tisdag 29 december 2015

En tjugofemma i skuggan

Efter dagarna tu med ostadigt, eller snarare, stadigt regnigt väder var det åter dags för sol och nederbördsfritt. Inte för att jag har haft något emot regnet och blåsten på något vis, den fick mig att hålla mig i stillhet och reflektera över året som gått. Vad som har hänt. Vad som inte har hänt. Var 2015 började och var det kommer att sluta.

För att hylla den fina morgonen tog jag en promenad längs Ria Formosa till Visselpipan. Ni som läser min blogg vet vid det här laget att jag dricker mitt förmiddagskaffe på stammisfiket Café Santa Luzia. Well, en av männen som jobbar där visslar. Alltid. Visslar dessutom väldigt vackert. Så hädanefter kommer cafeterian gå under namnet Visselpipan. Nu vet ni.



Längs hela strandpromenaden
finns dessa periskopliknande mojänger.
Det är papperskorgar. De smälter in
så fiffigt tycker jag. Och eftersom
de är så många blir det heller
inte skräpigt och trist.


Efter det sedvanliga fikat (personalen frågar inte längre vad vi vill ha) åkte vi in till Tavira för att handla lite godsaker inför Nyårsaftonen. Jag säkerställde kaffeimporten, jag avser nämligen att föra med mig hem några påsar av landets utomordentligt goda kaffe. En förpackning till min kaffemo(n)ster i Gävle är även garanterad. (Förlåt Gevalia.)

Vi hade egentligen planerat att äta lite rester till lunch men vi beslöt oss för att passa på att sola oss i glansen och äta lunch på krogen. Det var verkligen underbart på uteserveringen. Nästintill vindstilla och cirka tjugofem grader ute. Varmare än inne. Hemma i min lägenhet ligger kvicksilvret alltid runt nittonstrecket.

På väg hem från Tavira åkte vi förbi Casa do Polvo och bokade bord. Och det var tur för när vi kom dit en stund senare var det fullt av matglada gäster.

Polvo. Polvo betyder bläckfisk. Santa Luzia går även under benämningen "Bläckfiskens huvudstad". Här fångar man och äter bläckfisk. I mängder. Gillar man bläckfisk (och då menar jag inte bara calamares) ska man åka hit. 

Jag hade hört talas om en särskild bläckfiskrätt som serveras just på den här restaurangen och hade stora förväntningar. Jag blev mycket nöjd, det smakade fantastiskt gott!



Först den obligatoriska oliven, osten och brödet.

Polvo assado no forno com batata a murno.
Alltså, bläckfisk i ugn med bakad potatis.
Som badar i olivolja, örter, vitlök, lök, paprika
och jag vet inte allt. Jag upplevde en smaksensation.


Till efterrätt en cheesecake med en pingado. (Ni minns väl vad pingado är? En liten espressoliknande tår med en droppe mjölk.)

Nöjd och belåten la jag mig på eftermiddagen till rätta i solstolen hemma på terassen och njöt av livet. Så himla gott jag har det. Inget fattas mig. Förutom min sambo. Som nu egentligen är min särbo. Och katt. Nej, alltså jag menar inte att Magnus är en särbo och katt, utan jag saknar även Doris. Som är en katt. Som är sambo med min särbo. Ja, ni hajar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar