gullig. Hade det inte varit för svansen hade jag trott att det var en ekorre. Jag stannade till och drog försiktig fram mobilen ur fickan för att ta en bild så att jag kunde instagramma den lilla sötnosen. Men hon nämnde något om integritet och hoppade flinkt därifrån innan jag hann klicka på kamerasymbolen. Typiskt. 

När jag kände mig färdig och nöjd med mina ärenden återvände jag till stationen. Medan jag väntade på tåget såg jag dagens Metro på sätet bredvid där jag satt och frös svårt om rumpan. Personen som läst den hade lämnat den öppnad (förmodligen hade hen suttit på den för att undvika det jag för stunden genomled) och jag kunde se uppslaget om hur råttor för första gången sedan 1930-talet orsakar farlig smitta i svenska storstäder. Oh well, man kan knappast anklaga Eslöv för att vara en storstad. Den gullgrisen jag träffade hade minsann ingen smitta. Jag bara vet det. Tror jag. Hoppas jag.

När så aftonen väl anlände blandade jag mina räkor med röd paprika jag rostat i ugnen, vitlök och grädde*. Och linguine. Doris föredrog en klassisk räktallrik. Utan extra krusiduller.



Liten räkskål till Doris. Senza krusidull.


Min ambition var att ta en teaser-bild på min, något större, skål. Men jag var svimfärdigt hungrig och det var så jävla gott att jag glömde det. Trots att jag hade lagt några räkor åt sidan samt sparat en kvist bladpersilja i syfte att pimpa bilden. Ni får hålla till godo med denna:



Tio minuter tidigare var det en linguine ai gamberi e
peperoni arrosto.



*Grädde. Alltså, sedan jag snurrat in mig på Oatlys kaffemjölk (som bara äger), var jag tvungen att testa deras "grädde". Och jag fattar inte! Den är ännu gräddigare, mjukare och rundare i smaken än grädde från ko! Hur är det möjligt? Jag begriper det lika lite som jag förstår hur teven fungerar. Jag är inte vegan. Jag är inte vegetarian (längre). Jag är inte intolerant på något vis. Men alltså, havre is da shit! Otippat.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar