tisdag 24 november 2015

Regn, kärlek och banaliteter

Under eftermiddagen har jag sett hustaken blottas och flertalet pölar av smutsigt vatten ersätta det oskuldsfulla vita, kalla täcket av snö. 

Just nu sitter jag och lyssnar på regnet som smattrar sporadiskt mot fönsterrutorna. Plusgraderna har återvänt och de vita iskristallerna som så ymnigt har fallit de senaste dygnen är tillfälligt ett minne blott. Jag misstänker att de kommer åter, den skånska vintern har knappt börjat. Lågmält tvekar den.

Innanför dörren, i hemmets lugna vrå, är jag varm och trygg men anar ett förrädiskt lugn. Det pågår så mycket konstigheter i världen, tycker ni inte det? 

Människor avslöjar sin oro genom varierat urval av uttryck. Vid rädsla kan vår sämsta sida röjas. Jag har på sistone vittnat dessa sidor som inte gör mänskligheten alltför stolt. Och det är inte konstigt egentligen, vi reagerar alla olika på farhågor och potentiellt hot. Det jag finner besynnerligt är missunnsamhet från personer som inte fattas något. De har allt men skärras av tanken att bli av med några nötter ur sitt förråd. Som ekorrar. 

Jag ger inte många nötter. Jag har inte många nötter. Jag gör inte mycket för att samla in och dela ut nötter till de som behöver nötter. Jag är inte en bättre gnagare än någon annan. Men hatet och vanmakten når inte fram eftersom fruktans rötter inte får något fäste i mig. Det går faktiskt att värja sig, vi behöver inte underkasta oss det simpla. Det enfaldiga. Det inskränkta. Även om vi känner att vi inte har något att leva för, att vi av någon anledning känner kronisk tristess och frustration, att vi är identitetslösa och långsamma i tanken behöver det inte resultera i ett liv i evigt mörker. Det går alldeles utmärkt att gå ljusets och kärlekens väg. Lätt som en plätt om ni frågar mig. Bara medvind råder där.

Med risk att drunkna i plattityder vill jag inte skriva mer. Men jag tar mig friheten att avslutningsvis påstå att vi alla är likadana. Precis likadana. Förmågan att sätta oss in i våra systrar och bröder är absolut nödvändigt. Vi är ett folk. Med samma behov. Samma hjärtan. Vi är sammankopplade. Vi kommer ur samma stjärnstoff. Vi har alla samma ursprung. Vi bor alla på samma planet. Vi är alla exakt precis på pricken likadana. Men samtidigt unika. 

Så. Nu är det slut på klichéer. För den här gången.

Nej, vänta förresten! Vänta! Hörni, jag kom en sak! Bara för att det är en kliché gör det inte mindre sant. Faktiskt. Jag lovar.


Tellus. Mitt hem.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar