söndag 31 januari 2016

Borta underbart, hemma bäst

Hörni, jag är hemma igen! Det känns väldigt konstigt måste jag erkänna. Skönt, men en smula förvirrande. Det är som om huvudet inte riktigt hänger med. De senaste två månaderna känns idag så fjärran.

Igår visade sig Santa Luzia från sin allra bästa sida. En underbar vintermorgon mötte mig när jag jag sömndrucket klev ut på terassen och sträckte på mig. Solen höll på att stiga upp över Atlanten, fåglar kvittrade och hundar skällde sporadiskt. Här hemma är det vanligt med utekatter. Alltså katter som inte är hemlösa men som springer ute med sitt halsband runt halsen för att alla ska veta att de har en ägare. (Well, man är ju egentligen inte kattägare. Snarare kattägd.) I Algarve finns det en försvarlig mängd utehundar. En hel del hemlösa vovvar också för den delen. Så gator och torg är fulla av jyckar som nosar av och an. Och de skäller. Väldigt ofta. Jag är osäker på varför. Och på vem.

Hur som helst, jag stod där ute och välkomnade dagen. Det var dags för mig att återvända hem till Norden. Jag gick in, ställde mig i duschen och försökte samla tankarna.

Ett par timmar senare fick jag skjuts till flygplatsen i Faro. Jag checkade snabbt in så jag blev av med den stora rosa (resväskan) och gick igenom säkerhetskontrollen. De fann mitt handbagage besynnerligt och ville scanna det extra noga. Särskilt handtagen. 

Tjugo minuter över elva satt jag i planet när piloten taxade ut från gaten för att komma ut på startbanan. Strax efteråt befann vi oss i luften för en kort tur till Lissabon där jag skulle byta plan som skulle ta mig till Köpenhamns lufthamn. Väntetiden i Lissabon var obetydligt. Återigen fann jag mig snart inuti en flygplanskropp.



Planet bredvid mig skulle flyga till Arlanda.

Nu var det bara knappt fyra timmar kvar till nästa landning. Jag tycker att det är rätt så tråkigt att flyga. Det är trångt och alltid fullt med en massa krassliga människor som nyser, fräser och hostar så gravt att jag ibland tror att andningsorganen på dem ska komma upp. Innerligt hoppas jag varje gång att de hittar fram till den lilla papperspåsen i stolsfickan framför dem som är avsedd för uppkastningar och annat skräp men som förmodligen även passar för delar av slemförsedd lunga. 

Höjdpunkten, tycker jag, är ofta när serveringsvagnarna kommer. Inte så mycket för att gourmetupplevelsen i sig är något att göra vågen över men då händer det i alla fall något. (Fast oftast är det de serverar rätt gott, jag klagar inte.) Det är bättre på långdistansflygningar, då kan man alltid slå ihjäl tiden med att se deras olika filmer och andra program. Och hittar man inget kul där/sett allt man vill se kan man alltid slå på kartan och se på den lilla skärmen framför sig hur man rör sig närmare och närmare målet.

Nåväl, nu satt jag inte på ett flyg till andra sidan jordklotet utan sneddade bara över Europas västra del. (Ungefär som jag gjorde på nedresan, fast då bilburen.) Det fanns inget ombord att glädja sig över. Tills den sena lunchen kom.


Köttgryta med potatismos. Ser kanske ut som Slaget vid Verdun,
men smakade riktigt gott. Min granne, en gänglig småländsk
man i sina bästa år, avslutade måltiden inom tre minuter.

När det roliga var över bläddrade jag i min nyinköpta brittiska skvallertidning för att sen lyckas slumra till en stund. När jag öppnade ögonen igen bevittnade jag hur utomhusmiljön ändrades i snabb takt.


Efter min lätta siesta möttes jag av det här.

För att snabbt gå över till detta.

Under molnen rådde mörker. Tur att Köpenhamn gjorde sitt
bästa för att lysa upp tillvaron.

Piloten styrde luftfartyget över sundet för att kunna komma in över Kastrup från rätt håll. Jag visste att Magnus stod och väntade på mig i Hyllie och tyckte att det hade varit fiffigt om jag kunde ha hoppa av i farten nu när planet ändå var i environgerna.

Efter landning, som var mjuk och behaglig, gick allting väldigt smidigt. Efter en ganska lång promenad genom flygplatsen hamnade jag slutligen vid bagageutlänningen efter att noga följt skyltarna. Min stora rosa var den första väskan på bandet. Innan dess hade jag sett till att lösa en biljett till Öresundståget så det var bara för mig att traska rakt ut i ankomsthallen där folk väntade spänt på sina nära och kära.

Jag känner mig inte alls hemma på Kastrup så jag måste ha sett lite förvirrad ut. En vänlig själ i gul reflexväst närmade sig mig och informerade mig om, och pekade mot, hissen ner till perrongen där tågen mot Malmö går. Jag måste se väldigt svensk ut? Eller i alla fall väldigt odansk.

Jag tackade honom för hjälpen och han svarade med att jag skulle husk att visa passet. Ja visst ja! Mycket riktigt, jag var tvungen att identifiera mig inför en vakt innan jag fick fortsätta ut på spår två. Tåget kom inom tio minuter och mindre än en kvart senare var jag på svensk mark. Även i Hyllie var jag tvungen att identifiera mig. Bakom stängslet som numera finns uppställt, stod Magnus och väntade. Snacka sent trettiotal/tidigt fyrtiotalMen den unge stilige polismannen som släppte in mig i mitt hemland var trevlig och hjälpsam då han visade var närmaste hiss fanns eftersom rulltrappan var ur funktion. Förmodligen såg han att jag fann min stora rosa en smula tung att släpa på.

Min sambo och jag möttes i en lång efterlängtad omfamning. Det var mörkt och kallt ute, men jag kände mig varm inombords.

Under söndagen har jag ägnat tiden åt att packa upp. Båda mina kläder och mina minnen. I stillhet har jag börjat reflektera över vad jag varit med om. Jag har inte landat än även om min flight gjorde det igår kväll.


onsdag 27 januari 2016

Färden hem mot öst

Timmen var inne. Vi tog med oss våra pinaler, låste efter oss och lämnade huset vi spenderat de senaste två dygnen. Igår morse var det dags att lämna den västra delen av Algarve till förmån för den östra. Santa Luzia.

Men vi körde inte raka vägen hem, nej inte alls. I Portimão stannade vi till för en kopp kaffe. Jag passade på att njuta av scenariot. Försökte fånga ljudet på bild men det gick sådär. Men ni hajar säkert. Det var vidunderligt.


Portimão.

Portimão.

Efter bensträckaren fortsatte vi åka en bit tills vi kom till Guia. Där åt vi lunch. Jag åt en alldeles fantastisk grillad dourada (en fisk som portugiserna älskar) som jag sköljde ner med ett glas kylt vitt vin från Alentejo som smakade väldigt behagligt. Väldigt lättdrucket.



Lunchstället.

Kanske inte roligt för den oinvigde, men låt mig förklara. Ni ser
texten längst ner till höger. "We don't have chicken piri piri."
Det är humor. Ni förstår, ALLA restauranger gör reklam för
sin chicken piri piri. Som om det är det enda som går att äta.
Den ena chicken piri piri är givetvis bättre än den andra.
Det som är ännu roligare är det portugisiska ordet för kyckling:
frango. Jag älskar det ordet. Frango piri piri. Smaka på den!

Snett över gatan hade de en så kallad Garrafeira, en välsorterad vin- och spritaffär. De hade allt man kan tänka sig behöva i alkoholväg och lite till.



För säkerhets skull hade innehavaren täckt väggarna med
gamla tändare. Något för Systembolaget att ta efter?


Innehavaren var stolt över bilden på Cliff Richard.
Så stolt att frigoliten fick vara kvar omkring glasramen.
Tjusigt.

Inte långt från Garrafeiran i Guia ligger Cliff Richards vingård. Grindarna var låsta så jag fick betrakta vinrankorna på avstånd. 



Vingården Vida Nova.

Vinrankorna.

Ända sedan jag kom ner hit har jag blivit varnad från att dricka vin från Algarve. Jag har ingen aning om hur det smakar, men tydligen någonting mellan vinäger och skärselden. Så jag tror jag struntar i det. Landet erbjuder så mycket gott vin som jag hellre avnjuter.

Ja, mina vänner, nu närmar vi oss slutet på den här vistelsen. Den femte december förra året klev jag ombord Gusten, rullade ner längs vägarna genom Europa för att fem dagar senare landa här, i Algarve. Om tre dagar är jag på väg hem. 

Jag har firat Julafton här. Nyårsafton. Och min födelsedag. Jag har haft en underbar tid, fått se mycket. Uppleva mycket. Jag älskar att resa, det är en ständig längtan inom mig. Det finns i mitt blod. Jag började resa redan när jag skvalpade runt i mammas mage. Att resa är egentligen mitt naturliga element. Men det som ligger mig närmast hjärtat är dock mitt hem. Vilket kan vara var som helst, det spelar mindre roll, men jag behöver en bas. En trygghet. Jag vill ha Magnus vid min sida. Jag har saknat honom och ser fram emot att spendera hela februari i hans famn.

Men - nu gäller det att leva i nuet, jag har ju några dagar kvar på min semester! Det är möjligt att jag går och sätter mig ute på terassen med en gin och tonic en stund. Tjingeling!


måndag 25 januari 2016

Portugals sydligaste födelsedag

Så där ja. Ännu en dag med vackra vyer. Vilket inte är svårt i det här landet. Men innan jag kommer dit vill jag bara berätta att jag har blivit ordentligt firad på min födelsedag. Med tvåstämmig skönsång och nospussar av Sara (hunden).


Vid frukostbordet: iberisk prästkrage, lavendel och en ros.


Huset vi för tillfället bor i.
Det finns inte något att klaga på direkt.

Det obligatoriska citronträdet.

Efter frukost satte jag mig i bilen för att fortsätta på den hemliga resa som vi påbörjade igår. Gusten tog oss på en sightseeing jag sent ska glömma. Första anhalt var Burgau.

Bor man i Burgau måste man stå ut med det här varje dag.

Jag har ända sedan jag drömde om en chokladbuffé som gick om intet, varit sugen på choklad. Idag fick jag äntligen frossa i en chokladbakelse. Synd bara att han som la upp den till mig inte tyckte att jag skulle bli gift. Nåväl.


Meia de leite och bombastisk chokladkaka
som smakade himmelskt.

Vi satt på en mycket trevlig uteservering alldeles precis vid havet. Jag uttryckte min uppskattning över att det inte regnade och att solen just letat sig fram trots prognoserna om en nederbördstyngd måndag. Det skulle jag inte gjort. Sekunder efteråt ändrade sig både himmel och hav. Till en mer mörk nyans. Helt plötsligt la någon locket på och caféets personal rusade ut med sina mobilkameror och skrek: "tyfon"!

Well, vad jag förstår uppstår tyfoner, som en är en tropisk cyklon, i de västra delarna av Stilla havet. Vad som skedde idag var snarare en tornado. Närmaste bestämt en havstromb. Det klart att det ska vara lite drama när jag fyller år. Atlanten & Co. levererade!


Sekunden efter bilden var tagen hällde regnet ner.
Tur att jag hann äta upp chokladkakan.

Efter dramatiken fortsatte vi västerut. Och söderut. Vi hamnade i Sagres. Portugals Smygehuk. Längre ner kommer du inte.


Jag gick genom porten. För €3 fick jag tillåtelse att
komma ut på andra sidan fortet.

Blev förvånad över att det stod fiskare överallt på klipporna.
Hur långt räcker en fiskelina egentligen?

Fiskare utan tillstymmelse till svindel.
Eller kärlek till livet.

Sydligare än så här kommer man inte i Portugal.
Mäktigare än så här blir det inte.

Portugals sydligaste mås.

Portugals sydligaste katter.


Portugals sydligaste födelsedagsfirare.

Vad som följde härnäst var kall, torr och gratis champagne. Efter det ett skrovmål på en sylta. Vila. Och sen en delikat middag. Jag har haft en mycket bra dag. En födelsedag som alltid kommer att leva kvar i minnet. 

Som avslutning fick jag uppleva en stjärnklar himmel med en stor skrytsam måne och tindrande karlavagnar och björnar av diverse storlekar.




Tack.


söndag 24 januari 2016

Hemlig resa

Nu är jag på resande fot igen. I morse lämnade vi Santa Luzia där den enda passageraren som inte visste var vi skulle - var jag. Och det var meningen att det skulle vara på det sättet, för ni förstår i morgon fyller jag år och det ville det sig inte bättre än att jag har blivit bjuden på en liten födelsedagstrip. En överraskningstrip. Ibland har man tur. Rätt så ofta faktiskt. I alla fall för min del.

Jag noterade att vi körde i nordvästlig riktning så jag kunde snabbt konstatera att det inte var till Spanien vi skulle. Ej heller Lissabon var aktuellt då vi susade förbi samtliga avfarter ditåt. Omgivningarna ändrade sig ju mer västerut vi kom. Grönare liksom. Mer skog. Lummigt. Vackert. När jag blickade åt Elsas håll (GPS:en) upptäckte jag att meter över havet stadigt ökades.

Förmiddagskaffet intog vi i en gammal kurort i bergen, Monchique.


Vi var de enda gästerna. Men vi var rätt tidigt ute. På en söndag.

Efter den sedvanliga meia de leite med pastel de natas fortsatte vi. Uppåt. Och ännu mer uppåt. På kringelkrokiga vägar. Vidunderlig utsikt. Tills vi åkte in i ett moln som släpade sig på bergstopparna och aldrig tycktes orka lyfta. Sikten blev snabbt nästintill obefintlig.


Vi försökte hänga på bussens rumpa. Inte helt lätt som ni ser.
Eller ni ser kanske inte bussen?

Som tur var var bussens destination samma som vår, nämligen till Algarves högsta punkt, Fóia. Där ska det tydligen vara en alldeles märkvärdig utsikt över bukten, man kan se Atlanten omsluta kusten från två håll. 


Den omtalade vyn...


Souveniraffären.

När vi skulle tillbaka ner tjocknade molnet till och vi såg ännu mindre än förut. Efter en mindre felnavigering hamnade vi på rätt köl igen och gled i sakta gemak nerför. Som tur var var det ingen större trafik att tala om förutom cyklister utan lyse och reflexväst men med en uppenbar dödslängtan. 


En bilförare som missbedömt molnets inverkan.

Åter under molnet och med fri sikt fortsatte vi på min hemliga resa. När vi kom till Lagos (nej, inte den i Nigeria) åt vi lunch på en charmig och högst genuin engelsk pub. Innehavaren var engelsman, likaså kocken. Och gästerna. Förutom vi svenskar.


Fools & Horses.

Ja, det blev givetvis klassikern.

Mätta och belåtna och efter att under en stund följt matchen mellan Everton och Swansea på en av pubens storbilds-tv lyfte vi på våra respektive bakdelar och marscherade tillbaka till Gusten (bilen).

Inte långt från Lagos (nej, fortfarande inte den i Nigeria) finns en plats som heter Praia de Luz. Det är där jag befinner mig i skrivande stund. 


Där den blå klutten är. Där!
Ni som kan er algarvegeografi vet nu
alltså att jag åkt från den väldigt östra
till den väldigt västra delen av regionen.




tisdag 19 januari 2016

Senaste nytt

Jaha, så vad har jag ägnat mig åt de senaste dagarna? Ni undrar givetvis om radiotystnaden som bloggen hamnat i. Well, soliga dagar kombinerat med svajigt nät gör att mina fingrar inte riktigt når fram till tangenterna. 

I torsdags vid niotiden (åtta portugisisk tid) rullade vi ut ur hotellets lilla bilhiss. Det var dags att åka hem. Eller nja, inte hem hem. För min del, snarare home away from home. Vi lämnade ett soligt Sevilla, en stad full av liv. Vägarna var fulla av trafik, gränderna kantades av människor på väg någonstans. Jag vinkade adjö och lovade att komma tillbaka. Sevilla är ett av de ställen jag gärna återvänder till.


Hasta la vista, Sevilla.

En bit längs vägen hem såg jag hur storkar lagt beslag på samtliga elstolpar. Och det roligast av allt - alla var hemma! Stolpe efter stolpe. Det såg så roligt ut, ni kan inte ana. Ni förestår givetvis svårigheten att fånga detta med hjälp av en mobilkamera inuti en bil på färd. Men här kommer ett försök. 



Eftertraktat storktillhåll.

Strax innan gränsen stannade vi till vid en servering och piggade upp oss med en café con leche och någon sorts chokladfilidäng som slank ner lätt. Stärkta av koffein och socker fortsatte vi den korta biten som var kvar.

Vid tiotiden (elva spansk tid) var vi framme i Santa Luzia. Och fikade för säkerhetsskull en gång till då vi såg goda vänner sitta på stamfiket.

När vi några timmar senare satt och åt lunch hos en av de lokala förmågorna kändes Sevilla med ens väldigt långt borta. Märklig känsla. Men det är det som är så härligt med Europa. Allt är så nära. Inga större avstånd. Flamenco ena dagen, fado den andra.

Jag har haft tur med vädret. Nederbörden har varit minimal och solen visat sig i stort sett varje dag sedan jag återvände från Spanien. Jag har verkligen njutit av den portugisiska vintern. Cirka tjugo grader på plussidan. En härlig blå färg på himlen. Några få små vita tussmoln här och var. 



Min granne Sara gillar också solen, vi låg på varsin solbädd och
pratade om livets vedermödor. Och glädjeämnen.

Jag har lyckats lapa i mig en hel del vitamin D. Måste se till att få så mycket ljus och värme som möjligt för om mindre än två veckor är jag tillbaka till Sverige. Ett Sverige som jag förstått ligger under ett kallt snötäcke. Jag har bett Magnus skotta undan snön, i alla fall i Skåne, och tända lampan där uppe innan jag kommer hem. Han kunde inget lova.

Så vad har jag mer lyckats lapa i mig? Jo, en alldeles utomordentligt god alentejana. Vilket är en typisk maträtt från Alentejo, regionen som gränsar mot Algarve. Det är en gryta med fläskkött. Och musslor. Låter märkligt tycker ni? Inte alls, säger jag. Kan vara bland det godaste jag ätit. Fantastiskt gott! Massor med vitlök, citron och färska örter. 


Alentejana.

Alentejanan intogs på kvarterskrogen vars husets vin har
en speciellt designad etikett - samma namn som på krogen.
Snofsigt.

I söndags var det åter dags för marknadsbesök. Denna gång i Vila Nova de Cacela. Det fanns mycket att välja på, ungefär som på de andra marknaderna. Det var överhängande många britter där. Och en skånsk dam som med en utpräglad och bred dialekt med hög stämma chockat ropade till sin man (som var en halvmil bort): "Ooh, vicka himska saukör di haur här!" Hon stod vid en stor låda med pyttesmå stringtrosor. De var så små att de egentligen inte kan kallas för trosor. Det var bara stringtrådar. 



Om man inte är intresserad av att stoppa trådar
i rumpan kan man alltid välja mellan diverse bönor.
Att tillaga alltså. För att äta alltså. I exempelvis en feijoada.



Färgglada plastbunkar under ett apelsinträd är roligare
att titta på än trådar. Tycker jag. Men så är jag inte
intresserad av sömnad.


Idag åkte jag in till Tavira, jag hade saker att uträtta. Jag måste se till att bocka av min lista innan tiden runnit ut. Jag gick bland annat förbi svensk mark men jag brydde mig inte om att gå in. Jag har hört att det är så kallt och mörkt i Sverige.



Svenska Konsulatet i Tavira.

När jag var färdig med mina ärenden var det meningen att jag skulle ringa min privatchaufför. Men det gick väldigt dåligt. Det gick inte alls. Jag är ingen hejare på det portugisiska språket men den intalade rösten som jag fick istället för chaufförens gjorde att jag förstod att någonting inte stod rätt till. Jag hade inga pengar kvar på mitt kontantkort. Vad gör man då? Man uppsöker en telefonkiosk så klart. Tur för mig att det inte bara fortfarande finns en hel del sådana här, man kan dessutom betala med mynt! Inte bara med telefonkort. Så jag stoppade i en euro och slog numret. Det fungerade alldeles utmärkt. Hade till och med 37 cent tillgodo när samtalet var över. 

Det hela kändes väldigt retro måste jag säga. Kan inte påminna mig om senast jag använde mig av en telefonautomat.


Provhytt för Stålmannen?

onsdag 13 januari 2016

Sevilla, del 3

Idag har jag varit en fullfjädrad turist. Jag har åkt på en sightseeingtur. Det är riktigt bra med dessa turistbussar, om man som jag endast stannar en kort tid får man chans att se större delen av stan och få sig en uppfattning om hur allt hänger ihop. Och stoppar man hörlurarna i öronen strömmar information om olika sevärdheter ur dem. Rakt in i huvudet.


På kanal åtta finns guidning på svenska.

När turen var slut blev det lite rundvandring på egen hand. Jag har förut nämnt om de trånga gator och gränder som finns i den äldre delen av Sevilla (den del där vårt hotell finns och där vi för det mesta uppehåller oss). Detta har naturligtvis lett till att de flesta åker omkring med eu-moppar och motorcyklar. Vilken i sin tur resulterat i att dessa tvåhjuligafordon står överallt. Alltså överallt.


Över. Allt. I. Rader.

Typiska husfasader.

Spanjorer dricker jerez vid ett gathörn.

Barberaren i Sevilla finns på riktigt!

Ni kanske är lite nyfiken på hotellet? Well, det är omöjligt att få en bra bild på entrén eftersom gatorna är så trånga. Så det blir ur en konstig vinkel. 


Hotel Cervantes.

Hotellet kanske inte ser så mycket ut för världen men när man kommer in möts man av ett smakfullt inrett hotell. Som består av två olika fastigheter som hänger ihop på något vis. Det finns två vackra innegårdar och många av rummen, däribland våra, ligger längs en loftgång. 


Innergård.
Mitt rum är det längst upp.

Nu står jag vid min dörr och blickar
ner på samma innergård.

Precis som igår drog jag mig tillbaka till hotellet för en vila innan jag vid femsnåret masade mig ut igen. Till La Campana. Precis som igår. Jag var sugen på det där fräscha vårvinet. Som visade sig inte alls vara ett vårvin. Nej, det var ett sommarvin. Mitt i vintern! Va? Men gott var det. 


Som en avslutning i denna Sevillatrilogi vill jag visa er var jag avslutade min vistelse i denna härliga stad. I morgon är dags att återvända till Portugal och Santa Luzia.



Visst ser det mysigt ut?

Ser ni det sär stora gula bollarna i mitten på disken?
Det är citroner. Största jag sett.
-Kyparn, kan jag få en skiva citron till fisken?
-Nej, den får inte plats på tallriken.