söndag 24 januari 2016

Hemlig resa

Nu är jag på resande fot igen. I morse lämnade vi Santa Luzia där den enda passageraren som inte visste var vi skulle - var jag. Och det var meningen att det skulle vara på det sättet, för ni förstår i morgon fyller jag år och det ville det sig inte bättre än att jag har blivit bjuden på en liten födelsedagstrip. En överraskningstrip. Ibland har man tur. Rätt så ofta faktiskt. I alla fall för min del.

Jag noterade att vi körde i nordvästlig riktning så jag kunde snabbt konstatera att det inte var till Spanien vi skulle. Ej heller Lissabon var aktuellt då vi susade förbi samtliga avfarter ditåt. Omgivningarna ändrade sig ju mer västerut vi kom. Grönare liksom. Mer skog. Lummigt. Vackert. När jag blickade åt Elsas håll (GPS:en) upptäckte jag att meter över havet stadigt ökades.

Förmiddagskaffet intog vi i en gammal kurort i bergen, Monchique.


Vi var de enda gästerna. Men vi var rätt tidigt ute. På en söndag.

Efter den sedvanliga meia de leite med pastel de natas fortsatte vi. Uppåt. Och ännu mer uppåt. På kringelkrokiga vägar. Vidunderlig utsikt. Tills vi åkte in i ett moln som släpade sig på bergstopparna och aldrig tycktes orka lyfta. Sikten blev snabbt nästintill obefintlig.


Vi försökte hänga på bussens rumpa. Inte helt lätt som ni ser.
Eller ni ser kanske inte bussen?

Som tur var var bussens destination samma som vår, nämligen till Algarves högsta punkt, Fóia. Där ska det tydligen vara en alldeles märkvärdig utsikt över bukten, man kan se Atlanten omsluta kusten från två håll. 


Den omtalade vyn...


Souveniraffären.

När vi skulle tillbaka ner tjocknade molnet till och vi såg ännu mindre än förut. Efter en mindre felnavigering hamnade vi på rätt köl igen och gled i sakta gemak nerför. Som tur var var det ingen större trafik att tala om förutom cyklister utan lyse och reflexväst men med en uppenbar dödslängtan. 


En bilförare som missbedömt molnets inverkan.

Åter under molnet och med fri sikt fortsatte vi på min hemliga resa. När vi kom till Lagos (nej, inte den i Nigeria) åt vi lunch på en charmig och högst genuin engelsk pub. Innehavaren var engelsman, likaså kocken. Och gästerna. Förutom vi svenskar.


Fools & Horses.

Ja, det blev givetvis klassikern.

Mätta och belåtna och efter att under en stund följt matchen mellan Everton och Swansea på en av pubens storbilds-tv lyfte vi på våra respektive bakdelar och marscherade tillbaka till Gusten (bilen).

Inte långt från Lagos (nej, fortfarande inte den i Nigeria) finns en plats som heter Praia de Luz. Det är där jag befinner mig i skrivande stund. 


Där den blå klutten är. Där!
Ni som kan er algarvegeografi vet nu
alltså att jag åkt från den väldigt östra
till den väldigt västra delen av regionen.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar