tisdag 22 december 2015

En dag vid stranden

Idag återupptog jag försöket med att promenera ut till stranden och det gick alldeles utmärkt. Ingen huvudvärk. Jag hade laddat med vatten och en kopp starkt kaffe på stammisfiket. Även den här gången tog jag det lilla tåget ut den sista biten. Det stod inne och bara väntade på mig, jag kunde inte låta bli.

När jag kom fram lockades jag genast ut till havet som var generös med sin flod. I min iver att plocka ytterligare snäckor till samlingen upptäckte jag inte hur pass långt in vågorna sträckte sig vilket resulterade i att jag blev blöt ända upp till vaderna. Det fanns inget att göra, det var bara att fortsätta att klafsa runt i sanden. Jag fick fatt i några ordentliga bumlingar som jag varsamt la ner i min tygkasse.



Bombastiska snäckor.


Jag upptäckte en smärt fransyska med bekväma kläder (att hon var från Frankrike visste jag inte då, men hon skulle snart avslöja det när jag hörde henne prata med sina kompisar en stund senare) som stod vänd mot Atlanten med armarna utsträckta mot havet. Hon såg ut att meditera. Jag följde så diskret jag kunde hennes exempel. 

Jag stod och tog in doften, ljudet. Jag brydde mig inte längre om att bli blöt om skorna, den gränsen var ju som bekant redan nådd. Med råge. Solen smekte mitt ansikte där jag stod. Den lätta brisen lekte i mitt nyklippta hår. Jag började andas i takt med vågorna och lät tid och rum lämna sitt grepp över mig.

Det kändes som om jag stod där i en oändlighet, men i verkligheten var det tal om några minuter.

Fransyskan gick mot en grupp av andra smärta mjukisklädda människor från varierat ursprung. Hon bjöd sina kompisar på apelsinskal. Medan mina blöta och sandiga skor letade sig fram till caféet gick de till en närliggande gräsmatta och började med Tai Chi. Själv beställde jag in en stor flaska vatten och en tosta mixta vilket är en varm ost- och skinksmörgås. Typ croque monsieur. 



Tosta mixta. Toppad med en oliv. I julservett.


Jag besöktes raskt av intressenter.



Sugna.

När jag var redo att påbörja min vandring tillbaka hem stod tåget inne. Igen. Jag kunde fortfarande inte låta bli. Den här gången ville inte tågföraren ha mina pengar. Jag tog det som att biljetten jag hade löst tidigare var en tur-och-returdito. Eller så brydde han sig inte. Kan vara så att han kände igen mig och vet att jag kommer igen.



Fram och tillbaka. Av och an. Dit och hit.

Efter att vilat en stund på terassen gick jag på den sena eftermiddagen ner till en av serveringarna vid Ria Formosa. Jag tog en caipirinha, det var längesen jag drack en sådan. Den var uppfiskande och god. Som alltid. På väg hem igen fick jag beskåda en av de vackraste solnedgångarna jag någonsin sett. Den var så magisk att till och med lokalinvånarna stannade till för att fotografera himlen. Jaha, då gjorde jag väl det också tänker ni och hoppas på en bild. Nej, det blir ingen bild. Ni förstår jag hade glömt min mobiltelefon i lägenheten. Alltså frustrationen. Förhoppningsvis blir sceneriet lika fint i morgon. Och förhoppningsvis kan mobilkameran göra den rättvisa. Jag ber att få återkomma.

2 kommentarer: