lördag 30 juli 2016

Färg och form

Ibland kan jag vara löjligt trotsig i min iver att inte göra som alla andra men som tur är har jag en nyfikenhet som ofta behöver stillas. Som exempelvis det här med målarböcker för vuxna. Målarböcker för vuxna? Bara benämningen får en att himla med ögonen.

Jag vevade igång google och hamnade av en händelse på kalenderkungen.se. Namnet till trots har de så mycket mer än kalendrar. De har, bland annat, just "målarböcker för vuxna". Hur många som helst, utbudet är generöst tilltaget. Jag bestämde mig för att slå till. Det tog en stund innan jag slutligen valde en med mandalamotiv. De hade en med fjärilar också som jag var sugen på, fjärilen betyder nämligen väldigt mycket för mig och har alltid varit en positiv och trygg symbol för mig ända sedan barnsben. Men jag ville ha något abstrakt. Någonting som inte var upp eller ner. Ingenting som skulle föreställa någonting.

Lämpligt nog fanns det en hel del färgpennor att lägga i den virtuella kundvagnen, jag valde en bunt om tjugo.


Art therapy.

Min första mandala!

Ordet mandala är sanskrit och betyder cirkel. Om jag har förstått saken rätt symboliserar mandalan, inom hinduismen och buddismen, de kosmiska och himmelska regionerna. Mandalan används i samband med meditation. Även om jag inte aktivt använt färgläggningen som meditation märker jag hur någonting förändras inom mig. Andningen. Fokus på nuet. Eller, om det kanske är tvärtom, förlusten över att för en stund ha förmågan att uppfatta tid. Och rum. Känslan av att bara kunna ösa på med en massa färg utan att oroa mig för vilka färger som passar ihop eller inte är befriande. Det infinner sig en känsla av lugn, en avsaknad av prestationskrav. Jag har förstått att det är många människor med psykisk ohälsa av varierad grad som lockas till detta. Det förvånar mig inte ett dugg.

Jag har väldigt roligt när jag målar och har svårt att sluta. Jag kan helt enkelt inte låta bli och öppnar målarboken så ofta jag kan. Igår kväll satte jag mig i sängen för att fylla i några streck strax innan John Blunds ankomst. Det blev inte så mycket med det kan jag meddela.

Ni som har katt vet hur det är.
Det slår aldrig fel.

Innan jag lämnade sidan kollade jag igenom vad mer kalenderkungen.se hade att erbjuda. En kalender var inte aktuellt för min del då jag sedan årsskiftet har min tjusiga Hobonichi. Dessutom försöker jag mer och mer gå över till den elektroniska varianten. Jag har gjort det förr. Det har dock alltid slutat med att jag tröttnat och gått tillbaka till den analoga stenålderstypen - papper och penna. Min hjärna arbetar på ett mind mapping-sätt, då är e-kalendrar och e-anteckningar alldeles för oflexibla och tråkiga för mig. Vi får se hur det går den här gången.

Således, kalendrar var inte intressant. Men! De hade anteckningsböcker från Moleskine! Älskar Moleskine! Jag såg en som jag inte kunde motstå.


Är den inte det sötaste ni sett?

Bara för att fortsätta på temat finns det sidor i anteckningsboken som man kan färglägga samt aforismer lite här och där.


Jag är så vansinnigt förtjust i den. Den är skön att hålla i och pappret luktar gott. Viktigt! För att inte tala om att den är vacker att titta på. Men jag har inte börjat skriva i den än. Jag har alltid med mig en anteckningsbok i väskan som följer med mig var jag än går. Idéer poppar upp när jag minst anar det. Tankar som jag vill få ner på pränt innan de flyktigt försvinner.

Jag har några oskrivna sidor kvar i min gamla trotjänare.

Även fast jag inte är klar med min gamla skrivbok har jag ändå flyttat in i min nya. På första sidan har jag klistrat in citat som jag klippt ut från baksidan av yogiteaförpackingar (ayurvediska teer - min senaste last). Texten är rysligt pytte att jag inte ens med mina nya glasögon på näsan kan se vad som står. Tur att jag har min morfars gamla förstoringsglas nära till hands.

"Elementärt, min käre Watson."

Längst bak finns en ficka där jag lagt beskrivningar på enkla yogaövningar. Även de har jag klippt ut från pappersasken som en gång förvarat yogiteapåsar.


Pysselbok.



Sponsrat inlägg.


onsdag 27 juli 2016

Samtal och dammsugare

En fikastund kan ge så mycket mer än att smaklökarna blir tillfredsställda. Nej, vi kan samtidigt lära oss en hel del. Vi kan mata både suget, lusten och intellektet över en kopp.

Idag kom Micke över på kafferep. Vi har alltid intressanta samtal. Det är ofta spännande ämnen vi diskuterar. Om än det ena, än det andra. Men idag talade vi om något vi inte pratat om förut. Och då har vi ändå känt varandra i cirka tjugo år.

Här avser jag lämna er med en så kallad cliffhanger. Eller en klipphängare om ni så vill. Eftersom ni självklart måste stilla er nyfikenhet råder jag er att klicka in er på 24Malmö där jag skrivit ett inlägg om ämnet för dagen.

Ett ögonblick bara, innan ni lämnar sidan, vill jag visa er en bild för att ytterligare spä på spänningen:

Ser den inte besynnerlig ut? Den där dammsugaren?

tisdag 26 juli 2016

Malmö tur och retur

Idag var det en tisdag utan särskilda åtaganden. Det var således tid för hopp och lek. Eller snarare, en tur in till Malmö. Förutom en jäkla massa människor som vaggade av och an framför mina fötter var det endast Vattenfall som störde friden. Men en får vara tacksam över att endast en aktör pockade på min uppmärksamhet. Vanligtvis vill Greenpeace, Amnesty, Rädda barnen eller Telenor stoppa ens flow med deras klängiga värvare. 

När det gäller NGOs är jag för dem. Jag har donerat pengar när jag kunnat och varit medlem i diverse diton. Men jag tillhör den sorten som söker upp. Jag vill inte bli uppsökt. (Såvida inte det gäller jobb, till alla arbets- och uppdragsgivare vill jag härmed understryka att ovannämnda inte gäller er. Ni är välkomna att söka upp mig. Jag finns här.) Jag vill kunna gå från A till B till C utan att ungdomar som med svarta pärmar i sina händer naglar fast sin blick på mig. Men jag tolererar dem. Det är för en god sak och mitt samvete får sig motvilligt en skråma.

Vinstdrivande företag däremot, som vill att jag på stående fot ska byta elföretag eller teleoperatör. Där är toleransen noll, nullum och intet. Stör ej.

När jag kom hem provade jag outfiten jag införskaffat (hatar provrum, speglarna där lägger på tio kilo. Minst. Inte särskilt klyftigt då klädbutikerna borde vilja sälja fler plagg, inte färre.) och till min stora glädje fanns det inget att klaga på. Jag slipper således återvända med kläderna för en retur. Yay!

Förresten, läs om min dag här, jag har skrivit mer på 24Malmö!



Älskar denna bit av fasad.

lördag 23 juli 2016

Vem är Kabul?

24Malmö kan ni läsa om min och Magnus underbara utflykt till Forsakar. Det är verkligen en plats jag vill återvända till. Grönskan och ljudet av vatten i rörelse är lockande och behaglig. I alla fall för mig. 

Dessutom fanns en stor simbassäng klädsamt inlemmat i omgivningarna som idag, föga förvånande, var välbesökt.


Det som mobilkameran inte kan förmedla måste jag förmedla
med ord. Tänk er ett scenario där allt är grönt.
Mitt i grönskan lyser något starkt turkost. 

När vi kände oss färdiga med uppgiften satte vi oss i en bil där det var omöjligt att frysa och styrde västerut. Hemåt. Vi pratade om det här att känna empati. Att känna broderskap. Systerskap. Jag hade just läst på Omni att ett terrordåd drabbat Afghanistans huvudstad Kabul. Magnus och jag satt tysta i någon minut. Vi tänkte varandras tankar. Samtidigt sa vi: "Vem kommer att ha Afghanistans flagga som profilbild? Vem kommer att på sin statusrad skriva "Je suis Kabul"? Ingen.

Nej, vi kan givetvis inte ta på oss hela världens tyngder på våra axlar. Möjligen är det så som jag skrev här, att vi endast orkar hantera det som sker i vår närhet. I en kultur som liknar vår. 

Att engageras oss i klotets alla eländen är oss övermäktigt, ingen kan begära detta. Men om vi ska slösa med "je suis" på våra facebookstatusar tänker jag idag vara Kabul. Je suis Kabul.

fredag 1 juli 2016

Den fria viljan - sponsrad video

Ubåtsmackan, är inte det en enastående smart uppfinning? Jag gillar idén med ett gott bröd - som exempelvis pita, injera, tunnbröd och baguette - som vi kan fylla med det vi tycker bäst om. Utvalda godbitar i en ätbar förpackning. Lysande!

När vi är hemma kan vi i hemlighet gå bananer och fylla brödet med tokiga ingredienser som egentligen inte passar ihop och som vi inte vågar berätta för våra vänner av rädsla att de avsäger sig bekantskapen på grund av att de inte bara upplever ett visst mått av illamående om de får veta att vi gillar salami med hackade nypon och bark från björkträd, utan också av rädsla. För oss.

Går vi på restaurang får vi ofta hålla oss till de menyer som restaurangerna erbjuder. På somliga håll är det dock slut med det.





Fyrtio olika ingredienser. För säkerhetsskull har de även fem olika brödsorter att välja mellan. Är du den veliga sorten som föredrar sovjetversionen av valmöjlighet, det vill säga att man får välja mellan bröd och ingenting, är det tveksamt att Subway är det rätta stället att gå till om du vill undvika ett sammanbrott och göra en "falling down" på kuppen.

Men om du, som jag, styrs av kreativitet och hänger oss till den fria viljan, vågar jag påstå att Subway är det rätta stället att vistas på när hungern är ett faktum. 

När jag var ett litet sött flickebarn på sjuttiotalet gick jag och mina kompisar till närmaste kiosk för att peka på vilken godis vi ville ha. Innehavaren stod redo med den lilla papperspåsen och den lilla tången medan saliven rann till i våra små munnar: "en sån, två sånna, en sån, tre sånna och en sån". Lördagsgodis för det facila priset av 1,25.

Nu kan jag göra samma sak hos Subways. De står redo med sina engångshandskebeklädda händer och det uppfläkta nybakade brödet medan de fyller fräscha ingredienser enligt mitt önskemål. What's not to like?


Sponsrat inlägg.