tisdag 29 mars 2016

Patient 1:2 (del 2)

När jag hade tagit min beordrade dusch med descutantvättsvampar, som nu gjorde att jag luktade ännu mer sjukhus än innan, la jag mig åter i sängen som nu var nybäddad med rena lakan. Istället för de sköna denimblå mysbyxorna och vita t-shirt som Region Skåne erbjuder sina patienter var jag nu klädd i stora vita underbyxor av boxermodell samt vit nattlinneaktig rock med knäppning där bak som slutade strax nedanför knäna. Jag förbannade mig själv att jag inte hade rakat benen. Jag kände mig väldigt oglamorös.

Utomhus var det dimma. Istället för att njuta av utsikten stirrade jag upp i taket och kände mig olustig till mods. Kvart i elva på förmiddagen kördes jag ner till operationssalen. Medan jag låg på britsen med en massa människor omkring mig som förberedde min konstgjorda sömn tänkte jag att det inte fanns någon utväg för mig. Jag låg där jag låg med armarna utsträckta. Som Jesus på korset. Så passande så här på en långfredag. Innan jag försvann tänkte jag på mina orakade ben. Och att den stora klockan på väggen visade på elva.

Sedan vaknade jag till medan jag rullades iväg någonstans. Jag frågade förvirrat om allt var över och fick till svar att så var fallet. Jag kände mig lättad när jag överlämnades hos syrrorna på uppvaket. Jag letade trött efter en klocka. Av någon anledning var tiden väldigt viktig för mig. Till slut såg jag en likadan som hängde inne i operationssalen. Klockan var strax efter tre på eftermiddagen.

Efter någon timme eller så var det åter dags att flytta på mig. Eftersom gallblåsan nu var ett minne blott ansågs inte mitt läge längre akut och jag hamnade på en annan avdelning än den jag hunnit göra mig hemmastadd i. Sal ett, säng två. Ingen fönsterplats denna gång.

Till min stora lycka behövde jag inte fasta längre, de kopplade bort mitt dropp och jag fick en kanna kall svartvinbärssaft. Det var så fantastiskt gott!

Jag var så in i märgen trött och somnade tidigt med fyra färska titthål i buken.

På påskafton kom min sambo så fort besökstiden börjat och höll mig sällskap tills jourläkare kom, som konstaterade att operationen var lyckad och att mina värden var på topp - jag kunde åka hem. Glädjen!

Under min tre dygn långa vistelse på lasarettet noterade jag att sjuk/undersköterskorna var lättare att skoja med än med läkarna. Men det är väl bra att det är så. Kanske vill man inte han en flamsig kirurg framför sig.

Jag har blivit stucken i armar och händer i jakt efter mitt blod. Jag har fått mina blodkärl spräckta med blåmärken till följd. Jag ser rent ut sagt misshandlad ut. Men de har inte haft det helt lätt med mig, ni förstår mina blodkärl sitter så djupt inne i mitt vita hull att de är näst intill omöjliga att få fatt i. En sjuksköterska sa att så fort hon kände ett kärl att sticka i, rullade den retsamt undan. Hon sa att de gör så ibland när de blir rädda. Både jag och sjuk/undersköterskorna kunde konstatera att jag skulle vara en värdelös sprutnarkoman.

Jag har blivit så väl omhändertagen under mina dagar och nätter jag spenderat inom vårdsfären. Tack till er på akuten, KAVA, uppvaket och avd 14. Tack till teamet som tog bort min gallblåsa, jag har ingen aning om hur ni gjorde det men det behöver jag ju å andra sidan inte begripa. Jag vet att allt är rutin för er. Men det är det inte för mig.

I bilen hem fastslog Magnus att jag nu inte längre var i originalskick. Och det har han rätt i. Jag är inte längre som Gud skapade mig.

Del 1 i min sjukhusvistelse kan ni läsa här.


2 kommentarer:

  1. Du gjorde inte som jag när jag blev op...precis innan de skulle söva mig så stoppade jag det hela för att försäkra mig om att de ritat på rätt ställe o visste att det var blindtarmen som skulle bort. Man har ju hört skräckhistorier o vill ju ha kontroll trots att man inte har kontroll.
    Tycker du skötte dig utmärkt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ingen som ritade på mig. I alla fall inte så länge jag var vaken. Jag tänkte, äh det är väl lika bra att åka in i dimman! ;)

      Radera