torsdag 25 februari 2016

Nederbördens förbannelse

Till min förvåning tittade solen fram just som jag klev ut genom dörren. Jag var räddhågsen, nervös och näst intill panikslagen. Ni förstår, jag var på väg till abyssen. Det som ni alla anda kallar för tvättstugan. 

Tvättstugan som finns i detta erbarmliga hus vi bor i är planetens mest ohyggliga, förfärliga och fasansfulla plats som existerar. Det är som Bermudas triangel. Det är som teven hemma hos den lilla blonda flickan i filmen "Poltergeist". Det är som när Döden tvunget måste spela schack med riddaren i Bergmans "Det sjunde inseglet". Abyssen är helt enkelt ryslig. Ni som läser min blogg regelbundet vet redan detta. Jag ska försöka avhålla mig ifrån att tjata mer om det.

Nåväl. När jag med andan i halsen och lycklig över att denna gång inte snubblat över diverse möss och paddor, upprymd över att inte överdimensionerade spindlar med deras klibbiga nät (som de för övrigt vävt med rumpan) fastnat i mitt nytvättade hår - hastade jag upp för den hala stentrappan. 

Stärkt över min överlevnadsförmåga andades jag in den kalla, friska luften genom mina utvidgade näsborrar medan jag memorerade när tvätten skulle bli klar. Förresten, när en tvätt på fyrtio grader tar cirka två och en halv timme - hör det verkligen till normen? Jag vill minnas att tvättmaskinerna i den behagliga tvättstugan jag nyttjade när jag bodde i Stockholm inte ens behövde en timme per tvätt. Min sambo hävdar att det är någon sorts miljövänlighet involverat i den omfattande tidsåtgången. Jag är tveksam. Hur kan det vara bättre att det tar en evighet?

Okej, jag har fastnat. Förlåt. Jag ska gå vidare. Ni är givetvis inte intresserade av att läsa mer av helvetesavgrunden. Just nu.

Alltså, munter över att jag lyckats manövrera tvättmaskinen utan att sätta mitt liv i någon större fara stod jag ute i solen och andades in den skånska, krispiga vineratmosfären. 

Jag började så småningom styra mina steg mot återvinningsstationen för att göra mig av med åtskilliga skrymmande emballage. Efter det spatserade jag till Matboden för att köpa en liter mjölk och broccoli. Det var då det hände. På väg till den lokala livsmedelsaffären. Jag fick en brutal ansiktspeeling. Det började nämligen att hagla. Bara så där. Utan förvarning. Små, små, vassa gryn som blåste horisontellt i en hastighet som inte ens Autobahn tillåter. 

Det gjorde ont. Förbannat ont. Jag behövde dessbättre inte lida överdrivet länge då de minimala dödsmördarkulorna snart antog skepnaden av stora, tunga nonsensflingor. 

Jag var inte ute längre än en kvart men jag blev ärrad för livet. Och genomblöt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar