onsdag 13 januari 2016

Sevilla, del 2

Efter en kortare siesta och med mobilen fulladdad med kräm begav vi oss ut igen. Det skulle bli en lång kväll så en eftermiddagsfika stod först på agendan, liksom för att grunda oss.


Den här cafeterian med välklädda och
välfriserade kypare lockade oss.


Jag var egentligen inte sugen på kaffe och kaka utan jag ville ha en sangria. Det är klart tjejen ska ha en sangria när hon är Sevilla. Men det visade sig att de inte serverade enstaka glas, bara en stor kanna (om jag uppfattade honom rätt, de pratar rätt fort är...) så han föreslog ett rött vårvin. Jag uppskattar när de ger förslag och jag gillar att prova allt, för mig, nytt så jag var inte sen på att nicka jakande till svar. Vad i hela friden är ett vårvin?


Vårvinet skulle visa sig påminna om sangria,
men mycket godare. Tycker jag. Det var friskt
och gott utan en massa kryddor.
Till detta: en skinksmörgås. På den engelska
menyn hade de översatt skinka med "jam"
i stället för "ham". Så jag var lite brydd en stund.
Vadå lufttorkad sylt?


Vi satt och såg på hur människor kom och gick. Alla uteserveringar var fullsatta. Det var livfullt med en härlig puls. Efter ett tag började vi sakta dra oss mot flamencostället. Det var vackert att se Sevilla i skymning.


Smidig och tystgående spårvagn.

Till min lycka råkade vi passera katedralen som jag tidigare under dagen hade ratat.


Catedral de Santa María de la Sede.
Världens största romersk-katolska katedral.

Sevilla.

Framme vid flamencorestaurangen.

Och på alla bord - detta.
Så, kära vänner, jag har inga bilder att visa.

En bild på scenen. Utan musiker, sångare och dansare.

Föreställningen var fantastisk. Vilken enorm energi! Och vilken enorm hög ljudvolym! När de sätter klackarna i golvet önskar man nästan att man hade öronproppar. Kanske upplevde jag så för att jag satt allra närmast scenen. Nästan på. Förutom att jag njöt av föreställningen satt jag och hoppades att dansarna hela tiden hade koll på var scenen slutade. Att få en spark av deras sko rakt i nyllet skulle sannolikt ändat mitt liv. 

Efter cirka en och en halv timme var den vackra föreställningen slut. Det var verkligen en upplevelse. Och vi var utsvultna. På något konstigt vis tog det på krafterna, det är lätt att leva sig in i vad som händer på scenen.

Klockan hann bli efter tio innan vi hittade en restaurang som föll oss i smaken. Ett mysigt hak som lokalbefolkningen själva går till. Som jag har skrivit i mina blogginlägg förut, föredrar jag sådana än så kallade turistfällor.


Trevligt hak.

Bakom disken.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar