fredag 11 mars 2016

Body Orchestra - sponsrad video

Motvilligt erkänner jag att vissa delar av min kropp, kanske inte gett upp, men trotsigt lagt armarna i kors och sagt: "Om du inte anstränger dig mer tänker inte jag heller göra det."

Sedan jag fyllt fyrtio har jag märkt tydliga tecken på sviktande prestanda. Jag har alltid haft löjligt bra syn (förutom i mörker, där har jag alltid varit i det närmaste blind som en nyfödd kattunge) men efter det stora fyra noll vägrar mina ögon samarbeta till min fördel såvida inte föremålet eller texten i fråga är på minst två armars avstånd. Störigt att behöva placera boken längst ut på en selfiepinne för att kunna läsa den. Och när jag och min sambo pussas är han väldigt suddig. Det skulle i princip kunna vara vem som helst som jag vänslas med.

Mina hälsporrar har fått min balans i gungning och det senaste året har min rygg haft sitt att förtälja. Den har många synpunkter. På ett tjatigt vis. Men jag visar hela tiden vem det är som bestämmer. Schas! 

Vare sig du mår illa invärtes eller utvärtes, kan dans och musik vara lösningen. Musiken engagerar. Dansen helar. Ägna er ett ögonblick åt videosnutten nedan:





Alltså, what a feeling! (Kuriosa: Flashdance var min favoritfilm i början på åttiotalet. Jag bestämde mig för att om jag inte kunde bli dansare skulle jag bli svetsare. Och bli gift med Christopher Reeve, han som spelade Stålmannen på den tiden. Jag blev ingetdera.)

Ja, jag är lat. Jag drar mig för att gå ut och motionera. Det är så förtvivlat tråkigt att röra på sig i byn jag bor i. Men det är ingen ursäkt. Det är bara att stoppa musiken, alternativt ljudboken, i öronen och bege mig ut. Borde vara lättare för mig nu när våren landat i Skåne. Jag gör det i morgon. Jag lovar. Om det inte regnar.

Sponsrat inlägg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar