onsdag 30 december 2015

Tågutflykt

Det finns väl inget mer civiliserat än att pendla som lokalbefolkningen gör? Därför tog jag tåget till Faro idag. En resa på lite mindre än fyrtio minuter. Jag tycker man ser omgivningarna och folket lite annorlunda när man inte färdas inkapslad i en bil. Det blir mer interaktivt med de allmänna transportmedlen.

I morse när jag vaknade var det genomgrått och jag befarade regn. Men när jag en stund senare klev ur duschen möttes jag av solens välvilja.

Hon gör vad hon kan.


Vid Taviras tågstation finns två skulpturer som vinkar till varandra. Fyndigt. Och mycket fint gjort. Gör sig naturligtvis bäst när man ser det på plats men jag har ändå gjort ett försök att fånga det på bild.


Hon står i rondellen (mitt emot stationsbyggnaden)
och vinkar till sin kärlek.

Han står utanför stationen och vinkar tillbaka till sin käresta.


Jag gick fram till biljettluckan och löste en tur- och returbiljett för det facila priset av € 6,30.


Jag var tidigt ute och var från början ensam men det
dröjde inte alltför länge innan perrongen fylldes på med resenärer.


Framme i Faro.

Jag började med en kaffeslurk på ett närliggande café innan jag begick staden. Faro är Algarves största stad och väldigt mysig med sina gränder. Det myllrade av liv och det var en hel del turister ute på gator och torg trots att det inte är säsong. Jag drog mig ifrån det och ville uppleva det genuina Faro utan turistfällor.


Faro.

Faro.

Som ni kunde läsa här så har jag ju redan varit i Faro en gång för inte alltför längesedan. Jag nämnde då helt kort om dessa många olika julgranar som diverse skolklasser hade gjort. De stod kvar. Min absoluta favorit är denna:


Detalj från mitt favoritträd.
De har använt gamla sardinburkar och korkar.
Portugal äter MYCKET sardiner och är en
stor producent av kork. Spot on!


Faro.

Faro.

Apelsinträd. Överallt apelsinträd.
Var man än går i Algarve är det fullt med apelsinträd.

Faro.

Här äter man gott vill jag lova.
Jag var den enda utlänningen, resten portugiser.
Som dessutom verkade vara stamgäster.
Bra tecken.

Är man stork bygger man förslagsvis
sitt bo uppe på en lyktstolpe. I en rondell.
Då har man koll.

Klockan tre var det dags för mig att återvända till Santa Luzia. Jag hade avnjutit en fantastiskt god lunch (man äter alltid väldigt gott här) och kände hur sömnig jag var på tågresan hem. 

Nu sitter jag på terassen och känner mig behagligt trött. Luften är förvånansvärt ljum även om det åter börjar mulna på. I bakgrunden hör jag havet, det beter sig lugnt. Fåglar skrockar, en och annan hund skäller. Det är vindstilla. Årets näst sista dag.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar