torsdag 3 december 2015

Hoppets karusell i mörkret

På väg till tåget förundrades jag över de tio plusgraderna som ljummet smekte mitt ansikte. Det var grått, disigt och milt. Liksom ofarligt, utan karaktär. I luften samsades lätta duggregnsdroppar som var för få för att jag skulle orka bry mig om att fälla upp paraplyet men ändå tillräckligt många för att känna mig blöt. Eller fuktig mer. Det gjorde att de dolda lockarna kom fram i håret varpå min frisyr genast blev en aning mer spännande.

Väl ombord kunde jag konstatera att det var glest med folk. De flesta ägnade sig åt sina mobiltelefoner. Någon bättrade på sin ögonsminkning. Det var jämngrått hela vägen ner till Malmö. 

När jag kom fram var det som om staden var innesluten i en dyster bubbla där solen omöjligt kunde tränga igenom. Människor gick omkring i en dvala. Men på Gustav Adolfs torg (eller "Gustav" som malmöiterna kort och gott kallar platsen för) hände något. Spår av liv och rörelse. Spår av ljus. Förutom den vanliga torghandeln fanns nu en liten julmarknad. Ett av stånden sålde munkar. Doften av socker och frityr spred sig lockande över torget. (Här avses donuts, jag vet att för exempelvis bohuslänningarna betyder munk chokladtoppar. Eller gräddbullar som de säger här i Skåne.)



Bilden är tagen mitt på dagen.
Ljusare än så här blev det inte.


Jag såg till att effektivt slutföra mina ärenden, jag hade ingen lust att vagga omkring med den går eminensen någon längre tid. När jag var klar och redo att åka hem blev jag mot min vilja ändå kvar ytterligare en timme på grund av förseningar och inställda avgångar. Jag satte mig därför i ett intilliggande café och tog en enkel espresso med delikat saffransbiscotti till.

Att tågtrafiken är opålitlig är inget ovanligt. Jag förstår varför alla i Skåne måste vara bilburna. Även om jag gnällde på Stockholms Lokaltrafik ibland, går det inte att jämföra med Skånetrafiken. Stockholm ligger ljusår framför vad gäller allmänna transportmedel. (Förlåt Skånetrafiken, inget illa ment, bara ett konstaterande.)

När mitt tåg äntligen kom satte jag mig mittemot en kvinna som just börjat läsa på en bok. Hon läste med stor mimisk inlevelse och munnen rörde sig tyst med orden. Som om hon var van att läsa högt. Jag blev nyfiken på titeln men lyckades inte ta reda på vad hon läste. Just nu är jag inne i en svacka då alla böcker jag läser tråkar ut mig. Kan kanske bero på att jag har annat i tankarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar