söndag 4 september 2016

Rörelse framåt

Livet. 

Ibland är det räkmackevarianten, ibland en motvals i disharmoni. För somliga måhända endast en av de två. För vissa pendlar de bägge tillstånden likt skov.

Oavsett om vi befinner oss i en skaldjursmeny eller töltar i otakt - har ni märkt att när vi hamnat där vi hamnat är det väldigt lätt att stanna kvar? Oavsett var. Min erfarenhet är att när hjulet väl rullar framåt ökar det i takt även om vi ger det den allra minsta knuff. Vilket inte kräver särskilt mycket energi. Allt ter sig lätt. Räkorna är många (och skalade). De tar aldrig slut. Allt smakar gott.

Går vi däremot i motvind med tuggummi under våra trasiga skosulor finns risken att vi stannar där. Ett tag. Det går åt mycket energi att komma framåt här. Det är svårt. Och tråkigt. Det är nära till den bekväma soffan med kuddar av uppgivenhet och självömkan att luta oss emot. Vi är visserligen sugna på färska västkusträkor med hemgjord majonäs på vitt bröd med en prydlig dillvippa på toppen och citronskiva vid sidan om. Men vi koncentrerar oss mer på att vara missunnsamma på de som har räkmackan än att se till att få en egen läcker räksmörgås. Hur kan de när inte jag kan? Alla andra får, men inte jag. 

Varför inte citera Grotesco: "Allt är bögarnas fel." Eller sverigedemokrater: "Allt är invandrarnas fel." 

Hur det än ligger till är det alltid någon annans fel. Så lämpligt.

Jag har tidigt tagit fasta på att äga både framgång som motgång. Jag har inte hamnat någonstans. Jag tror inte att någon hamnar någonstans av en slump. Viljan är fri. Vi väljer våra liv.

Inser givetvis att det här kan låta provocerande. Kan vi verkligen influera allt som sker i våra liv? Nej, det kan vi inte. Vi kan inte påverka omvärlden. I alla fall inte till den grad vi önskar. Men, som en vän sa till mig, vi kan välja hur vi förhåller oss till det som händer oss. Vi kan välja hur vi hanterar att bli uppsagd från jobbet. Det går att välja hur vi bemöter sjukdom eller traumatiska upplevelser. Lättare sagt än gjort? Utan tvivel. Men valet finns ändå där. Och det är vårt.

Jag är uppvuxen i en positiv och uppmuntrande miljö, lärt mig att alltid se ljuset. Att se möjligheter och inte fokusera på eventuella hinder. Att vara öppen för förändringar. Förändringar har för övrigt präglat större delen av min barn- och ungdom, det är inget jag är rädd för, tvärtom, jag kräver det. 

Visserligen har jag upplevt motgångar i livet men varit förskonad från allvarligare missöden. Kanske kan vi kalla det för att jag åkt räkmacka med stundtals extremt dålig valla och styv kuling rakt på nosen Det har inte alltid varit en dans på rosor. Eller, snarare, räkor. För att hålla oss till ämnet.

Däremot har jag vänner som har genomlevt traumatiska händelser. Vänner som kämpat/kämpar mot kritiska sjukdomar. Vänner som handskas med psykisk ohälsa. Vänner som dagligen möter orättvisor och otillgänglighet på grund av olika slag av funktionsnedsättning.

Jag ser tydliga skillnader mellan de som är kaptener och därmed väljer att ha kontroll över styrspakarna, och de som är offer och gärna ältar ner sig i ett slukhål av obehag. Ovilliga till förändring, villiga att skylla allt på yttre omständigheter. De förstnämnda går framåt, de senare står still. I värsta fall går de bakåt. Resultatet är hur som helst signifikativt.


***

Hemma hos min mamma i Stockholm hänger ett konstverk som jag alltid har svårt att ta ögonen ifrån. Pinsamt nog är jag osäker på konstnären men tror att det är en litografi av Bo Åke Adamsson. Jag känner att den symboliserar en framåtenergi. En rörelse. En vilja. Ett mål. Jag ser ut så här just nu. Jag färdas framåt. Det ena som händer mig leder till andra. Ringar på vattnet, ni vet.



Foto: Gudrun Ingemarsson.


Jag inser nu att för er som inte gillar/tål/är rädd för skaldjur är det här inlägget bortkastat. Men ni kan byta ut räkor mot mums-mums. Eller müsli med torra stenhårda bär. Vad ni vill.