söndag 4 september 2016

Rörelse framåt

Livet. 

Ibland är det räkmackevarianten, ibland en motvals i disharmoni. För somliga måhända endast en av de två. För vissa pendlar de bägge tillstånden likt skov.

Oavsett om vi befinner oss i en skaldjursmeny eller töltar i otakt - har ni märkt att när vi hamnat där vi hamnat är det väldigt lätt att stanna kvar? Oavsett var. Min erfarenhet är att när hjulet väl rullar framåt ökar det i takt även om vi ger det den allra minsta knuff. Vilket inte kräver särskilt mycket energi. Allt ter sig lätt. Räkorna är många (och skalade). De tar aldrig slut. Allt smakar gott.

Går vi däremot i motvind med tuggummi under våra trasiga skosulor finns risken att vi stannar där. Ett tag. Det går åt mycket energi att komma framåt här. Det är svårt. Och tråkigt. Det är nära till den bekväma soffan med kuddar av uppgivenhet och självömkan att luta oss emot. Vi är visserligen sugna på färska västkusträkor med hemgjord majonäs på vitt bröd med en prydlig dillvippa på toppen och citronskiva vid sidan om. Men vi koncentrerar oss mer på att vara missunnsamma på de som har räkmackan än att se till att få en egen läcker räksmörgås. Hur kan de när inte jag kan? Alla andra får, men inte jag. 

Varför inte citera Grotesco: "Allt är bögarnas fel." Eller sverigedemokrater: "Allt är invandrarnas fel." 

Hur det än ligger till är det alltid någon annans fel. Så lämpligt.

Jag har tidigt tagit fasta på att äga både framgång som motgång. Jag har inte hamnat någonstans. Jag tror inte att någon hamnar någonstans av en slump. Viljan är fri. Vi väljer våra liv.

Inser givetvis att det här kan låta provocerande. Kan vi verkligen influera allt som sker i våra liv? Nej, det kan vi inte. Vi kan inte påverka omvärlden. I alla fall inte till den grad vi önskar. Men, som en vän sa till mig, vi kan välja hur vi förhåller oss till det som händer oss. Vi kan välja hur vi hanterar att bli uppsagd från jobbet. Det går att välja hur vi bemöter sjukdom eller traumatiska upplevelser. Lättare sagt än gjort? Utan tvivel. Men valet finns ändå där. Och det är vårt.

Jag är uppvuxen i en positiv och uppmuntrande miljö, lärt mig att alltid se ljuset. Att se möjligheter och inte fokusera på eventuella hinder. Att vara öppen för förändringar. Förändringar har för övrigt präglat större delen av min barn- och ungdom, det är inget jag är rädd för, tvärtom, jag kräver det. 

Visserligen har jag upplevt motgångar i livet men varit förskonad från allvarligare missöden. Kanske kan vi kalla det för att jag åkt räkmacka med stundtals extremt dålig valla och styv kuling rakt på nosen Det har inte alltid varit en dans på rosor. Eller, snarare, räkor. För att hålla oss till ämnet.

Däremot har jag vänner som har genomlevt traumatiska händelser. Vänner som kämpat/kämpar mot kritiska sjukdomar. Vänner som handskas med psykisk ohälsa. Vänner som dagligen möter orättvisor och otillgänglighet på grund av olika slag av funktionsnedsättning.

Jag ser tydliga skillnader mellan de som är kaptener och därmed väljer att ha kontroll över styrspakarna, och de som är offer och gärna ältar ner sig i ett slukhål av obehag. Ovilliga till förändring, villiga att skylla allt på yttre omständigheter. De förstnämnda går framåt, de senare står still. I värsta fall går de bakåt. Resultatet är hur som helst signifikativt.


***

Hemma hos min mamma i Stockholm hänger ett konstverk som jag alltid har svårt att ta ögonen ifrån. Pinsamt nog är jag osäker på konstnären men tror att det är en litografi av Bo Åke Adamsson. Jag känner att den symboliserar en framåtenergi. En rörelse. En vilja. Ett mål. Jag ser ut så här just nu. Jag färdas framåt. Det ena som händer mig leder till andra. Ringar på vattnet, ni vet.



Foto: Gudrun Ingemarsson.


Jag inser nu att för er som inte gillar/tål/är rädd för skaldjur är det här inlägget bortkastat. Men ni kan byta ut räkor mot mums-mums. Eller müsli med torra stenhårda bär. Vad ni vill.

onsdag 31 augusti 2016

Vem är jag? Eller, snarare, hur är jag?

Idag sa min livskamrat något till mig som faktiskt skakade om mig en smula. Inte så mycket på grund av orden han uttalade utan för att jag insåg att det han sa mest sannolikt är sant.

Magnus hade fällt samma kommentar för en dryg månad sedan efter att jag inom ramen för diverse personlighetstest visade honom att antal påståenden om mig som jag tyckte stämde bra in. Jag ville veta vad han tyckte. Han var överens om allt. Förutom om ett påstående. 

Jag avfärdade hans förklaring. Nej, sådan är inte jag, jag är precis tvärtom!

Hans ord har återkommit i mina tankar några gånger de senaste veckorna men jag har inte riktigt kunnat förstå vad han menar. Han måste ha fel. Men Magnus är å andra sidan den som känner mig bäst, förutom min mor - han borde väl veta?

Tidigare idag hände något, en incident är att ta i, men jag fick ett besked som jag tolkade på ett sätt som Magnus alltså tycker är typiskt för mig. En worst-case-scenario-tolkning. En domedagstolkning. Jag visar tydliga tecken på uppgivenhet. Jag blir besviken. Jag blir ledsen. Jag blir arg. Utan att överhuvudtaget veta vad det egentligen är frågan om, har jag gått händelserna i förväg. 

Jag begriper givetvis att detta är vansinne. Och fullständigt onödigt. Dessutom lever jag inte som jag lär. Att peppa andra är inga problem för mig, att uppmana mina nära och kära att inte oroa sig i onödan, att affirmera, att tänka positivt. Men tydligen inte när det kommer till mig själv?

Ja, ni kanske har räknat ut var jag vill komma. Jag anser mig ha en god självkännedom. Ett av mina framträdande drag är att jag har en positiv syn på livet. Tycker jag. Det tycker inte min sambo. Han tycker att jag i grunden är negativ. Negativ? Jag?!

Jag som har så lätt för att skratta, jag som har så lätt för att se det komiska i både det lilla och det stora, jag som är en sådan lättsam person, jag som är så positiv. Jag som är så positiv.

När det efter en stund (det hann inte ens gå en halvtimme) visade sig att mina farhågor var just bara det, en ogrundad fruktan, kunde sambon inte låta bli att upprepa det han tidigare sagt: "Vad var det jag sa, du ser allt nattsvart. Du tror alltid att det värsta ska hända."

Fan. 

Han har rätt. Jag är en negativ jävel. En sådan som jag inte vill vara. En sådan som jag trodde att jag inte var. Säker på att jag inte var. 

Fast förresten, är det kanske därför jag de facto skrattar så mycket? (Eller är det bara inombords jag gör det?) Är det därför jag kan se det ironiska i så mycket? Är det galghumor jag har? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med denna insikt jag fått och äntligen tagit till mig. 

Jag vill fortfarande hävda att jag är en glad skit. Frågan är bara om ni upplever mig så. Eller om ni ser mig som en svårmodig person, likt en disktrasa från en beige Lars Norén-pjäs. Eller som Döden ur Bergmans mästerverk "Det sjunde inseglet". Måste jag välja, väljer jag den schackspelande Döden. Även om jag inte behärskar strategispel. Alls. Så det blir väl Döden som spelar Fia. Med knuff. 



Hoppsan, min kärlek till skådespel fick mig visst att komma ifrån ämnet. 

Inget konstigt.

Inte första gången.

Någon sa en gång till mig att jag beter som en struts. När det blir jobbigt borrar jag ner huvudet i sanden (läs: teater, litteratur, fantasi). Det (verkligheten) jag inte ser eller hör mår jag heller inte dåligt av.

Så, mina damer och herrar, hur negativ jag än må vara är jag till synes positiv. Ni kan se mig som ett batteri. Positiv i kronan. Negativ i... rumpan.

måndag 29 augusti 2016

Gnäll

När jag svalt sista klunken av morgonkaffet plingade det till i inkorgen. Ett mejl jag väntat på hade lagt sig överst på listan av inkommande e-post. Ett klick och några lästa rader senare borstade jag tänderna, klädde på mig och styrde mina steg mot stationen. Någon mil bort väntade någon på min underskrift.

När jag öppnade dörren för att kliva ut på verandan stannade jag hastigt till. Den var borta. Låt mig förklara, ni förstår, under hela sommaren har det pågått renoveringar av huset. Nej, nu ljuger jag. Jag ska vara tydlig. Byggnadsställningar har varit uppsatta sedan i maj. Takarbetare jobbade några veckor. Sedan blev det ett upphåll på över två månader. Eftersom det stundtals regnade in mejlade jag till sist hyresvärden och undrade om takarbetet alls skulle fortsätta. Arbetet återupptogs följande arbetsdag.

Nåväl, tillbaka till verandan. Som inte längre finns. Utanför dörren möttes jag av en vänlig polsk herre i sina bästa år. Han hälsade, ryckte sedan på axlarna med blicken på den stora kofoten han höll i sin kraftiga hand och som han använde för att demolera uteplatsen med. Jag log tillbaka och ryckte på axlarna jag med samtidigt som jag slog ut med händerna som för att säga: "vad händer?"

Nu tycks det alltså som att hela fasaden ska få sig ett ansiktslyft. Bra! Men det är bara en ren gissning. Att ge information till sina hyresgäster om vad som händer och sker med bostaden de bor i är inte direkt något vår hyresvärd anser nödvändigt. Trots ett uttalat önskemål från min sida. Men jag har gett upp. Kapitulerat. Jag har ingen aning om vad som händer med huset och det är okej. Det är till och med så att jag skiter i det. Om ni ursäktar min franska. 

Min sambo väljer att kalla byggprojektet för ett kinderägg - nya överraskningar varje dag.

Jag: "Kommer det bli nya uteplatser?"
Polack: rynkade pannan och såg frågande ut.
Jag: "Will there be new outplatsers?"
Polack: "Ja ja, neue."

Jaha. Så bra. Då vet jag det. Nu har vi inte kunnat använda verandan på hela sommaren på grund av byggnadsställningen men jag hade en förhoppning om att jag i alla fall kunde höstpimpa den. Vekar orealistiskt. Men. Jag skiter som sagt i det (pardonnez-moi, franskan igen). Jag har dessutom annat att tänka på i höst.

Mitt korta möte jag hade där min namnteckning krävdes tog inte längre tid än det tar att snyta sig. Jag kunde således ta nästa tåg hem. Medan jag väntade på perrongen började det att regna. På håll såg jag Pågatågets lyktor tryggt lysa upp i den gråa fuktiga filt som lagt sig över staden. Regnet ökade i intensitet. Det var droppar som var väldigt vattenrika. Vi som stod och avvaktade tågets ankomst blev snart genomvåta. Även om det egentligen var för sent att rädda oss undan nederbörden ville vi ändå skydda oss, vi ville in i värmen, in i den torra atmosfär det lila pendeltåget besatt. När de trafikanter som hade Eslöv som ändstation motvilligt (regnet, ni vet) stigit av började vi andra längtansfullt bege oss ombord. 

Det kom dock två eftersläntrare som tydligen skulle av. Den ena tjejen var dessutom förgrymmad över "varför folk måste gå på innan folk kommit av". Jag håller med henne till fullo. Det är svårt irriterande med människor som ska på tåget innan passagerarna kommit av. Det är rent ut sagt idiotiskt och jag undrar ofta hur dessa människor tänker. Men. Alltså ursäkta mig. När det hunnit gå cirka femton sekunder (det tar längre tid än vad ni tror) och ingen gör någon ansats att lämna fortskaffningsmedlet då tar i alla fall jag som att det är grönt ljus för ombordstigning. 

Jag såg dessa två tjejer gå så långsamt i gången att det var omöjligt att uppfatta om de stod stilla för att leta efter lediga sittplatser eller om de höll på att somna. Sätt för fan lite fart! 

När jag är ute bland människor är jag en seglare. Nu undrar ni vad jag menar med detta. Jag ska berätta. Tidigare i mitt liv seglade jag i Stockholms vackra skärgård om somrarna. Eftersom intresset och lockelsen över att färdas bland kobbar och skär är stor lärde jag mig kvickt att vara oerhört noga med att hålla kursen och tydligt visa eventuella ändringar av dito så att alla de andra hundratals båtar av diverse slag kunde se var jag var på väg. Motorbåtar må kunna väja hyfsat snabbt, de är ju som bilar fast med köl, men av egen erfarenhet vet jag att det kan ta längre tid om båten framförs med hjälp av vindkraft och stora vita dukar där kryss och slag på trånga utrymmen är vanligt förekommande.

Ergo jättebra att visa ens intentioner. Ska jag av eller på? Till höger eller vänster? Jag blir galen på folk som bara vaggar av och an framför mig, eller ännu värre, helt plötligt bara tvärstannar! Med risk för att bli steglad vågar jag påstå att det är vanligast förekommande bland barnvagnsförare. 

När jag kom hem igen var det ännu mindre kvar av verandan.


Det blir säkert fint när det är klart.

Polack, skrockande: "No home."
Jag, efter att jag kollat innehållet i brevlådan: "No home, no mail."
Polack: "Varsego, varsego."
Jag: "Tack..."

Jag är säker på att det stod Murphy i stället för Bengtsson/Gartoft på brevlådan.

Egentligen är jag inte färdig med mitt gnällande, jag har en sak till att ta upp med er. Men hur mycket gnäll kan vi ta på en och samma gång? Nej, jag får återkomma i nästa blogginlägg. Men jag kan lämna en teaser. Det börjar på Te och slutar på lia.

lördag 27 augusti 2016

När det inte blev som man tänkt sig men det blev bra ändå

Sedan en tid tillbaka var det bestämt att jag och sambon skulle träffa min far med fru och hund idag i Landskrona för att ta en tur över till Ven. Ni som läser min blogg vet att jag för inte så längesedan skrev att jag hade som mål att besöka Ven och Ystad denna sommar. Jag har besökt det mesta av Skåne. Nästan varje buske, varje sten, varje stråk. Men av någon anledning har jag ännu inte upplevt de ovannämnda ställena. 

I morse vaknade jag således förväntansfull. Jag skulle om några timmar bocka av Ven på min "bucket list".

Redan när jag stod i duschen och lät vattnet strila ner för min nyvakna kropp anade jag toner i mitt huvud. En melodi. Den liksom etsade sig fast, pockade på mitt medvetande. Krävde min fulla uppmärksamhet. Till slut hade jag inget annat val än att kapitulera inför vad som komma skulle. Det var förutbestämt. Jag brast ut i sång. Jag har inte för vana att sjunga i duschen. Jag sjunger överhuvdtaget väldigt sällan, min sångröst är långt ifrån vacker men idag stod jag och vrålade ut Siw Malmkvists gamla slagdänga "Ingenting går upp mot gamla Skåne, i Landskrona är det toppen tycker jag"!

En aning generad klev jag sedan ur duschen, virade en handduk om mig, gick in till köket och bryggde mig en kopp Mollbergs blandning medan vattendroppar sakta rann ner från mitt blöta hår.

Några timmar senare satte vi oss till rätta i bilen för att köra norrut. Trots detta hindrade det inte oss från att utföra lördagens, nej, veckans, viktigaste uppgift - Melodikrysset. Att missa detta utan giltigt skäl kan i värsta fall vara belagt med dödsstraff i den här familjen. Jag har till och med löst Melodikrysset från Uganda en gång. 


Magnus rattade in P4 på bilens radio
och jag fiskade fram mobilen ur
väskan.

Klockan elva möttes vi alla vid hamnen i Landskrona. Pappa gick in till biljettkontoret medan vi andra stod ute och väntade. Efter en stund kom han ut. Utan biljetter. Det var fullt. Dagens avgångar var fullbokade. Kan ni begripa det? Man måste boka innan! Jag trodde att var lite grann som med Djurgårdsfärjan i Stockholm. Ni vet, man löser en biljett och går ombord. Och får man inte plats kommer en ny färja inom tio minuter. 


Så här ser folk ut som har bokade biljetter.

Nåväl, inga bistra miner här inte. Vi promenerade in till stan och fikade istället. Vi drack vårt kaffe, som tog en stund eftersom Espresso House har de största muggarna i världshistorien. När jag beställde mitt kaffe undrade hon som jobbade där om jag ville ha en liten eller stor kaffe. Liten svarade jag. Men muggen var enorm och jag orkade faktiskt inte dricka upp allt. Min pappas fru tog en stor. Hela hon fick plats i den. Till och med jag hade fått plats i den och då är jag ändå inte en liten räka. Jag står stadigt på jorden så att säga. Vad hände med vanliga koppar? Vem kan dricka så mycket kaffe på en gång? Ingen skugga ska falla på smaken dock. Kaffet var gott.


Mysig innergård i Landskrona.

Koffeinstinna och efter att studerat kommersen som var i full gång på torget återvände vi till våra parkerade bilar. Nästa anhalt - Borstahusen. Ett av mina favoritställen i Skåne. Varje gång jag kommer dit vill jag bara stanna. Jag försökte övertala min far + fru + hund att flytta dit. Det var nog inget större fel på viljan i alla fall...

Vi satt vid fritidsbåtshamnen och blickade ut över Öresund. Ven låg där och retades. Så nära, men ändå så långt bort. Men det var ingalunda synd om oss. Himlen var sagolikt blå med endast få vita tussar av moln. Solen sken intensivt och brisen var uppfriskande. Bortom Ven, på den danska sidan, upptäckte vi en segelregatta.

Är inte Borstahusen ett besynnerligt namn egentligen? Jag var givetvis tvungen att googla och det visade sig att fiskeläget i nordvästra Landskrona grundades 1774 av bröderna Borste. Nu är jag väldigt nyfiken på hur man i hela friden kan heta Borste, men kanske är det att kasta sten i glashus med tanke på mitt eget märkliga efternamn.

Folk badade i havet, invånare kom från sina söta hus iförda badrockar för att ta sig ett dopp, män och kvinnor solade i sina medhavda solstolar och barn fiskade medelst klädnypa (som nöp om en tunn bit skinka) fastsatt i ett långt snöre.


Hamnen i Borstahusen.

Harmonin, idyllen och havsluften gjorde oss hungriga. Lyckligtvis fanns det några serveringar inom krälavstånd. "Hamnens Hörna" välkomnade oss med öppna armar fulla av fisk.


Inne i det här pappersknytet gömde sig fish and chips som kan
vara bland de godaste fish and chipsen jag har ätit.

Mätta och belåtna tog vi sedan adjö. Farsan med äkta hälft styrde åt sitt håll och vi åt vårt med hopp om ett snart återseende.

Väl hemma såg jag resultatet av vår stund i Borstahusen. Huden var på sina ställen mörkare än vad den var när jag stod i duschen och lekte Siw Malmkvist.

Och hinklistan är oförändrad.

tisdag 16 augusti 2016

Tack till alla mammor - sponsrad video

Ni känner säkert till talesättet: "Bakom varje framgångsrik man står en (förvånad) kvinna." Procter & Gamble har i dessa tider av olympiska spel valt att ta talesättet till en ny nivå. "Bakom varje framgångsrik atlet står en (stolt) mor."

Det är mamma som gäller. Jag håller med. Min mamma är fantastisk. Bäst i världen helt enkelt. Precis som era mammor. Nu har visserligen morsan inte uppfostrat en långdistanslöpare, diskuskastare eller fjärilssimmare. Nej. Det spelar ingen roll. Jag är en alldeles förtjusande person ändå. Tack vare henne.

En mor är den som älskar dig oavsett vad. Vi kan göra misstag. Göra om samma misstag. Flera gånger. Hon ger inte upp. Vi kan bära oss åt, göra besynnerliga beslut och prata rappakalja. Hon lyssnar. Hon analyserar i tysthet och styr oss i rätt riktning. Utan att vi märker det.  

Det är mycket som står på spel i OS. Många år av målmedveten träning. En cocktail av blod, svett och tårar har säkerligen spillts ett otal gånger. Vem har alltid funnits där för att stötta, uppmuntra och trösta? Som motiverar, lyfter upp och fångar in? Mamma.





Jag stämmer in i P&Gs hyllning till mammorna! "It takes someone strong to make someone strong."

Förresten, visste ni att Procter & Gamble grundades i USA redan 1837? Jo, företaget grundades av ljustillverkaren William Procter och tvåltillverkaren James Gamble. Idag är P&G ett multinationellt dagligvaruföretag som förser oss med så mycket mer än ljus och tvålar.

OS började dock ännu tidigare än 1837, de genomfördes redan år 776 f. Kr. Det var inte direkt i förrgår. Fast de moderna spelen började inte förrän 1896 då den franske baronen Pierre de Coubertin efter arkeologiska fynd några år innan kom på idén att återuppta de olympiska spelen. 

1894 var de Coubertin med och bildade IOK (Internationella Olympiska Kommittén). Han ansåg att amatöridrott på global nivå skulle främja fred och förståelse, att internationella idrottstävlingar skulle hindra stridigheter mellan nationer och skapa fred. Well, med facit i hand gick det så där med den saken.

Det olympiska mottot är: "Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl."


Sponsrat inlägg.


fredag 12 augusti 2016

Malmöfestivalen anno 2016

Åkte ner till Malmö idag. Jamen jag var ju tvungen att kolla läget förstår ni väl. Tyvärr hade jag inte möjlighet att besöka stan under Pride Malmö, men nu passade jag på att ta tillfället i akt att försiktigt mingla bland nyfikna, intresserade människor. 

Att trängas bland folk är inte riktigt min kopp te men jag tänkte att om jag åker in tidigt på den första festivaldagen är nog risken inte överhängande. Och det var den inte heller skulle det visa sig men å andra sidan var det långt fler människor i rörelse än vad jag räknat med, det var en hel del som var ute på gator och torg. Det var riktigt najs! Jag blev på gott humör. Det var härliga energier i Malmö idag!

Mer om min dag kan ni läsa på 24Malmö, även om det mest är en visuell redogörelse av dagen.

Och här har ni hela festivalprogrammet: malmofestivalen.se.

(En sak som jag lärt mig idag - jag kan inte stava till festivalen. Varje, jävla, förbannade gång skriver jag festlivan. Det är så in i helvete tröttsamt.)


Inte ens moln med hot om regn kan stoppa oss.
Det är festlivan. Skit också! Det är Malmöfestlivan. Fan!
Jag menar Malmöfestivalen!


torsdag 4 augusti 2016

En turban, förlorad sömn och måhända en förrymd fis

Om vi ska tro på turbanens storlek uppstod blodvite av det större slaget. Nu undrar ni kanske vad jag i hela friden menar med det. Jag tror att ni gör det faktiskt. Om det hade varit jag hade kliat mig i huvudet och nyfiket satt ditot på sned orolig för att leva i ovisshet. 

Ni har tur. Ni behöver bara klicka in er på 24Malmö där ni bör få svar på turbanens hemlighet. Nu när jag tänker på det skulle det kunna vara en titel på en av Hergés serieböcker om Tintin. Tintin och den försvunna turbanen.

Utan att avslöja för mycket kan jag kort berätta att jag behövde sömn. Men Magnus behövde tröst. Så jag la min arm om honom. På bringan kände jag många små upphöjda prickar, det stod säkert något kul på punktskrift. De små plupparna har uppkommit efter att Doris penetrerat den tunna huden genom att trampa på stället med sina sylvassa dödsmördarklor. Det gör ont. Men vad som värre var, var att hon häromdagen, mitt i sitt välmenande trampande, fick vittring av en katt (eller om det bara var fladdermus vid Värnhemstorget i Malmö som släppte en fis, det är svårt att veta eftersom hon ofta reagerar på saker som vi varken hör eller ser...) och därför tog sats, gjorde avstamp med hjälp av klorna som ju var inbäddade i huden på min sambos bröstkorg för att med två gepardskutt senare hamna på fönsterbrädan redo att försvara sin kull (Magnus och jag).

I natt hade Magnus lite otur igen.



lördag 30 juli 2016

Färg och form

Ibland kan jag vara löjligt trotsig i min iver att inte göra som alla andra men som tur är har jag en nyfikenhet som ofta behöver stillas. Som exempelvis det här med målarböcker för vuxna. Målarböcker för vuxna? Bara benämningen får en att himla med ögonen.

Jag vevade igång google och hamnade av en händelse på kalenderkungen.se. Namnet till trots har de så mycket mer än kalendrar. De har, bland annat, just "målarböcker för vuxna". Hur många som helst, utbudet är generöst tilltaget. Jag bestämde mig för att slå till. Det tog en stund innan jag slutligen valde en med mandalamotiv. De hade en med fjärilar också som jag var sugen på, fjärilen betyder nämligen väldigt mycket för mig och har alltid varit en positiv och trygg symbol för mig ända sedan barnsben. Men jag ville ha något abstrakt. Någonting som inte var upp eller ner. Ingenting som skulle föreställa någonting.

Lämpligt nog fanns det en hel del färgpennor att lägga i den virtuella kundvagnen, jag valde en bunt om tjugo.


Art therapy.

Min första mandala!

Ordet mandala är sanskrit och betyder cirkel. Om jag har förstått saken rätt symboliserar mandalan, inom hinduismen och buddismen, de kosmiska och himmelska regionerna. Mandalan används i samband med meditation. Även om jag inte aktivt använt färgläggningen som meditation märker jag hur någonting förändras inom mig. Andningen. Fokus på nuet. Eller, om det kanske är tvärtom, förlusten över att för en stund ha förmågan att uppfatta tid. Och rum. Känslan av att bara kunna ösa på med en massa färg utan att oroa mig för vilka färger som passar ihop eller inte är befriande. Det infinner sig en känsla av lugn, en avsaknad av prestationskrav. Jag har förstått att det är många människor med psykisk ohälsa av varierad grad som lockas till detta. Det förvånar mig inte ett dugg.

Jag har väldigt roligt när jag målar och har svårt att sluta. Jag kan helt enkelt inte låta bli och öppnar målarboken så ofta jag kan. Igår kväll satte jag mig i sängen för att fylla i några streck strax innan John Blunds ankomst. Det blev inte så mycket med det kan jag meddela.

Ni som har katt vet hur det är.
Det slår aldrig fel.

Innan jag lämnade sidan kollade jag igenom vad mer kalenderkungen.se hade att erbjuda. En kalender var inte aktuellt för min del då jag sedan årsskiftet har min tjusiga Hobonichi. Dessutom försöker jag mer och mer gå över till den elektroniska varianten. Jag har gjort det förr. Det har dock alltid slutat med att jag tröttnat och gått tillbaka till den analoga stenålderstypen - papper och penna. Min hjärna arbetar på ett mind mapping-sätt, då är e-kalendrar och e-anteckningar alldeles för oflexibla och tråkiga för mig. Vi får se hur det går den här gången.

Således, kalendrar var inte intressant. Men! De hade anteckningsböcker från Moleskine! Älskar Moleskine! Jag såg en som jag inte kunde motstå.


Är den inte det sötaste ni sett?

Bara för att fortsätta på temat finns det sidor i anteckningsboken som man kan färglägga samt aforismer lite här och där.


Jag är så vansinnigt förtjust i den. Den är skön att hålla i och pappret luktar gott. Viktigt! För att inte tala om att den är vacker att titta på. Men jag har inte börjat skriva i den än. Jag har alltid med mig en anteckningsbok i väskan som följer med mig var jag än går. Idéer poppar upp när jag minst anar det. Tankar som jag vill få ner på pränt innan de flyktigt försvinner.

Jag har några oskrivna sidor kvar i min gamla trotjänare.

Även fast jag inte är klar med min gamla skrivbok har jag ändå flyttat in i min nya. På första sidan har jag klistrat in citat som jag klippt ut från baksidan av yogiteaförpackingar (ayurvediska teer - min senaste last). Texten är rysligt pytte att jag inte ens med mina nya glasögon på näsan kan se vad som står. Tur att jag har min morfars gamla förstoringsglas nära till hands.

"Elementärt, min käre Watson."

Längst bak finns en ficka där jag lagt beskrivningar på enkla yogaövningar. Även de har jag klippt ut från pappersasken som en gång förvarat yogiteapåsar.


Pysselbok.



Sponsrat inlägg.


onsdag 27 juli 2016

Samtal och dammsugare

En fikastund kan ge så mycket mer än att smaklökarna blir tillfredsställda. Nej, vi kan samtidigt lära oss en hel del. Vi kan mata både suget, lusten och intellektet över en kopp.

Idag kom Micke över på kafferep. Vi har alltid intressanta samtal. Det är ofta spännande ämnen vi diskuterar. Om än det ena, än det andra. Men idag talade vi om något vi inte pratat om förut. Och då har vi ändå känt varandra i cirka tjugo år.

Här avser jag lämna er med en så kallad cliffhanger. Eller en klipphängare om ni så vill. Eftersom ni självklart måste stilla er nyfikenhet råder jag er att klicka in er på 24Malmö där jag skrivit ett inlägg om ämnet för dagen.

Ett ögonblick bara, innan ni lämnar sidan, vill jag visa er en bild för att ytterligare spä på spänningen:

Ser den inte besynnerlig ut? Den där dammsugaren?

tisdag 26 juli 2016

Malmö tur och retur

Idag var det en tisdag utan särskilda åtaganden. Det var således tid för hopp och lek. Eller snarare, en tur in till Malmö. Förutom en jäkla massa människor som vaggade av och an framför mina fötter var det endast Vattenfall som störde friden. Men en får vara tacksam över att endast en aktör pockade på min uppmärksamhet. Vanligtvis vill Greenpeace, Amnesty, Rädda barnen eller Telenor stoppa ens flow med deras klängiga värvare. 

När det gäller NGOs är jag för dem. Jag har donerat pengar när jag kunnat och varit medlem i diverse diton. Men jag tillhör den sorten som söker upp. Jag vill inte bli uppsökt. (Såvida inte det gäller jobb, till alla arbets- och uppdragsgivare vill jag härmed understryka att ovannämnda inte gäller er. Ni är välkomna att söka upp mig. Jag finns här.) Jag vill kunna gå från A till B till C utan att ungdomar som med svarta pärmar i sina händer naglar fast sin blick på mig. Men jag tolererar dem. Det är för en god sak och mitt samvete får sig motvilligt en skråma.

Vinstdrivande företag däremot, som vill att jag på stående fot ska byta elföretag eller teleoperatör. Där är toleransen noll, nullum och intet. Stör ej.

När jag kom hem provade jag outfiten jag införskaffat (hatar provrum, speglarna där lägger på tio kilo. Minst. Inte särskilt klyftigt då klädbutikerna borde vilja sälja fler plagg, inte färre.) och till min stora glädje fanns det inget att klaga på. Jag slipper således återvända med kläderna för en retur. Yay!

Förresten, läs om min dag här, jag har skrivit mer på 24Malmö!



Älskar denna bit av fasad.

lördag 23 juli 2016

Vem är Kabul?

24Malmö kan ni läsa om min och Magnus underbara utflykt till Forsakar. Det är verkligen en plats jag vill återvända till. Grönskan och ljudet av vatten i rörelse är lockande och behaglig. I alla fall för mig. 

Dessutom fanns en stor simbassäng klädsamt inlemmat i omgivningarna som idag, föga förvånande, var välbesökt.


Det som mobilkameran inte kan förmedla måste jag förmedla
med ord. Tänk er ett scenario där allt är grönt.
Mitt i grönskan lyser något starkt turkost. 

När vi kände oss färdiga med uppgiften satte vi oss i en bil där det var omöjligt att frysa och styrde västerut. Hemåt. Vi pratade om det här att känna empati. Att känna broderskap. Systerskap. Jag hade just läst på Omni att ett terrordåd drabbat Afghanistans huvudstad Kabul. Magnus och jag satt tysta i någon minut. Vi tänkte varandras tankar. Samtidigt sa vi: "Vem kommer att ha Afghanistans flagga som profilbild? Vem kommer att på sin statusrad skriva "Je suis Kabul"? Ingen.

Nej, vi kan givetvis inte ta på oss hela världens tyngder på våra axlar. Möjligen är det så som jag skrev här, att vi endast orkar hantera det som sker i vår närhet. I en kultur som liknar vår. 

Att engageras oss i klotets alla eländen är oss övermäktigt, ingen kan begära detta. Men om vi ska slösa med "je suis" på våra facebookstatusar tänker jag idag vara Kabul. Je suis Kabul.

fredag 1 juli 2016

Den fria viljan - sponsrad video

Ubåtsmackan, är inte det en enastående smart uppfinning? Jag gillar idén med ett gott bröd - som exempelvis pita, injera, tunnbröd och baguette - som vi kan fylla med det vi tycker bäst om. Utvalda godbitar i en ätbar förpackning. Lysande!

När vi är hemma kan vi i hemlighet gå bananer och fylla brödet med tokiga ingredienser som egentligen inte passar ihop och som vi inte vågar berätta för våra vänner av rädsla att de avsäger sig bekantskapen på grund av att de inte bara upplever ett visst mått av illamående om de får veta att vi gillar salami med hackade nypon och bark från björkträd, utan också av rädsla. För oss.

Går vi på restaurang får vi ofta hålla oss till de menyer som restaurangerna erbjuder. På somliga håll är det dock slut med det.





Fyrtio olika ingredienser. För säkerhetsskull har de även fem olika brödsorter att välja mellan. Är du den veliga sorten som föredrar sovjetversionen av valmöjlighet, det vill säga att man får välja mellan bröd och ingenting, är det tveksamt att Subway är det rätta stället att gå till om du vill undvika ett sammanbrott och göra en "falling down" på kuppen.

Men om du, som jag, styrs av kreativitet och hänger oss till den fria viljan, vågar jag påstå att Subway är det rätta stället att vistas på när hungern är ett faktum. 

När jag var ett litet sött flickebarn på sjuttiotalet gick jag och mina kompisar till närmaste kiosk för att peka på vilken godis vi ville ha. Innehavaren stod redo med den lilla papperspåsen och den lilla tången medan saliven rann till i våra små munnar: "en sån, två sånna, en sån, tre sånna och en sån". Lördagsgodis för det facila priset av 1,25.

Nu kan jag göra samma sak hos Subways. De står redo med sina engångshandskebeklädda händer och det uppfläkta nybakade brödet medan de fyller fräscha ingredienser enligt mitt önskemål. What's not to like?


Sponsrat inlägg.


fredag 3 juni 2016

Klippt och skuret

Ni vet när ni tappar fattningen över er egen dumhet? Alltså ni vet hur smarta ni egentligen är men det är som om någon, eller något, tar över spakarna och saker bara sker. Medan ni passivt ser på? Där har jag befunnit mig idag.

Ni undrar givetvis vad jag menar. Well, jag råder er att läsa vidare här, där jag försökt att förklara så utförligt jag kan.

torsdag 26 maj 2016

En clown, med rätt att roa.

Ni som känner mig någorlunda vet att jag har problem med clowner. Jag gillar dem inte. De skrämmer mig. Min rädsla har jag burit på sedan början av sjuttiotalet när min far var stationerad i Bulgariens huvudstad Sofia. Nej nej nej, jag menar på intet sätt att min pappa är en clown. Nej, inte alls. Eller alltså nja... eller nej! Utan mer att... jag menar... det var där jag upplevde, eller bättre uttryckt, genomled en cirkusföreställning. Min första cirkus.

På 24Malmö kan ni läsa mer om mina reflektioner av denna konstform men innan ni klickar er dit, låt mig bara fråga er en sak: är clowner verkligen roliga? Jag är faktiskt osäker på om det verkligen är deras grej. Att vara roliga. För mig är de sorgliga figurer som av någon anledning känner att behov av att få oss att skratta. Well, på mig fungerar det inte, jag mår bara dåligt när jag ser dem.

Lyckligtvis är vi inte många som känner så. Som tur är gör clowner nytta. För många sprider de glädje. Flertalet tar emot clownens utplånande vilja att underhålla med lättnad över att få ledigt från sina demoner och orosmoln som jagar dem. Exempelvis oskyldiga barn som inte får utnyttja rättigheten att vara barn. Som inte har förmånen att leva i fred. I frid.







torsdag 19 maj 2016

Grälsjuka

Det är aldrig roligt att gräla. Det är tråkigt, energikrävande och upprörande. Därför är det tur för mig att jag sällan hamnar i sådana situationer. Men även att lyssna på folk som bråkar påverkar mig. Det är tråkigt. 

Vi har ett par grannar som rätt ofta ägnar sig åt denna form av kommunikation. Det är tråkigt. 

I och med gårdagens gräl, som vi var tvungna att lyssna på, insåg jag en intressant sak om mig själv. Undrar ni vad? Ni vet vad ni ska göra, det är bara att segla in på 24Malmö där jag avslöjar min reaktion på kvinnogräl vs mansgräl.

onsdag 18 maj 2016

Tummen upp

Har ni också hört att tummen inte skulle vara ett finger? Men vad skulle det annars vara? En tentakel som hamnat fel? Nej, det låter inte klokt. Klart att tummen hör till fingersläktet. Eller?

Ja, som ni hör har jag spenderat lite tid att fundera på... väsentligheter. Och tandläkare. Vad de har gemensamt? Ingenting. Mer om ingenting har jag som vanligt skrivit om på 24Malmö. Hoppa in och läs vetja.

lördag 14 maj 2016

Kommer vi att vara sorry i morgon?

Kommer rätt låt vinna ikväll? Jag hoppas det. Vore oerhört tråkigt om exempelvis Georgien vann. Har ni inte hört bidraget? Well, det låter väldigt... jobbigt. Milt uttryckt.

Ni vet väl vad jag pratar om? Årets stora sångtävling - Eurovision Song Contest!

Jag har ägnat en liten stund åt att lyssna på låtarna som gick vidare till den stora finalen som sänds ikväll. De flesta tycker jag är rätt så slätstrukna. Vissa är direkt frånstötande. Medan andra är lika underbara som en bal på slottet.

Är ni nyfikna på vilka jag menar uppmanar jag er att läsa vidare här. Är ni inte alls undrande tycker jag ändå att ni ska klicka in er på 24Malmö för att ta del av vad jag skrivit. Ni vet att ni vill. Se så, in med er! Det tar bara någon minut att ögna igenom.

Dagen till ära har jag lackerat mina naglar i glitter. Det ser ut som om jag har en liten discokula på vardera finger. Det är väl passande för en kvinna i min ålder?







torsdag 12 maj 2016

Nyanser

Jag älskar att läsa böcker. Och lyssna på dem. För då kan jag göra tråkiga saker som med ens blir mindre trista tack vare underhållningen som strömmar in i öronen. 

Visst, jag älskar min sambo. Min katt. Hyser innerliga och varma känslor för mina vänner. Min familj. Men Storytel är i en liga för sig. Jag avgudar Storytel. Världens bästa grej! I alla fall om man gillar litteratur.

Den senaste veckan har jag lyssnat på en trilogi. Som jag önskar kunde ta slut någon gång. Eller aldrig börjat läsa. Jag har sällan blivit så uttråkad. Således har mina tråkiga saker fortsatt vara enahanda och hopplöst ledsamma.

Undrar ni vilka böcker jag menar och varför jag insisterar på att läsa klart föreslår jag att ni läser vidare på 24Malmö.

Ledtråd: blogginläggets titel.








tisdag 10 maj 2016

Backstage - sponsrad video

Så var det dags igen. Den stora musikfesten. Låttävlingen. Jamen ni vet, Eurovision Song Contest. Eventet som vissa älskar och andra hatar. Somliga älskar att hata det. Det finns till och med några som inte har några känslor alls för Eurovision. Min mamma exemplevis. Fast jag tror att hon skulle titta om det bara var fem länder som tävlade. Om programmet inte var längre än femtio minuter. 

I kväll är det den första semifinalen, på torsdag följer den andra och slutligen på lördag exploderar "la grande finale". Skådeplats är Globen i Stockholm. För övrigt mina gamla hemtrakter när jag fortfarande bodde i den vackra huvudstaden.

Sedan Måns Zelmerlöw och streckgubben vann med låten "Heroes" i Wien förra året har det jobbats hårt med årets upplaga av Eurovision. Jag förmodar att det ligger en hel del svett, huvudvärk och möjligtvis lite blodvite bakom det påkostade evenemanget. Skulle inte ni vilja gå backstage och kolla lite? Det skulle jag. Här skrapar journalisten och stylisten Frida Zetterström lite på ytan genom att fråga ut förra årets vinnare tillika årets ena programledare.





Sist Sverige var värd för ESC var 2013 med Petra Mede i spetsen som gjorde ett fantastiskt jobb tycker jag. När jag hörde att hon skulle leda Eurovision den gången suckade jag och var inte alls nöjd med valet då jag ofta fann henne så överdriven och blev alltid utmattad efter att jag sett henne i rutan. Men när jag såg Petra på scenen i Malmö Arena kunde jag bara utbrista ett stort WOW. Proffs ut i fingerspetsarna. Trygg och säker. Respekt. 

Nu är hon till min glädje tillbaka och denna gång har hon Måns vid sina sida. Det blir säkert bra. Han är en charmig ung man, ögonen gör inte direkt ont av att se på honom. Men min absoluta favorit i dessa sammanhang är Sarah Dawn Finers karaktär Lynda Woodruff. Jag älskar Lynda Woodruff! Jag vill att hon ska bli min bästa kompis. 


Sponsrat inlägg.



måndag 25 april 2016

Så, varför tvekar våren?

April är skojarens månad. April skämtar byxorna av oss under månadens första dag, sedan fortsätter lurendrejerierna genom att invagga oss arma människor i den lömska semi-sanningen att våren är på väg. Att sommaren följer snart. Ljuset och värmen. För att sedan, när vi minst anar det, kasta snö och is på oss.

Jag finner det olämpligt. Jag vill protestera. Hur? Det kan ni läsa på 24Malmö där jag ägnat en liten stund åt att, med hjälp av Karin Boye, sätta ord på mina tankar.

Okej. Jag vet. Sverige sträcker sig över långa nejder. I Sverige råder vinter under (mycket) lång tid jämfört på vissa andra utvalda ställen. Uppe i norr är det fullständigt normalt och trevligt med snö så här års. Men betänk två saker: 
1) i Däruppe har april inte fört falsk marknadsföring.
2) Skåne befinner sig cirka 1850 kilometer närmare ekvatorn än Däruppe och invånarna i landets sydligaste del (bland andra jag) ska således inte behöva finna sig i dagens väderleksomständigheter.

Namnet April kommer från latinets aprîlis - öppna. Betydelsen härstammar sannolikt från att jorden öppnar sig när växter börjar gro. (Källa: Wikipedia)

Eller - att april öppnar sin käft och gapskrattar åt oss. (Källa: Helena Gartoft)

måndag 11 april 2016

Kommer han tillbaka?

Ett sammanträffande hände i helgen. Min mor berättade om en märklig bok hon hade hittat. Boken hittade sambon och jag en dag senare som film på Netflix.

Det var en udda film, en påhittad story om en verklig person.

En tysk film från 2015 med utmärkta skådespelare och ett lysande manus. Först tyckte jag bara att den var bisarr, men ju längre tiden gick insåg jag att den var mer än så. Den var underhållande. Den var obehaglig. Den var träffsäker.

Vilken film jag talar om? Det och mina tankar kring handlingen kan ni läsa på 24Malmö. Det vill ni inte missa så in med er och läs. Det är ett högst aktuellt ämne.

Kan det vara så illa att historien upprepar sig själv? Igen? Ja, eftersom inget progressivt händer med våra bakåtsträvande hjärnor är risken tämligen stor.


fredag 8 april 2016

Kråkfågelbeteendevetare sökes

Växlingar i årstider, tågförseningar och att toapappret är slut just när man satt sig till rätta är några få av alla de saker som sker i livet. Det är inga konstigheter och är egentligen ingenting som är värt att notera. Även om de i sig kan vara en smula intressanta om vi tänker efter. Och har någorlunda fantasi. Samt inte har något annat för oss.

Någonting som jag finner väldigt besynnerligt och intressant är kråkfåglars beteende. Varför de har sina synkroniserade flygningar är något jag skulle vilja ha svar på. Jag har även ställt frågan på 24Malmö. Klicka gärna in er dit för att ta del av mina iakttagelser och funderingar.

Och hörni, jag vill ha ett svar. Tack på förhand.



Foto: Magnus Bengtsson

fredag 1 april 2016

I morse blev jag en dum sill

Så är det första april. Spelar ingen roll vad ni säger, jag litar inte ett ord på er. Ni bara narras. Jag vet nog.

Har ni funderat på varför folk envisas med att göra sina medmänniskor till dumstrutar? Just idag? Själv har jag faktiskt ingen aning. Efter att ha sökt visdom på nätet blev jag dessvärre inte klokare. Det finns lika många teorier som sillar i havet. Vad jag kom fram till var i alla fall att vi har hållit på med det väldigt länge. I flera hundra år (kanske även i tusen dito) har vi ägnat oss åt "practical jokes" den första april och det finns inget som tyder på att vi kommer att upphöra med denna besynnerliga tradition.

Jag har skrivit några rader om det på 24 Malmö. För att stilla er nyfikenhet råder jag er att genast klicka här. Ni vet att ni vill.








torsdag 31 mars 2016

Janne är inte klar - sponsrad video

Som de flesta av er redan vet blir det inte alltid som vi tänkt oss. Vi har väl alla råkat ut för att vi måst ändra våra planer till förmån för oväntade händelser som vi inte har planerat in i livets filofax. Ni som läser min blogg vet till exempel att min påsk inte alls blev som jag förväntat mig. I mitt fall var det jämförelsevis lindrigt och i viss mån obetydligt. En infekterad gallblåsa tas relativt lätt och rutinmässigt bort från patienten som efter ingreppet fortsätter sitt liv som vanligt. 

Dessvärre inträffar allvarligare saker än att inre organ som vi ändå inte behöver blir sjuka. Många får besked om allvarliga sjukdomar, cancer och olyckor. Eller som i Jannes fall - när den stora kroppspulsådern håller på att brista.





Tack vare forskning överlever många efter incidenter likt Jannes. Hjärt-Lungfonden grundades 1904 under namnet Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos. Då var målet att besegra den tidens stora folksjukdom tuberkulosen. Och vi vet ju alla hur det gick. Det gick väldigt bra, den är i stort sett utrotad i Sverige. (Källa: www.hjart-lungfonden.se)

Idag bekämpar de vår tids stora folksjukdom, nämligen hjärt- och lungsjukdom. Hjärt-Lungfonden är en ideell organisation som stödjer forskning om ovannämnda och är helt beroende av gåvor då de inte får något statligt stöd.

Nu kan Janne och Sonja skaffa den där större båten så de kan vara ute till sjöss längre. Kanske deras första barnbarnsbarn följer med någon gång. 

Är man inte klar med livet, så är man inte. Då är det skönt att få fler chanser.


Sponsrat inlägg.