lördag 19 december 2015

Jag fick mina fiskar varma i Olhão

Marknad igen. Idag tog vi en sväng till Olhão, en annan ort i östra Algarve. Innan vi begick kommersen intog vi en frugal frukost alldeles intill saluhallarna, den vanliga meia de leite (ni vet det där jävla goda kaffet) med en torrada (rostat hembakat rustikt bröd med smält smör).


En enkel frukost i min smak.

Solen värmde gott där jag satt. Jag blev ett med det intensiva sorlet som omgav mig. När vi kände oss belåtna reste vi på oss och påbörjade äventyret i saluhallens fiskavdelning. Det var en hel del som skulle ha fisk idag. Många kunder gick om kring med små fiffiga kylboxar där de förvarade den nyfångade, nyinköpta färska fisken. 


Fisken närmast heter dourada och är portugisernas favoritfisk.

Jag och mina vänner skulle ha dourada ikväll så vi köpte med oss tre stycken. Jag är osäker på vad dourada är för sorts fisk men när jag googlade förstod jag att det var tal om en guldbrax. Någon kallade den för sea bass på engelska vilket indikerar att det är en havsabborre. Jag kan absolut ingenting om fiskar. Mer än att jag tycker om att äta dem.

Kvinnan som betjänade oss hade fiskfjäll i hela håret. Det glittrade så fint.

När vi säkrat vår middag fortsatte vi vår väg längs fiskdiskarna.


Gapet.

Bläckfisk i sitt eget bläck.

Räkor som är röda redan som råa.


Silverfiskar?


När vi fått nog av fisk gick över till den andra saluhallen mittemot. Där fanns färsk frukt, grönsaker, kött och ost. Matinspirationen fortsatte med stormsteg. Doften längs frukt- och grönsaksstånden var ljuvlig.

Luktar lika vackert som det ser ut.


Stora knöliga tomater.


Gigantpaprikor.


Köttintresserade.


Ostarna. De goda ostarna.


Eftersom vi inte vill att douradan skulle bli ledsen i solen avslutade vi snart vårt besök i Olhão och åkte hem. Men innan dess blev jag bekant med en liten farbror som kom cyklande längs vattnet med en grön plasthink. Framför bänken där jag för ett ögonblick satt och solade steg han fram. Innan han hunnit öppna locket till hinken började trutarna samlas runt honom. Han kom med stora goda brödbitar som han placerade på muren. Det var nog inte första gången han gjorde det. Måsfåglarna verkade känna honom.


Gubbe som mättar trutar med stora trutar.


På vägen hem stannade vi till hos en blomsterhandlare, typ en Plantagen. Jag köpte med mig en rosa pelargon, en pensé och något annat grönt som jag inte mins namnet på. Felicia kanske. Jag ska ju vara här i Portugal en stund så jag tänkte att det kunde vara mysigt med lite blomsterfägring här och var i lägenheten. Visserligen finns det gott om gröna plantor på terassen. Men ändå.


Man kunde köpa apelsinträd också men kände att det
inte var aktuellt den här gången...

Väl hemma började jag känna mig hungrig och blev sugen på en sallad. Jag insåg att det var en smula korkat av mig att jag inte köpt med mig hem grönsaker från saluhallen i Olhão men tänkte att min lokala matbod säkerligen hade fräscha grönsaker. Sagt och gjort, jag tog en promenad runt byn, men såg till att jag skulle hinna i tid innan de stängde för lunch, klockan ett. Jag köpte vatten, grönsaker, och en burk med bläckfisk i sås. Ni vet som när man köper sardiner i tomatsås hemma, fast med bitar av bläckfisk. Jag vet att många av er kräks av tanken på bläckfisk, men jag tycker att det är rätt gott. Faktiskt.

Jag rörde i all hast till en skål med lunch och tog slatten som fanns kvar i flaskan.


Lunch på terassen.


På eftermiddagen gick jag till stamfiket, jag anade att det var något i görningen. Och jag hade rätt. Något sorts gatlopp var på gång. Skolelever ur diverse åldrar sprang av och an.


Eftermiddagsfika.



Barn sprang hit. Dit. Och sedan tillbaka. 



Killar.


Tjejer.


Tomten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar