onsdag 31 augusti 2016

Vem är jag? Eller, snarare, hur är jag?

Idag sa min livskamrat något till mig som faktiskt skakade om mig en smula. Inte så mycket på grund av orden han uttalade utan för att jag insåg att det han sa mest sannolikt är sant.

Magnus hade fällt samma kommentar för en dryg månad sedan efter att jag inom ramen för diverse personlighetstest visade honom att antal påståenden om mig som jag tyckte stämde bra in. Jag ville veta vad han tyckte. Han var överens om allt. Förutom om ett påstående. 

Jag avfärdade hans förklaring. Nej, sådan är inte jag, jag är precis tvärtom!

Hans ord har återkommit i mina tankar några gånger de senaste veckorna men jag har inte riktigt kunnat förstå vad han menar. Han måste ha fel. Men Magnus är å andra sidan den som känner mig bäst, förutom min mor - han borde väl veta?

Tidigare idag hände något, en incident är att ta i, men jag fick ett besked som jag tolkade på ett sätt som Magnus alltså tycker är typiskt för mig. En worst-case-scenario-tolkning. En domedagstolkning. Jag visar tydliga tecken på uppgivenhet. Jag blir besviken. Jag blir ledsen. Jag blir arg. Utan att överhuvudtaget veta vad det egentligen är frågan om, har jag gått händelserna i förväg. 

Jag begriper givetvis att detta är vansinne. Och fullständigt onödigt. Dessutom lever jag inte som jag lär. Att peppa andra är inga problem för mig, att uppmana mina nära och kära att inte oroa sig i onödan, att affirmera, att tänka positivt. Men tydligen inte när det kommer till mig själv?

Ja, ni kanske har räknat ut var jag vill komma. Jag anser mig ha en god självkännedom. Ett av mina framträdande drag är att jag har en positiv syn på livet. Tycker jag. Det tycker inte min sambo. Han tycker att jag i grunden är negativ. Negativ? Jag?!

Jag som har så lätt för att skratta, jag som har så lätt för att se det komiska i både det lilla och det stora, jag som är en sådan lättsam person, jag som är så positiv. Jag som är så positiv.

När det efter en stund (det hann inte ens gå en halvtimme) visade sig att mina farhågor var just bara det, en ogrundad fruktan, kunde sambon inte låta bli att upprepa det han tidigare sagt: "Vad var det jag sa, du ser allt nattsvart. Du tror alltid att det värsta ska hända."

Fan. 

Han har rätt. Jag är en negativ jävel. En sådan som jag inte vill vara. En sådan som jag trodde att jag inte var. Säker på att jag inte var. 

Fast förresten, är det kanske därför jag de facto skrattar så mycket? (Eller är det bara inombords jag gör det?) Är det därför jag kan se det ironiska i så mycket? Är det galghumor jag har? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med denna insikt jag fått och äntligen tagit till mig. 

Jag vill fortfarande hävda att jag är en glad skit. Frågan är bara om ni upplever mig så. Eller om ni ser mig som en svårmodig person, likt en disktrasa från en beige Lars Norén-pjäs. Eller som Döden ur Bergmans mästerverk "Det sjunde inseglet". Måste jag välja, väljer jag den schackspelande Döden. Även om jag inte behärskar strategispel. Alls. Så det blir väl Döden som spelar Fia. Med knuff. 



Hoppsan, min kärlek till skådespel fick mig visst att komma ifrån ämnet. 

Inget konstigt.

Inte första gången.

Någon sa en gång till mig att jag beter som en struts. När det blir jobbigt borrar jag ner huvudet i sanden (läs: teater, litteratur, fantasi). Det (verkligheten) jag inte ser eller hör mår jag heller inte dåligt av.

Så, mina damer och herrar, hur negativ jag än må vara är jag till synes positiv. Ni kan se mig som ett batteri. Positiv i kronan. Negativ i... rumpan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar