måndag 29 februari 2016

Sällsynt dag - sällsynta diagnoser

Otålig. Jag är otålig. Jag vill alltid framåt och har ibland bråttom när det är fullständigt onödigt. Bråttom till vad? 

Jag var så säker på att idag skulle månaden mars påbörja sin trettioendagars marsch mot våren. Jag anser vidare att det är passande när en ny månad startar på en måndag. Praktiskt liksom, tycker ni inte? Men när jag öppnade upp min laptop upptäckte jag att kalendern visade tjugonionde februari. Fortfarande februari? Av en anledning jag inte kan förklara smög sig en lätt suck ut från min något öppna mun vilket endast resulterade i att jag mest sannolikt såg ut som en idiot.

Jag föll för Facebooks uppmaning att skriva något om skottdagen och plitade ner något som inte bara speglade min förvåning över den extra dagen utan som jag även tyckte var lite så där lagom smålustigt.

Det slog mig återigen att tiden är något vi människor och hittat på. När jag googlade på skottår blev jag tacksam över att vi inte använder oss av lunisolarkalendern. Vad är det kanske några av er undrar? Om jag har förstått saken rätt använder sig den judiska, babyloniska och den gamla romerska kalendern av den. Det innebär att skottåret har en hel extra månad - skottmånad!

Efter denna information följde en massa matematiska förklaringar över nödvändigheten med skottår, jag förlorade givetvis intresset bums. Siffror säger mig ingenting. Jag kan inte översätta dem.

Sedan kom jag att tänka på det här pratet om att tjejer "får" fria till killar på skottdagen. Vad kommer det egentligen det ifrån? Tydligen är det en äldre europeisk tradition att "kvinnor var tillåtna att fria till ungkarlar under hela skottåret". Det lär komma från en irländsk legend från 400-talet men jag har ingen aning. Jag hann inte undersöka mer om den saken, om ni vet får ni gärna skriva det i kommentarsfältet. Jag är nyfiken! För att inte tala om alla ni som fyller år idag. Hur gamla är ni i själva verket?

Men så vad gjorde jag av denna extra dag? Jo, jag såg till att bli klokare. Tack vare en vän blev jag upplyst. 2016 är ett skottår. 2016 är ett sällsynt år. Vad passar inte bättre än att fira den Sällsynta dagen - en dag när det Sällsynta blir vanligt? 

Som ni kan läsa på Riksförbundet Sällsynta diagnosers hemsida väcktes tanken på att ha en Sällsynt dag på skottdagen när förbundet firade sitt tioårsjubileum 2008, som även det var ett skottår. Via deras europeiska samarbetsorganisation EURORDIS har Sällsynta dagen spridits världen över och beaktas nu i cirka hundra länder! Och bättre sent än aldrig, nu känner även jag till detta och vill gärna uppmärksamma er, som liksom jag inte kände till den Sällsynta dagen för några minuter sedan, om det samma. 

Hurra för alla sällsynta, hurra för alla ordinära, hurra för skottdagen, hurra för 2016! 




fredag 26 februari 2016

Begriplig försäkring - sponsrad video

Förstår ni er på försäkringar? Finns det något att förstå? Jag har själv sällan funderat över dem. Förvisso gjorde jag det för inte alltför länge sedan. Det var i samband med min resa ner till Portugal den femte december förra året. Efter att undersökt om det ingick en reseförsäkring i hemförsäkringen kom jag fram till att det visst gjorde det men att jag var tvungen att göra ett tillägg. Detta på grund av att jag skulle vara på resande fot i över fyrtiofem dagar.

Jag lärde mig att reseförsäkringen tog hänsyn till vilka länder jag skulle vistas i och förstod det som att det kostar olika beroende på var i världen man befinner sig. För min del var det tal om tio dagar extra som jag skulle betala och jag vill minnas att jag tyckte att det inte var helt billigt. 

I mitt liv har jag varit lyckligt lottad vad gäller skador och sjukdomar, det vill säga jag har varit fri från dem. Men jag kunde ge mig fan på att nåt sattyg skulle hända om jag inte tog tilläggsförsäkringen. Det är som fenomenet med paraplyet ni vet. Om du tar med dig det ut skiner solen, lämnar du det hemma öser regnet ner. Det är väl han den där Murphy som har ett finger med i spelet. Så jag hostade upp slantarna och höll god min medan min börs ekade av tomhet.

Vänta förresten, det är väl fel. Krävs det inte något för att återkasta ljud? Är det gapande tomt finns ju ingenting. Eller blir det än mer tomt? Ja, så måste det vara. När det ekar av tomhet är det ingenting upphöjt till två. Total avsaknad av något. Visst? 

Förlåt, nu snurrade tankarna runt igen. Vi är ju här för att tala om försäkringar inte granska genljudens värld. 

Idag fick jag lära mig ytterligare en sak om försäkringar, nämligen att Ica Banken har diverse diton. Med fast pris. Kolla här:





Vad föredrar ni? Fast eller rörlig? Jag väljer ost- och charkbrickan hon hade i knät.


Sponsrat inlägg.

torsdag 25 februari 2016

Nederbördens förbannelse

Till min förvåning tittade solen fram just som jag klev ut genom dörren. Jag var räddhågsen, nervös och näst intill panikslagen. Ni förstår, jag var på väg till abyssen. Det som ni alla anda kallar för tvättstugan. 

Tvättstugan som finns i detta erbarmliga hus vi bor i är planetens mest ohyggliga, förfärliga och fasansfulla plats som existerar. Det är som Bermudas triangel. Det är som teven hemma hos den lilla blonda flickan i filmen "Poltergeist". Det är som när Döden tvunget måste spela schack med riddaren i Bergmans "Det sjunde inseglet". Abyssen är helt enkelt ryslig. Ni som läser min blogg regelbundet vet redan detta. Jag ska försöka avhålla mig ifrån att tjata mer om det.

Nåväl. När jag med andan i halsen och lycklig över att denna gång inte snubblat över diverse möss och paddor, upprymd över att inte överdimensionerade spindlar med deras klibbiga nät (som de för övrigt vävt med rumpan) fastnat i mitt nytvättade hår - hastade jag upp för den hala stentrappan. 

Stärkt över min överlevnadsförmåga andades jag in den kalla, friska luften genom mina utvidgade näsborrar medan jag memorerade när tvätten skulle bli klar. Förresten, när en tvätt på fyrtio grader tar cirka två och en halv timme - hör det verkligen till normen? Jag vill minnas att tvättmaskinerna i den behagliga tvättstugan jag nyttjade när jag bodde i Stockholm inte ens behövde en timme per tvätt. Min sambo hävdar att det är någon sorts miljövänlighet involverat i den omfattande tidsåtgången. Jag är tveksam. Hur kan det vara bättre att det tar en evighet?

Okej, jag har fastnat. Förlåt. Jag ska gå vidare. Ni är givetvis inte intresserade av att läsa mer av helvetesavgrunden. Just nu.

Alltså, munter över att jag lyckats manövrera tvättmaskinen utan att sätta mitt liv i någon större fara stod jag ute i solen och andades in den skånska, krispiga vineratmosfären. 

Jag började så småningom styra mina steg mot återvinningsstationen för att göra mig av med åtskilliga skrymmande emballage. Efter det spatserade jag till Matboden för att köpa en liter mjölk och broccoli. Det var då det hände. På väg till den lokala livsmedelsaffären. Jag fick en brutal ansiktspeeling. Det började nämligen att hagla. Bara så där. Utan förvarning. Små, små, vassa gryn som blåste horisontellt i en hastighet som inte ens Autobahn tillåter. 

Det gjorde ont. Förbannat ont. Jag behövde dessbättre inte lida överdrivet länge då de minimala dödsmördarkulorna snart antog skepnaden av stora, tunga nonsensflingor. 

Jag var inte ute längre än en kvart men jag blev ärrad för livet. Och genomblöt.

söndag 21 februari 2016

Nej, vi ska inte flytta till Ludvika

Efter en helg på Österlen kom min sambo hem med en huvudvärk, knasig frisyr och hål i jeansen. 

Han gnällde över sitt trötta, oansade skägg och uttalade en önskan om att raka bort eländet. Jag uppmuntrade honom att ställa sig i duschen med spegeln i ena näven, rakhyveln i den andra - för att på så sätt även ge den, för dagen, osannolika koaffyren en omgång. En så kallad vinn-vinn-situation. Jag gillar vinn-vinn. Vinn-vinn-vinn-vinn!

Efter ha gullat med Doris en stund och kommit ikapp flödet i diverse sociala medier (man kan ju missa en hel del... på en timme... ) hoppade han till sist ur kläderna och ställde sig i duschen.

Jag hörde en lätt duns och förstod att det var spegeln som åkte i badrumsgolvet.

Jag, gormandes inifrån köket: Neeej, inte sju års olycka!"
Magnus, gormandes under tufft strilande vattenflöde: "Va?! Inte flytta till Ludvika?"
Doris, gormandes från översta våningen i garderoben: "Hurra, vi är rika!"

Senare samma kväll uttryckte Magnus sin förundran över hur lika skärm och stjärt låter. Oförmögen att hålla med är jag nu oroad över vad som egentligen flödade ut ur duschmunstycket.

tisdag 16 februari 2016

Nöje eller tortyr?

När jag sitter på tåget eller bussen hör det till vanligheterna att någon sitter och pratar högt och ljudligt i sin mobiltelefon. Helt indiskret kan de avhandla de mest intima ämnen. Jag blir alltid så generad. Det är som att jag tränger mig på, men det är ofrivilligt när jag dras in i dramatiken. Det är omöjligt att stänga av öronen. Deras röster bär.

Jag sitter och funderar på om de kanske vill ha hjälp? Ska jag gå fram och säga vad jag tycker, ge dem råd? Men så stillar jag mig. Jag funderar vidare. Kanske har de ingen aning om hur högt de pratar? Kanske bryr de sig inte. Eventuellt är det jag som inte ska bry mig. 

Varför kan jag bara inte luta mig tillbaka, slappna av och se det hela som en radioteater, ett nöje? Eller snarare en dokusåpa. Jag ska prova det nästa gång. Jag ska försöka låta bli att skruva på mig av obehag och känna mig pinsam å deras vägnar. Vilket i och för sig är därför jag inte kan hantera just dokusåpor. Jag dör alltid lite inombords och känner mig väldigt besvärad. Om ni vill få ur mig en hemlighet och behöver använda tortyr - då vet ni vad ni ska göra. Jag klarar inte många sekunder av programfenomenet.

måndag 15 februari 2016

I televisionens värld

Jag börjar nu komma ikapp med de progam jag velat se men inte kunnat eftersom jag befunnit mig utomlands. Jag har sagt det förr och vill gärna repetera: jag älskar play-funktionen! Världens bästa uppfinning. Jämte tvättmaskinen, wifi och effileringssaxen.

Att komma ikapp har tagit lite längre tid än vad jag trodde men jag vet sedan tidigare att det blir lätt så på SVT Play. Jag hittar hela tiden program att titta på som jag inte alls hade tänkt. Bland annat ramlade jag över Christopher O'Regans "Kampen om kronan", en serie från 2013 där vi får följa hur konungariket Sverige tar form. Varje avsnitt är inte mer än 5-10 minuter långt så han skrapar bara på ytan. Jag såg det inte för den svenska historiens skull, den kan jag redan. Nej, jag såg den på grund av hunden. Ni förstår, när programledaren sitter på sitt kontor och försöker utbilda tittaren hör jag inte ett ord av vad han säger. Jag ser bara jycken som ligger på soffan bakom honom. Så fantastisk charmig. Den ömsom sover, gäspar och tittar uttråkat på sin husse.

På teven i den lägenhet jag bodde i Portugal fick jag inte in några portugisiska kanaler men däremot en hel drös av tyska. Av någon anledning. Och så fanns BBC World News som jag snabbt utvecklade ett beroende av. Sedan jag kommit hem har jag inte sett några svenska nyheter. Programledarna och reportrarna på BBC är överlägsna de svenska tycker jag. Förlåt. Britterna är så karismatiska och engagerade. Jag finner mig intresserad av allt de rapporterar om, spelar ingen roll om det är börsnoteringar eller kricket som avhandlas, jag är nästan lika entusiastisk som journalisterna själva.

I skrivande stund har jag ännu inte lyckats ta mig ur SVT Play. Ser ett program om Carl Johan De Geer. När jag egentligen borde vara ute i solen och andas frisk luft.


söndag 14 februari 2016

Hulken och plutmunnen

Under tiden jag var i Portugal hann nya grannar flytta in i Nisses gamla lägenhet, det vill säga, den under vår. Paret har ett väldigt udda sätt att gå på. Eller förresten, jag vågar inte ens påstå att de de facto går, det låter närmast som om de tar sig fram genom att hjula, slå kullerbyttor och utföra diverse saltomortaler. Det är mycket möjligt att paret jobbar på cirkus. Hur som helst är de skickliga. Jag har varit i den lägenheten och det finns inte överdrivet många kvadratmeter att leka på. Inte nog med detta, jag har en känsla av att de möblerar om varje kväll. Eller om det möjligtvis ligger till på det viset att de spelar bowling där nere. 

Stackarna har dessutom överhängande problem med sina dörrar då de känner sig nödgade att slå igen dem med maximal kraft. Jag är uppriktigt rädd för att våra fönster samt trappan som leder upp från tamburen till lägenheten inte håller måttet då de darrar till i rena förskräckelsen varje gång grannarna ska ut eller in genom allsköns dörrar. För att inte tala om vårt glas och porslin i köksskåpen. Det klirrar till ordentligt därifrån vid varje skalv från undervåningen.

Men de kanske väger fyrahundra kilo var och att det är därför det låter som det gör när de förflyttar sig, kanske ni nu frågar er själva. Och mig. Låt mig då svara att jag har ännu inte träffat dem men sett paret som hastigast genom köksfönstret. Jag skulle förmodligen kunna äta dem till frukost, så nej, de lider inte av någon akut övervikt. När jag väl möter dem skulle det göra mig föga förvånad om de var gröna. Ja, som Hulken ni vet. Starka till tusen! Eller så är de i själva verkat björnar som lever på dunderhonung. Oavsett, konsten att smyga behärskar de inte.

Men hörni, på tal om något helt annat. Det här med plutmunnen, är inte det väldigt 2010? Ständigt ser jag tjejer (i de allra flesta fall, men även killar) som tar självisar med anknäbb. Fortfarande? Varför? Varfööör? Finns det någon som tycker att det är fint? Jag ser hur vackra dessa plutmunnsutövare egentligen är och tycker att det är så synd att de förstör allt med något så urbota fånigt som ett ankfejs. Våga släppa näbben!



Helt naturligt. Och framförallt snyggt. Sexigt.
Ser inte alls ut som en idiot.

lördag 13 februari 2016

Tid för funderingar

Jag vaknade lika sent som jag brukat sedan jag kom hem från Portugal. Jag kunde ha legat kvar ännu längre om det inte var för Doris hoppfulla blick när hon såg sin matte sömnigt öppna ögonen. Frukost please? Dessutom var det snart dags för Melodikrysset så det var bara att sätta ner fötterna i tofflorna och masa sig upp. Utanför fönstren såg jag ett vitt vinterlandskap. Snön hade fallit åter. Det var ju inget jag direkt längtat efter men bestämde mig för att inte gnälla. I alla fall inte högt. Det är trots allt februari.

Saker jag funderat på idag är:

1) Donald Trump. Han både heter och ser ut som en tecknad figur. Vad kommer att hända med världen om den bisarra figuren blir president i Amerikas förenta stater? Jag vet inte om ni följer det amerikanska presidentvalet, jag vet inte om ni har hört vad Trump säger och sett hur han uppför sig där uppe på podiet. Jag ser en pajas. En karikatyr. Men många av de amerikanska väljarna ser en efterlängtad ledare. En räddare i nöden. Jag förstår ingenting. Men å andra sidan är det så mycket annat jag inte förstår. Jag begriper exempelvis inte hur teven fungerar. Eller svarta hål. (Se punkt 3.)

2) Knaprar in? Alldeles efter Melodikrysset i P4 tidigare idag hörde jag en sportreporter berätta hur den ena föraren efter den andra (det handlade om någon sorts motorsport) knaprade in på varandra. Heter det inte knappar in? Kanske är det en särskild term inom sporten? Att man så att säga knaprar på varandras plåt?

3) Gravitationsvågor. Baserat på sin allmänna relativitetsteori förutsåg Albert Einstein detta fenomen. Och han fick rätt. Så vad innebär det här? Jag har ingen aning. Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat på när LIGO-forskarna entusiastiskt beskriver innebörden av upptäckten. Men jag fattar faktiskt ingenting. Det brinner i huvudet på mig. För att citera Wikipedia: "Gravitationsvågor är inom fysiken krusningar i krökningen av rumtiden som propagerar som vågor, vilket reser ut från källan." Krusningar i krökningen? Verkligen? Jamen, då förstår jag. Glasklart.

4) Dammsugarrock. Nej nej nej, låt mig förtydliga - jag menar inte en sådan där städrock Lilla Fridolfs fru hade på sig när hon städade, utan rock som i musikstilen hårdrock. I det aktuella fallet avses orkestern Motörhead. Hemma hos oss är det Magnus som dammsuger. För att underlätta den miserabla aktiviteten brukar han stoppa in hörsnäckor i öronen varifrån oljud strömmar ut. Detta leder naturligtvis till att min sambo inte är förmögen att hantera det där dammsugarröret, eller vad det kallas, för vad det är till för. Nej, ni förstår i hans värld är det egentligen en gitarr. En elgitarr. Självklart en tuff sådan.



Luftgitarr. Fast dammsugardito.
Städprocessen tar längre tid än vad som är nödvändigt.



fredag 12 februari 2016

Efterdyningar

Ni undrar givetvis vad jag sysslat med de senaste två veckorna. Hur har jag tillbringat mina dagar och nätter sedan jag återvänt till Skandinavien efter mina åtta veckor i de mer sydligare delar av Europa? Den del där Europa faktiskt tar slut. Well, förutom att hoppa jämfota av glädje över att återförenas med Magnus och Doris, har jag sovit en hel del. Jag sover längre på morgnarna nu än innan jag for. Jag har alls ingen aning om varför. Kanske tröttar den nordiska luften ut mig. Eller så tråkar den ut mig. Möjligtvis är det bristen på antal soltimmar. Kroppen vill bara sova eftersom hon tror att det pågår ständig natt.

Att vara tillbaka hemma i vardagen är både underbart och i viss mån efterlängtat, men samtidigt en smula "jaha, och nu då?". Inspirationen och energin som jag förväntade mig uppleva bums, dröjer. Men jag anar hur de börja spira inom mig. Jag hör hur de pockar på min uppmärksamhet. Och er uppmärksamhet. Jag känner hur knopparna längtar efter att brista. Och ja, jag är medveten om hur semi-karin-boyansk jag låter nu.

Sedan jag kom hem har jag gjort allt jag kunnat för att få stanna kvar en stund i Portugal, och i Spanien med för den delen. Jag har köpt allt iberiskt jag kommit över. Tomater, apelsiner, jordgubbar, serranoskinka och vin. Det sistnämnda var det enda portugisiska jag hittade.

Varför finns det inte fler portugisiska varor här uppe? Spanien, Italien och Grekland dominerar med sina oliver, olivoljor, ostar, kaffe, viner, et cetera. Jag ser det som att Portugal är i en högre liga och därför inte bryr sig om att flörta in sig hos våra bleka svenska livsmedelshandlare som tror att en holländsk låtsastomat smakar som en riktig. Som tror att oliver bara ska smaka salt och vinäger. Som tror att apelsiner ska smaka lika surt som rö.. räven sa. 

Min åsikt är givetvis i högsta grad subjektiv. Inte det minsta bitter. Trots tonen.


Portugal. Om oliverna själva får välja.

onsdag 3 februari 2016

Att göra kloka beslut - sponsrad video

Julhelgerna är sedan några veckor tillbaka över. Men vintern består. Kyla och mörker vart än näsan pekar. Jag har lyckligtvis spenderat de två senaste månaderna i sydliga nejder där vintern inte är lika brutal som här uppe i Norden så jag har kunnat tanka ner en hel del d-vitamin och på kuppen fått min beskärda del av ljusterapi. Men jag är ändå redan trött på den svenska vintern. Det är mulet, kulet och blåser så pass hårt att jag är rädd att taket ska lyfta. Det sistnämnda är jag dock van vid då jag bor i Skåne. Jag vågar sätta min sista slant på att det är Sveriges mest blåsiga landskap.

Nåväl, vad kan vi göra för att ljusa upp de många nyanser av grått som råder? Jag gör som jag brukar, tänder överdrivet många värmeljus i kulörta lyktor. Andra längtar efter en jacuzzi att pigga upp sig med, medan vissa trånar efter en husbil för att kunna åka till... Rättvik.







Hade jag haft en husbil hade jag gjort som fransmännen, nämligen åkt åt andra hållet. Närmare bestämt till Algarvekusten där jag för några dagar sedan återvände från. Nu undrar ni givetvis vilka fransmän jag pratar om. Jo, ni förstår, där nere fanns en herrans massa husbilar. Överallt. Och just där jag bodde var de flesta husbilar försedda med franska registreringsskyltar. Fransoser, som karikatyrer på sig själva gick med en baguette under armen efter deras dagliga besök hos bagaren.

Hur som helst, jag hade nog föredragit en jacuzzi måste jag erkänna. Om jag hade haft någonstans att ställa den. Ikano Bank kommer således inte att få en ansökan från mig. Men för er alla andra som drömmer om ett hett bubbelbad vid garageinfarten inför grannars beskådan, erbjuder nu Ikano Bank ett provlån. Liksom för att hjälpa er att komma underfund med om ni gjort ett klokt beslut eller inte. Som de själva uttrycker det: "Provlåna något fint innan du väljer att låna till något fint". 

Om hela familjen är överens om samma sak är det förstås att föredra...



Sponsrat inlägg.