torsdag 31 mars 2016

Janne är inte klar - sponsrad video

Som de flesta av er redan vet blir det inte alltid som vi tänkt oss. Vi har väl alla råkat ut för att vi måst ändra våra planer till förmån för oväntade händelser som vi inte har planerat in i livets filofax. Ni som läser min blogg vet till exempel att min påsk inte alls blev som jag förväntat mig. I mitt fall var det jämförelsevis lindrigt och i viss mån obetydligt. En infekterad gallblåsa tas relativt lätt och rutinmässigt bort från patienten som efter ingreppet fortsätter sitt liv som vanligt. 

Dessvärre inträffar allvarligare saker än att inre organ som vi ändå inte behöver blir sjuka. Många får besked om allvarliga sjukdomar, cancer och olyckor. Eller som i Jannes fall - när den stora kroppspulsådern håller på att brista.





Tack vare forskning överlever många efter incidenter likt Jannes. Hjärt-Lungfonden grundades 1904 under namnet Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos. Då var målet att besegra den tidens stora folksjukdom tuberkulosen. Och vi vet ju alla hur det gick. Det gick väldigt bra, den är i stort sett utrotad i Sverige. (Källa: www.hjart-lungfonden.se)

Idag bekämpar de vår tids stora folksjukdom, nämligen hjärt- och lungsjukdom. Hjärt-Lungfonden är en ideell organisation som stödjer forskning om ovannämnda och är helt beroende av gåvor då de inte får något statligt stöd.

Nu kan Janne och Sonja skaffa den där större båten så de kan vara ute till sjöss längre. Kanske deras första barnbarnsbarn följer med någon gång. 

Är man inte klar med livet, så är man inte. Då är det skönt att få fler chanser.


Sponsrat inlägg.

onsdag 30 mars 2016

Efterdyningar

Mitt liv utan gallblåsa fortskrider utan större anmärkningar. Konstigt vore väl annars eftersom vi tydligen inte behöver den. Opraktiskt att födas med den då kan jag tycka. 

Hålen i min buk ömmar inte lika mycket längre och jag kan skratta utan större svårigheter åt min sambos dumheter som han sin vana trogen aldrig kan låt bli att vädra. Skratt och sömn är de bästa läkemedlen för mig. Det sistnämnda verkar jag inte behöva i lika stor utsträckning som för några dagar sedan.

Som grädde på moset genomlever jag en nackspärr av högst elakartat slag. Jag har grunnat på om det är min kropp som vill jävlas med mig eller om den försöker ta fokus från min penetrerade mage. Eller så vill den bara att jag ska hålla mig i stillhet och sluta gnälla.

Regnet har fallit ner i varierad styrka större delen av dagen. Ett alldeles utmärkt tillfälle att kura ihop sig i soffan med filt, katt och en kopp varm, kryddig och trösterik masala chai. Att höra regnet smattra mot fönsterrutorna var rogivande och jag kände hur balansen inom mig började återställas. Eller snarare, förnyas.

tisdag 29 mars 2016

Patient 1:2 (del 2)

När jag hade tagit min beordrade dusch med descutantvättsvampar, som nu gjorde att jag luktade ännu mer sjukhus än innan, la jag mig åter i sängen som nu var nybäddad med rena lakan. Istället för de sköna denimblå mysbyxorna och vita t-shirt som Region Skåne erbjuder sina patienter var jag nu klädd i stora vita underbyxor av boxermodell samt vit nattlinneaktig rock med knäppning där bak som slutade strax nedanför knäna. Jag förbannade mig själv att jag inte hade rakat benen. Jag kände mig väldigt oglamorös.

Utomhus var det dimma. Istället för att njuta av utsikten stirrade jag upp i taket och kände mig olustig till mods. Kvart i elva på förmiddagen kördes jag ner till operationssalen. Medan jag låg på britsen med en massa människor omkring mig som förberedde min konstgjorda sömn tänkte jag att det inte fanns någon utväg för mig. Jag låg där jag låg med armarna utsträckta. Som Jesus på korset. Så passande så här på en långfredag. Innan jag försvann tänkte jag på mina orakade ben. Och att den stora klockan på väggen visade på elva.

Sedan vaknade jag till medan jag rullades iväg någonstans. Jag frågade förvirrat om allt var över och fick till svar att så var fallet. Jag kände mig lättad när jag överlämnades hos syrrorna på uppvaket. Jag letade trött efter en klocka. Av någon anledning var tiden väldigt viktig för mig. Till slut såg jag en likadan som hängde inne i operationssalen. Klockan var strax efter tre på eftermiddagen.

Efter någon timme eller så var det åter dags att flytta på mig. Eftersom gallblåsan nu var ett minne blott ansågs inte mitt läge längre akut och jag hamnade på en annan avdelning än den jag hunnit göra mig hemmastadd i. Sal ett, säng två. Ingen fönsterplats denna gång.

Till min stora lycka behövde jag inte fasta längre, de kopplade bort mitt dropp och jag fick en kanna kall svartvinbärssaft. Det var så fantastiskt gott!

Jag var så in i märgen trött och somnade tidigt med fyra färska titthål i buken.

På påskafton kom min sambo så fort besökstiden börjat och höll mig sällskap tills jourläkare kom, som konstaterade att operationen var lyckad och att mina värden var på topp - jag kunde åka hem. Glädjen!

Under min tre dygn långa vistelse på lasarettet noterade jag att sjuk/undersköterskorna var lättare att skoja med än med läkarna. Men det är väl bra att det är så. Kanske vill man inte han en flamsig kirurg framför sig.

Jag har blivit stucken i armar och händer i jakt efter mitt blod. Jag har fått mina blodkärl spräckta med blåmärken till följd. Jag ser rent ut sagt misshandlad ut. Men de har inte haft det helt lätt med mig, ni förstår mina blodkärl sitter så djupt inne i mitt vita hull att de är näst intill omöjliga att få fatt i. En sjuksköterska sa att så fort hon kände ett kärl att sticka i, rullade den retsamt undan. Hon sa att de gör så ibland när de blir rädda. Både jag och sjuk/undersköterskorna kunde konstatera att jag skulle vara en värdelös sprutnarkoman.

Jag har blivit så väl omhändertagen under mina dagar och nätter jag spenderat inom vårdsfären. Tack till er på akuten, KAVA, uppvaket och avd 14. Tack till teamet som tog bort min gallblåsa, jag har ingen aning om hur ni gjorde det men det behöver jag ju å andra sidan inte begripa. Jag vet att allt är rutin för er. Men det är det inte för mig.

I bilen hem fastslog Magnus att jag nu inte längre var i originalskick. Och det har han rätt i. Jag är inte längre som Gud skapade mig.

Del 1 i min sjukhusvistelse kan ni läsa här.


Patient 6:2 (del 1)

Ni vet när saker och ting inte blir som ni planerat? När ni tror att ni traditionsenligt ska fira påsk på Österlen tillsammans med goda vänner men plötsligt säger ödet, alternativt Murphy, ifrån och ni hamnar istället någon helt annanstans? För att ta ett exempel alltså. Så blev min påsk i år. Den förlöpte inte alls som jag trott. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Det blev bara besynnerligt. På dymmelonsdagen checkade in jag på Skånes Universitetssjukhus i Lund.

Jag hade i några dagar känt ett tryck över revbenen, var ständigt andfådd och orkeslös. Magnus bad mig flera gånger att söka hjälp men jag skakade bara på huvudet och sa att det kommer att gå över. När det inte gjorde det lovade jag honom att åtminstone ringa sjukvårdsupplysningen, där jag så gott jag kunde beskrev mina diffusa symptom för en sjuksköterska som sa åt mig att omedelbart åka in till närmaste akutmottagning. Jag ska erkänna att jag blev en aning skärrad, jag är nämligen frisk som en nötkärna och har alltid varit. Att vara sjuk och i behov av vård har hittills lyckligtvis inte varit något som funnits i min erfarenhetsbank.

Min sambo skjutsade in mig till akuten i Lund och väntade tappert tillsammans med mig när jag blev testad, prövad och samtalad med. En läkare befarade blodpropp i lungan men efter en skiktröntgen visade det sig att det var min gallblåsa som var trött på livet. De skrev in mig på momangen och förklarade att de ville ta den ifrån mig. Åter igen blev jag en smula skakad. Jag har som sagt aldrig legat på sjukhus förut, jag vet inte hur man gör. Jag har inbillat mig att det är otäckt och gör ont. Och det luktar alltid konstigt. Ni vet vad jag menar. Sterilt men samtidigt sjukt. Liv och död.

Hur som helst, efter nära elva timmar på akutmottagningen fick jag äntligen komma till den akutkirurgiska avdelningen där jag blev varmt mottagen. Jag hamnade i sal sex, vårdplats två. Min säng var vid fönstret. Det var en stjärnklar natt och fullmånen bländade mig nästan. Staden glittrade med sina gatlyktor. Det var så vackert. Jag sov inte mycket den natten.

Under skärtorsdagen fick jag inte bara besök av Magnus, utan även av en kirurg och narkosläkare där de berättade för mig hur allt skulle gå till. Jag hade en titthålsoperation att se fram emot. Jag frågade om jag var tvungen att vara med. Det skämtet gick inte hem. När det blir för allvarligt har jag en tendens att skoja om situationen. Jag tror att det är en överlevnadsinstinkt. Jag vill stänga ute det obehagliga. 

Jag spenderade många timmar med att ligga och titta ut genom fönstret. Utsikten var över hela Lund, jag kunde se de karaktäristiska husfasaderna i Hjärup, Jakriborg. Men det stannade inte där. Jag kunde se ända till Malmö, Öresundsbron, till och med Köpenhamn. 

Stora skepp for över sundet. Tågen åkte av och an på den södra stambanan. Det var ett scenario i rörelse som jag hade framför mig, världen där ute tycktes inte alls bry sig om min sjuka gallblåsa. Märkligt.

På kvällen kände jag mig nervös och orolig inför långfredagens titthålsprocedur. Syster Martin ordnade med lite lugnande. Jag vaggades in i en drömlös sömn.

Fortsättning följer.

Del 2.


onsdag 16 mars 2016

Filmtajm

Jag kan inte minnas när jag var på bio sist. Av någon anledning har det inte blivit av även fast det har varit flera filmer jag velat se. Nåväl, idag fick jag äntligen tummen ur. Jag och en vän såg den omtalade "The Danish Girl". En film som verkligen tar tag i en och lämnar förmodligen ingen oberörd.

Som vanligt kan ni läsa mer på 24Malmö där jag inte bara skrivit om vad jag tyckte om filmen men även om en blek smakrik lunch. Det vill ni inte missa!


Det obligatoriska biosällskapet.

tisdag 15 mars 2016

Hajar du tugget?

Tycker ni att ni har en dialekt? Jag tycker inte att jag har det. Men att de flesta andra har det. Men jag antar att skåningar inte tycker att de pratar dialekt lika lite som östgötar, värmlänningar eller gotlänningar. För att nämna några.

Det är roligt med dialekter tycker jag. I det lilla landet Sverige kan vi, om vi har ett hyfsat bra språköra, höra varifrån en människa kommer ifrån. Det finns så många olika dialekter som i sin tur har en hel del sociolekter, det vill säga vi kan avgöra i vilken social grupp folk befinner sig i genom att lyssna på hur de uttalar orden. För att ta Stockholm som exempel går det lätt att fastställa vilka som hänger runt Stureplan och vilka som hänger på Mariatorget. Detta är givetvis generellt och inte ristat i sten. Det finns dessutom många wannabes - åt båda hållen - som vill passa in genom att använda sig av det "korrekta" språkbruket på respektive plats eller grupp.

Jag tjuvlyssnade på några killar idag som hade roligt med dialekter, inte minst den som pratas i Stockholm. Jag har skrivit om det på 24malmö, gå gärna in och läs för där berättar jag även om länder som tycks sakna dialekt.

För er oinvigda på det skånska språket - ni ska inte tro att det bara finns en skånsk dialekt. Nej, det skiljer sig mellan nord och syd, öst och väst. Inne och ute, hit och dit. 



Alla talar skånska.


fredag 11 mars 2016

Body Orchestra - sponsrad video

Motvilligt erkänner jag att vissa delar av min kropp, kanske inte gett upp, men trotsigt lagt armarna i kors och sagt: "Om du inte anstränger dig mer tänker inte jag heller göra det."

Sedan jag fyllt fyrtio har jag märkt tydliga tecken på sviktande prestanda. Jag har alltid haft löjligt bra syn (förutom i mörker, där har jag alltid varit i det närmaste blind som en nyfödd kattunge) men efter det stora fyra noll vägrar mina ögon samarbeta till min fördel såvida inte föremålet eller texten i fråga är på minst två armars avstånd. Störigt att behöva placera boken längst ut på en selfiepinne för att kunna läsa den. Och när jag och min sambo pussas är han väldigt suddig. Det skulle i princip kunna vara vem som helst som jag vänslas med.

Mina hälsporrar har fått min balans i gungning och det senaste året har min rygg haft sitt att förtälja. Den har många synpunkter. På ett tjatigt vis. Men jag visar hela tiden vem det är som bestämmer. Schas! 

Vare sig du mår illa invärtes eller utvärtes, kan dans och musik vara lösningen. Musiken engagerar. Dansen helar. Ägna er ett ögonblick åt videosnutten nedan:





Alltså, what a feeling! (Kuriosa: Flashdance var min favoritfilm i början på åttiotalet. Jag bestämde mig för att om jag inte kunde bli dansare skulle jag bli svetsare. Och bli gift med Christopher Reeve, han som spelade Stålmannen på den tiden. Jag blev ingetdera.)

Ja, jag är lat. Jag drar mig för att gå ut och motionera. Det är så förtvivlat tråkigt att röra på sig i byn jag bor i. Men det är ingen ursäkt. Det är bara att stoppa musiken, alternativt ljudboken, i öronen och bege mig ut. Borde vara lättare för mig nu när våren landat i Skåne. Jag gör det i morgon. Jag lovar. Om det inte regnar.

Sponsrat inlägg.

torsdag 10 mars 2016

Vårkänslor

Ni vet när ni sluts in i ett enda stort här och nu? Där var jag idag.

En av fördelarna med att flytta söderut är att jag fått glädjen att uppleva våren tidigare än vad jag har varit van vid.

Redan när jag kom hem från Portugal för lite mer än en månad sedan upptäckte jag de små dropparna och gäcken i trädgårdarna omkring mig. Idag upplevde jag våren från topp till tå, utifrån och in. Jag har helt kort försökt beskriva det närmare på 24Malmö, klicka in er dit och läs om ni vill. Klart ni vill! 




tisdag 8 mars 2016

Vad är en bal på slottet när det finns akvarium

Idag var det dags att äntligen begå Malmöhus slott. Jag har länge velat gå dit. Varje gång jag går eller åker förbi det gamla renässansslottet tänker jag: ja visst ja, dit ska jag!

Likt förra veckan, då jag och en av mina bästa vänner var på Moderna museet, följdes vi åt för ett museibesök. Denna gång till Slottsholmen i Malmö. Vi tog oss över den lilla bron som fanns över vallgraven och jag förstod rätt snart att det var inte tal om att det enbart var ett slottsmuseum, nej inte alls. Jag har skrivit om det på 24Malmö och tycker att ni genast kliva in dit och läsa om dagens eskapader.



Ur konstgalleriet.
"To mate". Humor.



söndag 6 mars 2016

Beigeblekt

Alltså jag måste säga att årets upplaga av Melodifestivalen är en axelryckning. Inget unikt. Inget nytt. Lite sådär jaha?

Ni som är anti-mello undrar säkert varför jag över huvud taget tittar på "skiten". För att jag är road av det. Jag gillar mello. Samtidigt som den ibland tråkar ut mig. Som exempelvis i år. Fast i och för sig har mellanakterna varit underhållande tycker jag. Programledarna har gjort ett bra jobb.

Många har ett hatkärleksförhållande till Melodifestivalen. Det har inte jag, så pass engagerad är jag inte. Men jag ska erkänna att halva nöjet är att förfasas av de illasittande kreationerna och den falska sången som ibland slår mot oss genom teverutan. När rösträkningen är igång sitter man och hoppas på att "rätt" bidrag går vidare till final medan de som borde ägnat sig åt något annat än sång och musik får åka hem när efterfesten är slut.

Klicka in er här och läs vidare om min konspirationsteori som jag dryftat på 24Malmö.


fredag 4 mars 2016

Malmö vs. Köpenhamn

Jag läste tidigare idag att under 2015 hade Malmö fått fler turister än tidigare år. Fler besökare. Eller i alla fall hade antalet hotellnätter ökat markant. Det har dessutom visat sig att staden kan tacka framförallt kineserna för denna positiva nyhet. Kina älskar Malmö!

Men så mindes jag med ens min tid som stationsvärdinna på Malmö Central. Det var rätt många kinesiska turister redan då. Jag hjälpte många av dem eftersom de kände sig vilsna. Och jag kunde konstatera att det inte var så konstigt. De trodde nämligen att de var i Köpenhamn. Hur är det möjligt? Jag har skrivit mer om det här, in och läs så förstår ni varför.

torsdag 3 mars 2016

Bruttonationallycka

Vet ni att det finns en lyckominister? Ja, givetvis inte här i vår del av världen. Här verkar vi värdera annat, vi har en finansminister. Men i det lilla riket Bhutan vid Himalayas sluttning har de en lyckominister. Jag vill också ha en!

Annars har det inte hänt avsevärt mycket idag. Spenderat tid i abyssen (tvättstugan) och gått en runda på byn. Jag behöver röra på mig mer men det är så oerhört tråkigt att röra på sig här i hålan att jag lätt låter bli.

Jag har skrivit mer om mina funderingar på 24Malmö, klicka in och läs mer - nu när ni ändå är här!

onsdag 2 mars 2016

Kulturell onsdag

Alltså jag vet inte hur ni har haft det vädermässigt idag men här nere har det svävat ett kompakt lock av grå disktrasa. Det fanns bara två saker att göra - somna om eller pigga upp sig med lite konst. Det blev det senare. Jag en kompis begav oss till Moderna Museet i Malmö. Första gången för oss båda. 

Efter årsskiftet är det fritt inträde på landets statliga museer, däribland Moderna Museet i Stockholm och Malmö. Mycket trevligt tycker jag. Jag minns förra omgången då det var fri entré på museerna, jag var en mycket flitig besökare av konst och kultur.

Jag har skrivit om dagens upplevelser på 24Malmo.se, klicka gärna in här och läs mer. Jag kan lova er avsaknad av lortgris, en påtaglig närvaro av get och en stenhård chokladboll.



tisdag 1 mars 2016

Munhygien i minusgrader

Tidigare idag tog jag en tur till Malmö, jag hade ärenden att uträtta. Luften var isande kall och jag hade svårigheter att se på tjejen som borstade tänderna "al fresco" på perrongen medan jag väntade på Pågatåget. Jag menar, måste det inte ila ohyggligt i tänderna att stå och gapa i dessa minusgrader? 

Mer om detta kan ni läsa här. Jo, för ni förstår, sedan den 1 mars bloggar jag även på 24Malmo.se. Kul!