tisdag 19 januari 2016

Senaste nytt

Jaha, så vad har jag ägnat mig åt de senaste dagarna? Ni undrar givetvis om radiotystnaden som bloggen hamnat i. Well, soliga dagar kombinerat med svajigt nät gör att mina fingrar inte riktigt når fram till tangenterna. 

I torsdags vid niotiden (åtta portugisisk tid) rullade vi ut ur hotellets lilla bilhiss. Det var dags att åka hem. Eller nja, inte hem hem. För min del, snarare home away from home. Vi lämnade ett soligt Sevilla, en stad full av liv. Vägarna var fulla av trafik, gränderna kantades av människor på väg någonstans. Jag vinkade adjö och lovade att komma tillbaka. Sevilla är ett av de ställen jag gärna återvänder till.


Hasta la vista, Sevilla.

En bit längs vägen hem såg jag hur storkar lagt beslag på samtliga elstolpar. Och det roligast av allt - alla var hemma! Stolpe efter stolpe. Det såg så roligt ut, ni kan inte ana. Ni förestår givetvis svårigheten att fånga detta med hjälp av en mobilkamera inuti en bil på färd. Men här kommer ett försök. 



Eftertraktat storktillhåll.

Strax innan gränsen stannade vi till vid en servering och piggade upp oss med en café con leche och någon sorts chokladfilidäng som slank ner lätt. Stärkta av koffein och socker fortsatte vi den korta biten som var kvar.

Vid tiotiden (elva spansk tid) var vi framme i Santa Luzia. Och fikade för säkerhetsskull en gång till då vi såg goda vänner sitta på stamfiket.

När vi några timmar senare satt och åt lunch hos en av de lokala förmågorna kändes Sevilla med ens väldigt långt borta. Märklig känsla. Men det är det som är så härligt med Europa. Allt är så nära. Inga större avstånd. Flamenco ena dagen, fado den andra.

Jag har haft tur med vädret. Nederbörden har varit minimal och solen visat sig i stort sett varje dag sedan jag återvände från Spanien. Jag har verkligen njutit av den portugisiska vintern. Cirka tjugo grader på plussidan. En härlig blå färg på himlen. Några få små vita tussmoln här och var. 



Min granne Sara gillar också solen, vi låg på varsin solbädd och
pratade om livets vedermödor. Och glädjeämnen.

Jag har lyckats lapa i mig en hel del vitamin D. Måste se till att få så mycket ljus och värme som möjligt för om mindre än två veckor är jag tillbaka till Sverige. Ett Sverige som jag förstått ligger under ett kallt snötäcke. Jag har bett Magnus skotta undan snön, i alla fall i Skåne, och tända lampan där uppe innan jag kommer hem. Han kunde inget lova.

Så vad har jag mer lyckats lapa i mig? Jo, en alldeles utomordentligt god alentejana. Vilket är en typisk maträtt från Alentejo, regionen som gränsar mot Algarve. Det är en gryta med fläskkött. Och musslor. Låter märkligt tycker ni? Inte alls, säger jag. Kan vara bland det godaste jag ätit. Fantastiskt gott! Massor med vitlök, citron och färska örter. 


Alentejana.

Alentejanan intogs på kvarterskrogen vars husets vin har
en speciellt designad etikett - samma namn som på krogen.
Snofsigt.

I söndags var det åter dags för marknadsbesök. Denna gång i Vila Nova de Cacela. Det fanns mycket att välja på, ungefär som på de andra marknaderna. Det var överhängande många britter där. Och en skånsk dam som med en utpräglad och bred dialekt med hög stämma chockat ropade till sin man (som var en halvmil bort): "Ooh, vicka himska saukör di haur här!" Hon stod vid en stor låda med pyttesmå stringtrosor. De var så små att de egentligen inte kan kallas för trosor. Det var bara stringtrådar. 



Om man inte är intresserad av att stoppa trådar
i rumpan kan man alltid välja mellan diverse bönor.
Att tillaga alltså. För att äta alltså. I exempelvis en feijoada.



Färgglada plastbunkar under ett apelsinträd är roligare
att titta på än trådar. Tycker jag. Men så är jag inte
intresserad av sömnad.


Idag åkte jag in till Tavira, jag hade saker att uträtta. Jag måste se till att bocka av min lista innan tiden runnit ut. Jag gick bland annat förbi svensk mark men jag brydde mig inte om att gå in. Jag har hört att det är så kallt och mörkt i Sverige.



Svenska Konsulatet i Tavira.

När jag var färdig med mina ärenden var det meningen att jag skulle ringa min privatchaufför. Men det gick väldigt dåligt. Det gick inte alls. Jag är ingen hejare på det portugisiska språket men den intalade rösten som jag fick istället för chaufförens gjorde att jag förstod att någonting inte stod rätt till. Jag hade inga pengar kvar på mitt kontantkort. Vad gör man då? Man uppsöker en telefonkiosk så klart. Tur för mig att det inte bara fortfarande finns en hel del sådana här, man kan dessutom betala med mynt! Inte bara med telefonkort. Så jag stoppade i en euro och slog numret. Det fungerade alldeles utmärkt. Hade till och med 37 cent tillgodo när samtalet var över. 

Det hela kändes väldigt retro måste jag säga. Kan inte påminna mig om senast jag använde mig av en telefonautomat.


Provhytt för Stålmannen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar