söndag 31 januari 2016

Borta underbart, hemma bäst

Hörni, jag är hemma igen! Det känns väldigt konstigt måste jag erkänna. Skönt, men en smula förvirrande. Det är som om huvudet inte riktigt hänger med. De senaste två månaderna känns idag så fjärran.

Igår visade sig Santa Luzia från sin allra bästa sida. En underbar vintermorgon mötte mig när jag jag sömndrucket klev ut på terassen och sträckte på mig. Solen höll på att stiga upp över Atlanten, fåglar kvittrade och hundar skällde sporadiskt. Här hemma är det vanligt med utekatter. Alltså katter som inte är hemlösa men som springer ute med sitt halsband runt halsen för att alla ska veta att de har en ägare. (Well, man är ju egentligen inte kattägare. Snarare kattägd.) I Algarve finns det en försvarlig mängd utehundar. En hel del hemlösa vovvar också för den delen. Så gator och torg är fulla av jyckar som nosar av och an. Och de skäller. Väldigt ofta. Jag är osäker på varför. Och på vem.

Hur som helst, jag stod där ute och välkomnade dagen. Det var dags för mig att återvända hem till Norden. Jag gick in, ställde mig i duschen och försökte samla tankarna.

Ett par timmar senare fick jag skjuts till flygplatsen i Faro. Jag checkade snabbt in så jag blev av med den stora rosa (resväskan) och gick igenom säkerhetskontrollen. De fann mitt handbagage besynnerligt och ville scanna det extra noga. Särskilt handtagen. 

Tjugo minuter över elva satt jag i planet när piloten taxade ut från gaten för att komma ut på startbanan. Strax efteråt befann vi oss i luften för en kort tur till Lissabon där jag skulle byta plan som skulle ta mig till Köpenhamns lufthamn. Väntetiden i Lissabon var obetydligt. Återigen fann jag mig snart inuti en flygplanskropp.



Planet bredvid mig skulle flyga till Arlanda.

Nu var det bara knappt fyra timmar kvar till nästa landning. Jag tycker att det är rätt så tråkigt att flyga. Det är trångt och alltid fullt med en massa krassliga människor som nyser, fräser och hostar så gravt att jag ibland tror att andningsorganen på dem ska komma upp. Innerligt hoppas jag varje gång att de hittar fram till den lilla papperspåsen i stolsfickan framför dem som är avsedd för uppkastningar och annat skräp men som förmodligen även passar för delar av slemförsedd lunga. 

Höjdpunkten, tycker jag, är ofta när serveringsvagnarna kommer. Inte så mycket för att gourmetupplevelsen i sig är något att göra vågen över men då händer det i alla fall något. (Fast oftast är det de serverar rätt gott, jag klagar inte.) Det är bättre på långdistansflygningar, då kan man alltid slå ihjäl tiden med att se deras olika filmer och andra program. Och hittar man inget kul där/sett allt man vill se kan man alltid slå på kartan och se på den lilla skärmen framför sig hur man rör sig närmare och närmare målet.

Nåväl, nu satt jag inte på ett flyg till andra sidan jordklotet utan sneddade bara över Europas västra del. (Ungefär som jag gjorde på nedresan, fast då bilburen.) Det fanns inget ombord att glädja sig över. Tills den sena lunchen kom.


Köttgryta med potatismos. Ser kanske ut som Slaget vid Verdun,
men smakade riktigt gott. Min granne, en gänglig småländsk
man i sina bästa år, avslutade måltiden inom tre minuter.

När det roliga var över bläddrade jag i min nyinköpta brittiska skvallertidning för att sen lyckas slumra till en stund. När jag öppnade ögonen igen bevittnade jag hur utomhusmiljön ändrades i snabb takt.


Efter min lätta siesta möttes jag av det här.

För att snabbt gå över till detta.

Under molnen rådde mörker. Tur att Köpenhamn gjorde sitt
bästa för att lysa upp tillvaron.

Piloten styrde luftfartyget över sundet för att kunna komma in över Kastrup från rätt håll. Jag visste att Magnus stod och väntade på mig i Hyllie och tyckte att det hade varit fiffigt om jag kunde ha hoppa av i farten nu när planet ändå var i environgerna.

Efter landning, som var mjuk och behaglig, gick allting väldigt smidigt. Efter en ganska lång promenad genom flygplatsen hamnade jag slutligen vid bagageutlänningen efter att noga följt skyltarna. Min stora rosa var den första väskan på bandet. Innan dess hade jag sett till att lösa en biljett till Öresundståget så det var bara för mig att traska rakt ut i ankomsthallen där folk väntade spänt på sina nära och kära.

Jag känner mig inte alls hemma på Kastrup så jag måste ha sett lite förvirrad ut. En vänlig själ i gul reflexväst närmade sig mig och informerade mig om, och pekade mot, hissen ner till perrongen där tågen mot Malmö går. Jag måste se väldigt svensk ut? Eller i alla fall väldigt odansk.

Jag tackade honom för hjälpen och han svarade med att jag skulle husk att visa passet. Ja visst ja! Mycket riktigt, jag var tvungen att identifiera mig inför en vakt innan jag fick fortsätta ut på spår två. Tåget kom inom tio minuter och mindre än en kvart senare var jag på svensk mark. Även i Hyllie var jag tvungen att identifiera mig. Bakom stängslet som numera finns uppställt, stod Magnus och väntade. Snacka sent trettiotal/tidigt fyrtiotalMen den unge stilige polismannen som släppte in mig i mitt hemland var trevlig och hjälpsam då han visade var närmaste hiss fanns eftersom rulltrappan var ur funktion. Förmodligen såg han att jag fann min stora rosa en smula tung att släpa på.

Min sambo och jag möttes i en lång efterlängtad omfamning. Det var mörkt och kallt ute, men jag kände mig varm inombords.

Under söndagen har jag ägnat tiden åt att packa upp. Båda mina kläder och mina minnen. I stillhet har jag börjat reflektera över vad jag varit med om. Jag har inte landat än även om min flight gjorde det igår kväll.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar