tisdag 29 mars 2016

Patient 6:2 (del 1)

Ni vet när saker och ting inte blir som ni planerat? När ni tror att ni traditionsenligt ska fira påsk på Österlen tillsammans med goda vänner men plötsligt säger ödet, alternativt Murphy, ifrån och ni hamnar istället någon helt annanstans? För att ta ett exempel alltså. Så blev min påsk i år. Den förlöpte inte alls som jag trott. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Det blev bara besynnerligt. På dymmelonsdagen checkade in jag på Skånes Universitetssjukhus i Lund.

Jag hade i några dagar känt ett tryck över revbenen, var ständigt andfådd och orkeslös. Magnus bad mig flera gånger att söka hjälp men jag skakade bara på huvudet och sa att det kommer att gå över. När det inte gjorde det lovade jag honom att åtminstone ringa sjukvårdsupplysningen, där jag så gott jag kunde beskrev mina diffusa symptom för en sjuksköterska som sa åt mig att omedelbart åka in till närmaste akutmottagning. Jag ska erkänna att jag blev en aning skärrad, jag är nämligen frisk som en nötkärna och har alltid varit. Att vara sjuk och i behov av vård har hittills lyckligtvis inte varit något som funnits i min erfarenhetsbank.

Min sambo skjutsade in mig till akuten i Lund och väntade tappert tillsammans med mig när jag blev testad, prövad och samtalad med. En läkare befarade blodpropp i lungan men efter en skiktröntgen visade det sig att det var min gallblåsa som var trött på livet. De skrev in mig på momangen och förklarade att de ville ta den ifrån mig. Åter igen blev jag en smula skakad. Jag har som sagt aldrig legat på sjukhus förut, jag vet inte hur man gör. Jag har inbillat mig att det är otäckt och gör ont. Och det luktar alltid konstigt. Ni vet vad jag menar. Sterilt men samtidigt sjukt. Liv och död.

Hur som helst, efter nära elva timmar på akutmottagningen fick jag äntligen komma till den akutkirurgiska avdelningen där jag blev varmt mottagen. Jag hamnade i sal sex, vårdplats två. Min säng var vid fönstret. Det var en stjärnklar natt och fullmånen bländade mig nästan. Staden glittrade med sina gatlyktor. Det var så vackert. Jag sov inte mycket den natten.

Under skärtorsdagen fick jag inte bara besök av Magnus, utan även av en kirurg och narkosläkare där de berättade för mig hur allt skulle gå till. Jag hade en titthålsoperation att se fram emot. Jag frågade om jag var tvungen att vara med. Det skämtet gick inte hem. När det blir för allvarligt har jag en tendens att skoja om situationen. Jag tror att det är en överlevnadsinstinkt. Jag vill stänga ute det obehagliga. 

Jag spenderade många timmar med att ligga och titta ut genom fönstret. Utsikten var över hela Lund, jag kunde se de karaktäristiska husfasaderna i Hjärup, Jakriborg. Men det stannade inte där. Jag kunde se ända till Malmö, Öresundsbron, till och med Köpenhamn. 

Stora skepp for över sundet. Tågen åkte av och an på den södra stambanan. Det var ett scenario i rörelse som jag hade framför mig, världen där ute tycktes inte alls bry sig om min sjuka gallblåsa. Märkligt.

På kvällen kände jag mig nervös och orolig inför långfredagens titthålsprocedur. Syster Martin ordnade med lite lugnande. Jag vaggades in i en drömlös sömn.

Fortsättning följer.

Del 2.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar