söndag 19 november 2017

Apropå Mugabe

Ingen har väl undgått vad som händer i Zimbabwe nuförtiden?

Mugabe. Frihetskämpen som tillsammans med Joshua Nkomo ledde kampen för ett självständigt Zimbabwe, som sedan senare delen av artonhundratalet hette Sydrhodesia och styrdes av Brittiska sydafrikanska kompaniet med Cecil Rhodes i spetsen.

Mugabe. Han var säkert en bra man från början. Men det gick över med tiden. Makt tycks göra så med folk. Den ursprungliga ljusa drivkraften äts upp av egen vinning. Och dålig andedräkt.

Jag minns när jag gick på mellanstadiet i början av åttiotalet. En solig dag, när jag tillsammans med mina klasskamrater på Södermalmsskolan i Stockholm satt och begrundade vad som skrevs på svarta tavlan framför oss, öppnades klassrumsdörren. Där stod rektorn (tror jag att det var) tillsammans med en bunt vackra mörka damer med färgstarka kläder. Rektorn (som jag fortfarande tror att det var där i dörröppningen) informerade oss barn om att dessa kvinnor kom från Zimbabwe, ett land långt bort i Afrika, där en viss Robert Mugabe just blivit ledare. 

Robert Mugabe hade befriat landet från utländskt styre. Allt var bra, positivt och mysigt. Vi var så pass mycket i början av åttiotalet - innan tubsockor i vita pumps var mode, innan pastellfärgerna och det tuperade håret var en självklarhet - att sjuttiotalet fortfarande var väldigt mycket närvarande och präglat av vida ljusbruna manchesterbyxor, palestinasjalar och "Atomkraft? Nej tack"-märken.

Jag hade ingen aning om vem denne Mugabe var eller var Zimbabwe låg, och jag brydde mig nog inte särskilt mycket. Jag hade bara ögon för dessa fantastiska kvinnor som plötsligt började sjunga och dansa för oss. "Mugabe oye, Mugabe oye", sjöng de medan de stampade fötterna ner mot Moder Jord. Jag minns det lika starkt som om det vore i förmiddags. 

Där och då visste jag att jag en dag skulle åka till Afrika. Till landet med det lustiga namnet. Sedan den dagen har jag haft en stark men samtidigt obeskrivlig längtan till Afrika. Jag har känt ett besynnerligt släktskap med Afrika. Som om hon vore min mor.

Well, det skulle visa sig att flickan i klassrummet som hänfört beskådat de dansande kvinnorna, under en period av sitt vuxna liv, i det närmaste skulle åka skytteltrafik till Afrika. 


*****


I november 2005 åkte jag tillsammans med en grupp människor ner till Sydafrika. Vi skulle spendera en natt i Pretoria. Vi hade ett möte med den dåvarande presidenten av WBU (World Blind Union). Dagen efter skulle vi fortsätta till Zimbabwe för att träffa synskadade kvinnor. 

Vänta, alla vet givetvis inte detta. Lite bakgrund: mellan åren 2005 och 2011 jobbade jag som ledsagare till personer med synskador. Lyckligtvis, för min del, innefattade detta många och långa resor till länder där SRF (Synskadades Riksförbund), i alla fall på den tiden, hade samarbetsprojekt med andra synskadeorganisationer.

För att återgå till historien - ingen av oss fick vårt bagage när vi landade i Johannesburg. Jobbigt. Skitjobbigt. Hur som helst, dagen efter, fick vi våra väskor på flygplatsen lagom till att vi skulle åka vidare till Harare. Yay.

När vi landade i den zimbabweanska huvudstaden kunde vi efter en stund konstatera att ingen av oss hade lyckan att se vårt bagage åka runt i väskkarusellen. Den här gången heller. 

Istället för att sätta oss i den förbeställda bilen som skulle ta oss till den lilla orten Masvingo var vi istället tvungna att hitta ett hotell i Harare som hade lediga rum. Vilket inte i och för sig var särskilt svårt. 

På kvällen fick vi i alla fall äntligen våra väskor. Tidigt nästa morgon satte vi oss lagom till rätta i en svart jeep och körde genom huvudstaden för att komma till landsvägen som skulle leda oss ner till Masvingo.



Harare.

Nyore Nyore - Zimbabwes IKEA?


Tre saker slog mig med häpnad under resans gång. 1) bland de många trafikskyltar i den myllrande staden fanns stora informativa skyltar som upplyste folket om att kondomer inte förhindrar HIV-smitta och AIDS, 2) när vi väl kom ut ur stadsnätet sprang apor i diverse storlekar längs vägarna, 3) det blev något sorts fel på bilen, på motorn om jag inte minns helt fel, så chauffören stannade till vid en affär någonstans mitt i ingenstans och köpte curry. För curry är nämligen toppen för strejkande motorer (eller vilken del av fordonet det nu var som inte ville samarbeta). Vi tog oss efter ett kortare uppehåll vidare söderut utan större dramatik. Hurry curry.



Här kan man köpa curry. Bilcurry. Burry.


En vanlig novemberdag i centrala Zimbabwe.
Fanta på huvudet.

Jag hade förut en föreställning om att Afrika var som en helt annan värld. Efter mina många besök där kan jag konstatera att så de facto är fallet. I alla fall söder om Sahara. Där är det verkligen väldigt speciellt och härligt. Och stundtals skrämmande. Flera gånger har jag hamnat i situationer vilka känts mindre behagliga men som lyckligtvis alltid slutat med hejsan svejsan i lingonskogen trots (eller tack vare?) att jag vägrat ge allehanda uniformerade män med bistra anleten mitt pass. 


*****


När vi efter något dygn var klara i Masvingo återvände vi mot den internationella flygplatsen i Harare. Åter igen satt vi i bilen som krängde tufft på vägarna som Gud fullkomligt glömt bort. Förmodligen var jag inte ensam om att fundera över vårt eventuella currylager.

Rätt var det var blev vi stoppade av läskiga låtsaspoliser. Den högst charmige chauffören klev ut ur bilen och stängde bildörren försiktigt bakom sig medan han viskade till oss: "Don't worry. Don't move. I'll take care of this." 
Vilket han gjorde! Efter en dryg timmes förhandlande kunde vi fortsätta vår färd hemåt. Tills bilen tog slut. Igen. Jag såg mig något oroligt omkring medan chauffören gullade med bilen. Denna gång utan curry. Hur kommer det att gå?



Vår chaufför. Hjälte. Och bilvårdare. Och hjälte.

Väl framme vid flygplatsen, efter vad som kändes en evighet, var det dags att betala bilföraren. 

Deras pengar var inte värda ens en liten hög av kaninbajs. 

Vi spred oss. Vissa gick till bankomater. Vissa gick till växlingskontor. Till slut hade vi ett gäng bruna papperspåsar fyllda med monopolpengar som vi överräckte mannen som såg till att vi kom oskadda till flygfältet i Harare för vidare färd till vårt hemland långt, långt där uppe i norr.

Jag hoppas att han lever med hälsan i behåll och gläds åt att Mugabe nu får ägna sig åt något annat. Som exempelvis kontemplation. Och låta de arma människorna få andas ut och sova gott.

Slutligen vill jag dela med mig av en stund med de synskadade kvinnorna vi hälsade på i Masvingo.




söndag 12 november 2017

Ord - fina, fula, felaktiga

Jag gillar ord. Jag älskar ord. Inte alla, men en hel del. De flesta ändå. Vissa hyser jag större kärlek för än andra. Ord som är helt fantastiskt njutningsfullt att uttala. Dessvärre behöver jag inte säga några av mina favoritord särskilt ofta. Om alls. Ord som oligark, filibuster och arborist. När har jag anledning att föra in dessa guldkorn i uppbyggnaden av en mening som är relevant för hur mitt liv ter sig för närvarande? Nä.

Förvisso fick jag tillfälle att använda ordet arborist för några år sedan när jag och morsan genom hennes köksfönster blev vittnen till hur just en arborist noggrant arbetade med ett träd som behövde ansas. Ska jag vara tvungen att förlita mig på att en innergård i centrala Stockholm levererar möjligheter för mig att naturligt få utöva ord som arborist? Fattigt. Futtigt.

Vid nästa besök förväntar jag mig att min mor ställt en stilig oligark på innergården så att jag kan få utbrista: "Titta vilken fin oligark ni har här i Vasastan!" (Typ som vilken fin julgran/midsommarstång.) Och för att göra två flugor på smällen kan vi hoppas på att den snuskigt rike ryssen babblar på i evighet och dröjer med sitt beslut som en sann filibuster.

Kärt barn har många namn. Gäller även katter. Tur att jag har Sally som till synes inte har något emot att jag då och då, bland en ymnig variation av smeknamn, kallar henne för oligark och filibuster.

Ett ord jag däremot hyser avsmak för är vårta. Bröstvårta och vårtgård. Ni hör mig aldrig tala om vårtor av vare sig det ena eller andra slaget. Ordet är inte välkommet i min diminutiva mun.

På tal om ord, ibland blir det fel. Ni vet när kombinationen av att se tveksamt bra (läs: kasst) på långt håll och yppig fantasi kan resultera i funderingar. Häromdagen blev jag en smula betänksam när en arbetskamrat mimade med stor entusiasm mot mig längre bort i korridoren: "Jag vill ha potatis." 
Jag visade tummen upp och nickade uppmuntrande till henne medan jag tänkte: "Har hon blivit galen?"

När hon kom närmare frågade jag henne diskret varför hon ville ha potatis. Vilken sorts potatis? Pommes frites? Hasselbacks? Klyft? Mos?
Arbetskamraten blängde på mig: "Potatis?! Nej, jag vill ha tårta!"

Så klart. Mer rimligt.

Alldeles nyss såg jag ett intressant inslag på BBC World News som handlade om Afrodite. Programledaren berättade om gudinnan från den grekiska mytologin: "She was born out of phone."

Jag reagerade givetvis genast. "Phone?" Vad menar hon? Är det något engelskt uttryck jag inte förstår? Kan det vara en filosofisk och symbolisk manifestation av begreppet telefon? Liksom att hon uppstod tack vare en kommunikation mellan de olika elementen?

(Eftersom ni är intelligenta varelser som läser mina högst intelligenta blogginlägg vet jag att ni begriper att jag i det här fallet inte menar värmeelement.)

Well, till slut föll polletten ner. Det gick upp en talgdank. Låt oss säga att det sprakade till på Vedelsvägen när jag insåg att journalisten sa foam (skum). Inte phone. Förstås. Jag menar hur dum får man tillåta sig att bli? Alla vet ju att hon föddes ur det skummande havet. Eller, enligt somliga, som en produkt av kärleksmötet mellan Zeus och Dione. Men aldrig någonsin har jag hört att kärleksgudinnan för första gången skulle ha sett dagen ljus från en midnattssvartfärgad Samsung Galaxy S8+.

Som om E.T. skulle bett om att få foam home. Skulle inte tro det.


söndag 5 november 2017

Säsongsavslutning i parken

Jadå. Javisst. Jajamensan. Inga konstigheter. Inga nyheter. Business as usual. Vår vita - nåja, under all smuts - vita hybridautomobil tog oss ännu en gång till Skånes Djurpark. Nej nej, misströsta icke, ni kommer alldeles strax slippa läsa om den svulstiga kärlek jag känner för parken. (Åtminstone ett tag i alla fall.) Idag var sista dagen de hade öppet för denna säsong. 

Det var en fin höstdag, om än en smula kulen. Inte särskilt kall egentligen, termometern låg väl och balanserade kring tiogradersstrecket men det kändes ruggigt. 

Att bo i Skåne har sina fördelar. Det bästa är att hösten håller sig kvar längre än i resten av vårt gurkformade land. De döende men samtidigt vibrerande och färgsprakande löven klamrar sig fast en stund längre på träden. Och så börjar våren tidigare än där uppe bakom någonstans. Det är ett stort #win på det. För mig i alla fall som har de bägge nyss nämnda årstider som favoriter.

Nåväl. Vi for hyfsat tidigt mot Höör och djurparken. Vis av erfarenhet vet vi att det är störst chans att få småsnacka med invånarna i parken innan barnfamiljerna anländer ägorna. Äsch, gå inte upp i hej nu. Givetvis ska ingen skugga falla på barnfamiljerna, herregud, parken är i synnerhet till för barnen. Men som vi alla känner till har barn av den mindre kalibern en enorm lungkapacitet som resulterar i ett imponerande, haktappande och tinnitusframkallande ljud. Djur gillar inte fenomenet (inte jag heller för den delen, förlåt alla föräldrar). Så fort de (och jag) hör en enerverande gäll röst som gormar rakt ut till synes utan anledning, springer de (jag) iväg och gömmer sig (mig). Eller lufsar. Beroende på vilket sorts djur det är frågan om.

Det brukar i stort sett endast vara min sambo och jag själv som strosar runt utan sällskap av barn. Vi ses förmodligen som skumma figurer. Aparta. Dock ofarliga. 


Hej fina parken.

Himlen gav ifrån sig ett löfte om regn inom en omedelbar snar framtid. Vi trotsade omen och for iväg utan paraply. Det gick bra. Dropparna föll inte ner från skyn förrän vi var tryggt hemma igen. Nej, mina vänner, det var inte tal om tur. Det är ren skicklighet. Och att vi är stenhårt tuffa. Som stål ungefär.

Ser ni den djärve järven?
Hen chillar hårt.

Det var en skön känsla där vi gick. Som om vi var alldeles ensamma. Det var tyst. Det enda som hördes var hösten. Naturljud. Märkliga naturljud. Jag frågade min sambo om han verkligen var tvungen att rapa så högt. Han svarade mig genast att det inte var han. Jag var inte helt övertygad, men när jag hörde det otäcka ljudet samtidigt som jag pussade sambon ömt på kinden begrep jag att det de facto inte var han som brölade ända från djupet av sina testiklar. Det visade sig vara Herr Dovhjort. Som väsnades ända från djupet av sina egna.

Har ni sett en dovhjort någon gång? De är fantastiskt vackra och smäckra. Hanarna har en alldeles betagande krona av horn. Imponerande. Och så låter de som... en skräckfilm. Opassande. Olämpligt. Som döden.

Dessvärre kan jag inte dela med mig av en bild av vår dovhjort. Min mobil orkade inte återskapa det jag trodde att jag avbildade. Men ni kan ju googla om ni har en minut till övers. När ni tittar på bilden av djuret - lägg då till ett oljud värre än den värsta tortyr ni kan inbilla er. Ni ser. Det går fan inte ihop.

Annat är det med getterna.

Getterna. De är nog de mest sociala figurerna i parken.
Att bjuda in en get på ett mingelparty skulle förmodligen
göra susen. De älskar människor. Har alltid mycket att förtälja.
De är inte svårsnackade om jag säger så, de skvallrar hejdlöst.
Ett eventuellt problem skulle möjligtvis vara att deras kroppsodör
osar av övermogen chévre. Det kan sticka lite i näsan på den känslige.

När vi närmade oss skogsvoljären, där bland andra diverse ugglor bor, kom en förtjusande äldre dam mot oss. 

Förtjusande äldre dam: "Vet ni, alla lodjuren är framme. Eller nja, fyra av dem i alla fall. Den femte har nog gömt sig."
Jag: "Åh, oj, ja, lodjuren som är så fina. Dit ska vi gå."
F ä d: "Aha, ni pratar med lappugglan? De är ena riktiga linslusar. De älskar att bli fotograferade."
Jag, intresserad medan sambon försöker fånga lappugglan på bild med sin mobil: "Ja, jaha, är det en lappuggla?"

Foto: Magnus Bengtsson
Uggel.

F ä d: "Jag minns när jag och min man var nygifta och gick i skogen och plockade liljekonvaljer så kom vi till ett träd som jag sedan jag var barn kände igen. Min pappa sa alltid att en uggla bodde där. Så jag visade min man trädet och knackade på den för att se om det fortfarande bodde en uggla där och OJ! En uggla flög ut. Jag blev rädd för den flög ut i attack. Men så flög den iväg. Alldeles tyst. Ni förstår, man hör inte när en uggla flyger. Och kom ihåg, knacka aldrig på träd i skogen."
Jag: "Tack, det ska jag komma ihåg."

Jag noterade att maken gick vidare. Som om han var van vid att hustrun gärna stannade till och samtalade med främlingar. Länge.

F ä d fortsatte: "Och jag går aldrig härifrån utan att se minst ett djur i varje hägn!" Jag nickade bekräftande tillbaka.

Vi gick efter en stund våra skilda vägar. Den äldre damen var sannerligen förtjusande. Maken väntade tåligt en bit bort. När damen gick mot sin älskade make som hon en gång plockade liljekonvaljer med, kunde jag inte låta bli att se hur Magnus och jag i framtiden promenerar i parken. Alldeles vithåriga. Och engagerat försöker undervisa de något yngre besökarna i vad som är vad och vem som är vem.

Vi strövade vidare. Hälsade som hastigast på vildsvinen. När jag ville klappa mulen på en häst fick jag till svar en varm frustande andedräkt som fick mig att vackla bakåt. Min frisyr tog sig dock. Såg ut som en B-skådis från det tidiga åttiotalet.

Björnarna låg uthällda i sina bruna högar. Rävarna skojade med varandra. Grävlingarna gömde sig. Likaså kronhjortarna. Sälarna var däremot pigga och gjorde konster för sig själva.


I vanlig ordning gick vi ut mot vargarna.
Vi såg inga. De hade måhända redan checkat ut bah:
SEMESTER!

Vi kommer att sakna Skånes Djurpark och längtar till påsken då de förmodligen öppnar portarna för oss igen.


Hej då fina parken.

*****

För övrigt vill jag bara tillägga att jag ikväll mest sannolikt anrättat den godaste lasagnen. Ever. EVER!

Lasagnen: "Dra åt helvete, ni är inte värdiga."




söndag 29 oktober 2017

Ur led är tiden

Vad är klockan egentligen? Vågar jag lita på att de elektroniskt smarta pinalerna gör det de ska? Efter att undersökt de två analoga klockorna vi har här hemma och jämfört resultatet med utfallet från mobiltelefon och dator kunde jag konstatera att ja, de olika tekniska enheterna har klarat testet. Övergång från låtsastid till verklig tid har skett utan oplanerade vidlyftiga tidsresor bak eller fram. Bara en timme. Fram. Eller var det bakåt? Tillbaka va? Visst?

Jag ömmar lite för våra gammaldagsbetonade klockor. En hänger i köket och en står i hallen. De är vackra men går alls inte att lita på. De har för bråttom. De vill gärna vara tio minuter in i framtiden innan vi själva når dit. Hur som helst, jag dammade av dem och matade dem med var sitt fräscht batteri. Känner jag dem rätt kommer de återgälda min kärlek med att visa korrekt tid i cirka tre dagar innan de åter börjar springa sina maraton mot en annan tidszon. Jag misstänker att de helst vill ha finsk tid.


*****

Det här med grannar, hörni. Man kan inte leva med dem, man får inte döda dem. Jag känner inte våra närmaste grannar. Men en sak vet jag, samtliga känner sig tvungna att kräma på med nervös dunka-dunka. Vissa kallar det för musik. Jag väljer att kalla det för ljudförorening. Giftigt avfall. Dödskallemärkt skit som för tankarna till reaktorlyckan i Tjernobyl anno 1986.

Grannen direkt under oss brukar ösa på rejält. Så pass att han och kompisarna måste överrösta musiken. Jag hör hur de skriker till varandra för att hålla konversationen levande. Efter tre djupa andetag brukar jag tänka: "allvarligt?!" Det enda som hindrar mig från att klättra nerför trappan och knacka på för att erbjuda en privat och gratis undervisning i ämnet: "Använd din resterande ursäkt till hjärna för fan eller checka ut" är ren och skär lättja.

I morse, nej vänta, i ärlighetens namn ska jag omformulera mig. I förmiddags vaknade jag av att nyss nämnda granne öste ljud i vanlig ordning. Det som var udda i detta fall var valet av låt: "Careless Whispers" med George Michael (må han vila i frid). Ni förstår, grannen dricker dödsmördarbrännvin och äter små barn till frukost samtidigt som han, som ni vid det här laget känner till, lyssnar på tortyrredskap. George Michael känns liksom inte som hans kopp te om ni förstår vad jag menar. Rart.

Nåja. Det hela gick snabbt över. Det är business as usual nu. #dunkadunka #hjärnskaderisk #hejkomochhjälpmig #112

I skrivande stund har jag förmånen att få lyssna på när sambon dramatiskt nynnar på "The Imperial March" från Star Wars. Han gör det med inlevelse. Han gör det med övertygelse. Han gör det gärna. 

Nåväl.

Så. Vad är klockan egentligen? Bryr den sig över huvud taget om tiden?

lördag 28 oktober 2017

Hår, bus eller godis?

Jag behöver en hårfön. Nej, jag behövde en hårfön. Sedan några timmar tillbaka har jag en. 

Min gode vän Micke följde med och agerade chaufför då min egen (sambon) var upptagen med att förvärvsarbeta. Dessutom hade jag och Micke inte träffats på ett tag och hade därför saker att gå igenom. Viktiga saker. Såsom att skratta tills tårar trillade ner för våra kinder.

När jag klev ut genom dörren hamnade jag som av en händelse mitt i en fön. Liknande den scenfön som Carola Häggkvist har haft för vana att använda sig av som en extra effekt vid sina uppträdanden. Nog för att det ständigt blåser här nere i Skåne var det lite väl överdrivet idag. Fångad i en stormvind föstes jag burdust in i Mickes bil där jag satte mig till rätta, spände fast säkerhetsbältet och lät mig rullas med ner mot Nova Lund. För er som inte är bevandrad i dessa trakter är Nova Lund ett köpcentrum strax utanför de västra delarna av den gamla universitetsstaden.

Micke är en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra enda sedan i början av nittiotalet, när vi båda levde våra liv i Stockholm. Han äger alla de positiva egenskaper jag vill se hos en vän. Men. Denne man, underbar han än är, använder helst inte GPS. Han kör gärna lite så där på måfå. Som modern knarkjazz. Där alla musiker tycks spela sina instrument i sin egen värld trots att de sitter tillsammans med sina kompismusikanter. Inga notblad. Bara på måfå. Ingen GPS. Bara på måfå. Hejsan svejsan.

Nåja, att hitta ner till Lund är väl ingen större svårighet, det är bara följa riksväg 113 och sedan E22. Problemen börjar inte uppstå förrän man bör välja avfart. "Det är här vi tar av, va?", frågade han mig även fast han vet att jag själv inte kör bil. Jag nickade stumt till svar.

Efter en stund: "Sen då?"
Jag: "Ja."
Micke: "Nu då?"
Jag, medan jag gestikulerade med händerna: "Jaa.. men ditåt känns mest rätt."
Micke: "Ja. Ditåt."
Jag: "Mmm."
Micke: "Där vid Stora Coop va? Haha, så dumt att de döpt om det till Stora Coop!"
Jag, oförmögen att se det roliga, fnissade artigt: "Hehe, ja det var ju märkligt."

Micke: "Där!"
Jag: "Ja! Men, skulle vi inte ha åkt ditåt?"
Micke: "Jo, men vi kommer nog in här också."

Och det gjorde vi faktiskt. Vi hamnade på området. Med alla andra tusentals människor som också valde att spendera sin lön och tid på Nova. Lönehelg. Det hade vi inte alls tänkt på. 

Nåväl, tappra gick vi in och ut i diverse butiker. Jag fick min hårfön, det var det viktigaste.

Jag är tämligen ointresserad av hår. Mitt och andras. Att hålla på med mitt hår är det mest tråkiga jag vet. Av den anledningen har jag valt att vara korthårig de senaste åren. Men har nu även tröttnat på det eftersom mitt hår växer snabbare än ogräs och jag har inte tid och råd att besöka frissan varannan vecka. Så jag har valt att låta det växa så vilt som det vill. Jag tänker att jag till slut kan få undan eländet med hjälp av en hårsnodd. Under det här jobbiga utväxtsstadiet anar jag att en hårfön hjälper det hela att få lite stuns i sig.

Men trots att jag saknar intresse av håret är jag väldigt självmedveten om det. Det ger mig ångestliknande attacker när jag anar att det blir mittbena därbak. Finns det något värre? Inte mycket i sådana fall. Jag är mycket noga med bakhuvudet. Många av er är inte det. Varför? Åh ja, jättefina framifrån men ser ut som en trafikolycka bakifrån. Ni måste kolla bakhuvudet, mina vänner! Det finns människor som ni måste ta hänsyn till - bakom er. Använd en spegel medan ni står mot annan. Folk vill inte se era underliga sovbubblor, annat konstigt rufs som vi inte ens vill veta hur de uppstod och mittbenor där bak. Nej.

Idag blev jag sådär nervös då vindbyarna attackerade mig våldsamt bakifrån. 
Jag, muttrandes: "Fan, mittbena därbak. Snyggt."
Micke: "Oroa dig inte, din kapuschong har blåst upp så det syns inte."
Lättad vände jag ansiktet mot honom men kunde endast se insidan av den nyss nämnda huva. När jag med all den styrka jag hade i mig vann över blåsten och lyckades få bort huvan från nunan för att tilltala Micke, fick jag till min förvåning istället se Lawrence av Arabien. Vännens halssjal hade virvlat upp på huvudet. Stiligt och spännande.

När vi skulle ta bilen från den ena affären till den andra inom Nova-området gick det dåligt. Vi hamnade av någon anledning utanför och var på väg ner mot kontinenten. GPS? Nej. Vi åkte av och an, hit och dit, fram och tillbaka. Till slut hittade vi in igen. Kort vill jag nämna att föraren av fordonet hade synpunkter på mig som vägvisare bara för att jag inte kunde hålla reda på höger och vänster. Dramaqueen.

När vi väl var färdiga med hårfönar och annat, ville vi ut ur Nova. Det var plättlätt förut. Skitsvårt nu. Hur vi än gjorde kom. Vi. Aldrig. Därifrån. The Nova Lund Curse.

Hur som helst, efter en ypperligt god lunch på en persisk restaurang i centrala Lund (jag tänker inte med respekt för er tid beskriva hur svårt vi hade det med att mot alla odds finna vår väg in och sedan ut ur Lund efter att roterat med och mot alla hittills kända lagar av Murphy och mindre kollisioner av svarta hål - man ska helt enkelt inte köra bil i Lund) styrde vi belåtna kosan hemåt.



Javisst ja, det blev en sådan här också.
Ni vet, en ljustavla man kan skriva fyndigheter på.
Detta är vad jag kunde författa i afton. Originellt.



söndag 15 oktober 2017

Höst, pumpor och bedrövliga selfies

Hösten. Favoriten bland årstider. Å andra sidan brukar den aktuella årstiden vara favoriten för mig. Förutom vintern. Och kanske sommaren. Äh, okej, om jag ska rangordna från yay! till nay! blir det som följer: höst, vår, sommar, vinter.



Halloween har börjat på Skånes Djurpark.

*******

Magnus och jag har för vana att ägna oss åt diverse utflykter om helgerna. Mestadels till de närmaste omgivningarna. I synnerhet till Skånes Djurpark, som ni som ens känner mig det minsta lilla vet att jag äger den största fäbless för. Jag älskar Skånes Djurpark och jag är väl medveten om att några av er anser att jag befinner mig på gränsen mellan sunt intresse av djur och natur - och mani i skarpt läge.

Jag kan glädja er som har en lätt oro över mitt tvångsbegär, att sambon och jag i lördags styrde våra näsor nordväst. Ända upp till Höganäs och vidare bortanför.

Sedan jag flyttat till Skåne är det just den delen som jag bekantat mig minst med. En lekmannaanalys säger mig att det har att göra med Ängelholm. Eller snarare Rögle. Eller snarare sambons aversion mot Rögle. Han är nämligen inbiten och tvångsmässig (om vi nu ska snacka mani) Mifare. Ni som fattar, fattar. Ni som inte fattar, det gör inget. För jag orkar inte gå in på det. Men om jag säger så här - det handlar om ishockey.

Låt oss återgå till gårdagen. Den var vacker på ett sådant där beskyddande vis. Det låg en mjuk dimma som försiktigt dolde de färgsprakande kulörer som naturen brukligt bjuder på så här dags. Efter cirka åtta bekväma mil fastspända i bilen hamnade vi slutligen på Kullabergs naturreservat. Jag upplevde platsen som mystisk, dramatisk och fantasieggande. Jag förmodar att den bidragande faktorn var, förutom sceneriet självt, den starka blåsten som piskade vågorna upp mot de branta klipporna och hitchcock-slöjorna som la sin bedrägligt behagliga hand över den typiskt skånska horsten.


Kullaberg.

Plötsligt, mitt i töcknet, bevittnade vi hur en ansiktslös äldre dam i ymnig ljus sjalett staplade sig fram med en käpp i vardera hand. Eller om det var gåstavar, det var svårt för mig att se på grund av tårar i ögonen eftersom kulingen blåste rakt in i synorganen samt att samma kuling även frustade mitt hår framför synfältet. Men det var utan tvivel en tant i den övre medelåldern. Eller nja, hon hade nog passerat medelåldern med råge. En väldigt gammal gumma. Trots att hon knappt kunde ta sig fram medelst stöddon på plan asfalterad mark, skulle hon upp och klättra på klipporna. Både jag och sambon stelnade till. Det såg förfärligt vingligt ut. Förskräckligt instabilt. Jobbigt! Nervösa gick vi snabbt därifrån för att slippa åse en eventuell katastrof.

Jag blir tokig bara jag ser min mamma kliva upp på en stol för att nå en pinal längst upp på Eiffeltornet. Och då går morsan jävligt bra. Även om hon stundom lutar. Mer likt som tornet i Pisa då, inte det av järn i Paris. Som ju står stadig och erekt oavsett väder och vind. 

Så när jag ser rörelsebegränsade personer utan självinsikt pallar jag inte se på. Jag tvivlar nämligen på att jag är en duglig livräddare. 

Väl hemma såg jag besviket på hur kolossalt misslyckade våra försök till selfies var.


Noll koll.

Noll koll.

En har i alla fall koll.

*******

Varje natt händer det att jag buffar på Magnus. Ni förstår, han snarkar. Nu är sambon så pass rar att han för min skull införskaffat antisnarkmedel. Det är någon sorts filidäng som han sprejar i svalget som ska på ett, för mig, obegripligt sätt få snarket att upphöra. Vilket det gör. I början av natten. Men motmedlet tycks inte inte ha så lång verkningstid för någonstans närmare tretiden på morgonen blir snarkningarna påtagliga, med en stark lust för överlevnad. 

Jag vet vid det här laget att störst chans för lugn och ro är om han ligger på mage. Men då får jag hans vassa armbåge in i mitt mjuka hull då han tydligen måste fälla ut sina armbågar i nittiogradersvinkel. Nästbäst är om sambon ligger på sidan, åt vänster. Värst är icke förvånande när han ligger på rygg. Ja men, om han ligger på sidan fast åt höger?, undrar ni. Inte helt optimalt kan jag meddela utan att begripa varför. Dessutom piper hans grej han har runt handleden. Det är något som ser ut som en klocka från sent sjuttiotal/tidigt åttiotal som är kopplat till hans supermoderna mobiltelefon. Ful och irriterande. (Grunkan runt armen alltså, inte den ultrasenaste mobilen.)

Nåväl, tidigt i morse försökte jag få honom att vända sig på sidan. På vänster sida.
Magnus, sluddrande, inte helt vaken: "Är det dags att gå upp nu?"
Jag, motvilligt vaken: "Nej, jag vill bara att du ska lägga dig på sidan."
Magnus, mumlande: "Men jag låg ju på sidan."
Jag: "Du måste ligga på andra sidan."
Magnus, knorrande tyst: "Jag har inte många sidor att välja på. Av fyra har jag bara tjugofem procent som jag får använda."

Jag kunde inte låta bli att skratta. Han har det inte lätt. Men så tidigt som jag brukar gå upp om morgnarna hade det varit ballt att någon gång få sova ut. Å andra sidan kanske tjugo i sju en söndagsmorgon är ansett som att sova ut i mitt fall.

*******

Och ja, ni hade rätt. Kunde vi hålla oss? Nej, givetvis inte. På söndagen åkte vi till Skånes Djurpark. Och misslyckades med våra försök till selfies. Igen.

Noll koll.

Noll koll.

Ingen har koll.


Djurparken hade pimpat naturen med miljarder pumpor i samtliga storlekar och brandgula nyanser. 

Att leta efter en nål i en höstack.
Man blir naturligtvis galen.

Att pimpa med pumpa.


Pumplyckan.

Hej.


Älgkiss någon? Ångande färskt.


Faktum var att jag just vid älgarna kände av ett visst tryck på en viss blåsa och tog därför tillfället i akt att besöka en vattenklosett. När jag lättat satt mig ner upptäckte jag detta framför mig:

Läskigt.


... och detta till vänster om mig:

Ombonat.


Höst! Äntligen höst! Älskade höst!
Kramas lite? Jag är inte alls läbbig!


söndag 1 oktober 2017

Musik kan bygga upp och bryta ner

Jag går upp tidigt om morgnarna. Nej nej, jag talar inte om kvart över sju eller hur dags ni än går upp och tycker att det är "jäääättetidigt" (imiterar hånfullt citattecknen med yviga gester). Nej, jag går upp pre-nollfemnollnoll, fem dagar av sju i veckan. Min första tanke när mobilen hånar mig med sin trudelutt när inte ens tuppen tänkt tanken att ge ifrån sig sitt malliga galande, är en önskan om att få gå lägga mig och sova. Den initiala tanken mitt halvvakna medvetande rör vid, handlar alltså om sömn.

Min enda chans att sova post-nollfemnollnoll är följaktligen på lördagar och söndagar. Och det får jag förvisso göra. Men endast med en hårsmån. Ni förstår, det må ligga till på det viset att tuppen inte är uppe med sig själv, men däremot är katten det. Under de arla timmarna har Sally alltid mycket att rapportera. Sambon är visserligen komatös vid den aktuella tidpunkten men ger tjänstvilligt mängder med oväsen ändå i form av gutturala snarkningar. 

Så även om tillfället befinner sig inom räckhåll blir det sällan att jag sover lagom till att Melodikrysset börjar. (Det vill säga klockan tio, för er som inte följer Eldemans musikquiz i P4.)

I morse vaknade jag tjugo i sju. Inkapabel att somna om. Det är så jävla irriterande. Men min yppiga kropp anser väl att det är sovmorgon nog och visar med full styrka att jag behöver gå upp och tömma en viss blåsa. 

Något annat som är jävligt irriterande är när man måste lyssna på grannens idiotmusik. Musik är att ta i. Men jag antar att jag är nödgad att referera till oljudet som musik. Ni tänker: "Hey, vi får fan lyssna på vilket jävla oljud vi vill." Svar nej. Inte om ni likt grannen har volymen på högsta ribba som drabbar mig värre än stanken av gamla cigarettfimpar och illgrön avundsjuka. 

Om det ändå var behaglig musik. Melodiös musik. Hissmusik - vad som helst, bara inte ihålig indolentdunkadunka utan vare sig själ, vilja eller mening. Varför är det aldrig folk med bra musiksmak (läs: min) som poppar livet ur stereon?

På tal om ljudföroreningar, låt mig helt kort återberätta fredagens musikupplevelser.


*****************


Fredag, efter jobbet:

Vi hade mycket att prata om. Vi är tre tjejer som alltid har mycket att prata om. Så mycket att vi pratar i mun på varandra. 

Jag och de andra två flickorna hade bestämt att vi skulle begå en av Lunds tapasställen. Vi ville ha cava och vi ville ha smårätter. Och framförallt ville vi ha cava.

Vad vi inte ville ha var hög musik, skulle det visa sig. Cirka femton sekunder efter det att vi äntrat restaurangen utbrast Terese med välartikulerad och hög röst, så att det ordentligt skulle nå fram till personalen till både höger och vänster - och till de som eventuellt befann sig på Kinesiska muren: "JAG HOPPAS ATT DE INTE TÄNKER FORTSÄTTA ATT HA SÅ HÄR HÖG VOLYM! Jag såg mig förvånat omkring och undrade hur min mor hamnat här.

Jag mumlade lugnande och luddigt: "De sänker nog snart. De ska förmodligen bara testa filiflemsingfrullhrumpf."
Terese, en smula irriterad: "Ja, det hoppas jag VERRRRKLIGEN!" (Ingen kan rulla sina R som Terese. Hon innehar guldmedaljen.)

Sara, som bemöter det mesta i livet med ett smittsamt leende och höjda ögonbryn, gestikulerade piggt medan hon ryckte på sina smala axlar och tittade uppmuntrande mot oss: "Ja? Ska vi inte gå upp? Vårt bord är där uppe. Uppe! Upp!"

Vi gick upp. Vi satte oss vid dedikerat bord. Vi beställde var sin cava-drink. Vi lutade oss tillbaka och andades ut hela veckans jobb. Sedan beställde vi tapas. Och tog en klunk till. Och ännu några till.

Javisst. Volymen var hög. Arbetsamt hög. Musiken bankade sig in i vårt nervsystem, den störde våra samtal. Jag gillar musik på restauranger och andra hak, det är inte det, men den ska egentligen inte märkas tycker jag. Den ska vara en naturlig del av inredningen. Förstår ni vad jag menar? Musiken ska om möjligt förhöja stämningen, inte lägga sig i. Den ska få folk att vilja stanna kvar, inte... ahhh! Nu förstår jag! De vill förmodligen att gästerna ska jalla-jalla sig därifrån å det snaraste så de kan ta in fler gäster. Listigt.

Trots att jag är ljudkänslig (fråga min sambo) kapitulerade jag geschwind och kände ett visst lugn medan mina väninnor enträget bad personalen sänka volymen på musiken - som för övrigt inte alls passade in på ett tapas-pang. Enligt Sara var det billig after-ski-musik som besudlade den annars så trivsamma lokalen. 

Till slut utbrast Terese: "KAN NI SÄNKA MUSIKEN ALREADY, ANNARS MÅSTE JAG GÅ HÄRRRRIFRRRRÅN!" Igen hörde jag min mor och såg mig häpet omkring.

Våra bordsgrannar visade tacksamhet och multipla tummar upp mot mina väninnor. De ansåg också att ljudet var alldeles för högt men inte vågat säga något.

Det som förvånade mig mest var hur svårt det var för restaurangens anställda att bemöta önskemålet: "Jag ska se vad jag kan göra." "Okej, jag ska se om det går." "Ehhh, vet inte... kanske... får se..." "Oj, jaha, hoppsan, alltså..."

Vänta ett ögonblick. Bad vi att de skulle bota prestige och dålig andedräkt? Uppfinna lasersvängen upphöjt till fyra? Återskapa Big Bang? Fanns det verkligen ingen volymknapp man kunde dutta på? Nej. Vi blev alltjämt varse om att volymen de facto var etsad i sten. Orubblig. Det hade varit enklare att åka till en av Jupiters åtta månar endast iförd toppluva och stringtrosa på en grön frisbee än att rucka på volymen. Vi blev dessutom tillsagda att om det nu var på det lilla viset att vi inte hörde varandra ordentligt så fick väl tala HÖGRE: "Det är afterwork nu, folk vill ha hög volym!" Verkligen?

Vi var hur som helst mer än belåtna med de små delikata rätterna och den välkylda cavan. När vi gjort oss oskyldiga vaggade vi med lätt tinnitus och hesa röster ner mot Lundia, hotellbaren nära centralstationen. Det var som att gå in i en annan värld. 

De varma, smekande och behagligt låga rösterna från bland andra Dean Martin och Frank Sinatra visade in oss till ett bord vid ett burspråk. Bartendern talade endast engelska vilket gav upplevelsen en härlig och befriande internationell prägel. Vi kunde ha varit var som helst den aftonen. Jag var både i Dar-es-Salaam och London. Och i Venedig. Och Sarajevo. Och i Rio. 

Var mina väninnor befann sig, vet jag inte säkert. Jag vet bara att vi var där tillsammans. Var vi än var.

Musik engagerar. På olika sätt. Med olika resultat.

söndag 17 september 2017

Kyrkoval

I bilen på väg till Skånes Djurpark tidigare idag sa min sambo med bestämd och myndig röst: "Idag ska vi rösta i Kyrkovalet".
Jag: "Varför då? Nej, men jag pallar inte! Jag har aldrig röstat i något kyrkoval, tänker inte göra det nu heller."
Magnus: "Vi måste rösta bort Sverigedemokraterna."
Jag, förvånat:" Sverigedemokraterna? Vad har de med Svenska kyrkan att göra? De är väl knappast några man förknippar med kristliga begåvningar?"
Magnus: "SD har gjort en grej av det i år."
Jag, efter att ha skrattat så att tårarna sprutat både högt och lågt: "Hm, jag minns nu att de i somras under Stockholm Pride Parade tvunget skulle ha ett litet flygplan med en svans där det stod ´Rösta på SD i Kyrkovalet den 17 september´ cirkulerandes ovanför huvudstadens centrala delar. Om det buades något från marken? Det kan väl hända. (Själv gjorde jag pruttljud med munnen. Det är möjligt att någon fick mitt spott på sig. Ber om ursäkt för detta.)



Premiär idag.

Jag har aldrig i mitt pikanta medellånga liv röstat i kyrkoval. Det har faktiskt aldrig fallit mig in. Det har inte funnits på kartan att utnyttja min demokratiska rättighet - eller skyldighet för den delen - i syfte att påverka vilka psalmer som ska finnas i psalmboken. Eller vad det nu är man röstar på. Jag har ingen aning. Det intresserar mig inte. I varje fall inte hittills.

Många kyrkor är vackra. Vissa är mer charmiga. Andra begriper jag inte alls hur arkitekten tänkte. Den senare kategorin gäller nästan uteslutande moderna byggnader av Guds hus. Vad de alla har gemensamt är dock att de är intressanta tycker jag. Hur de än ser ut. Jag besöker ytterst sällan kyrkor men de gånger jag gör det slås jag alltid av en inneslutande känsla. I en icke geografisk värld. När jag befinner mig i en kyrka utesluts omvärlden. Jag kan vara var som helst. Förstår ni vad jag menar? Det är som att tiden stannar, endast rummet finns. Vad som pågår utanför portarna hör inte till.

Vissa kyrkor är skrämmande, andra välkomnande. Några är stora, en del små. Det finns öppna kyrkor, det finns slutna. 

Jag är varken döpt eller konfirmerad. Jag blir lika förvånad varje gång när detta kommer på tal - folk reagerar nämligen oftast med att fälla ner hakan halvvägs ner till knäna samtidigt som ögonbrynen flyttas med hög hastighet upp till hårfästet (distansen ner till knäna samt upp till hårfästet varierar efter person). "VA?! Är du inte döpt?!"

Vid det här laget har jag förstått att det är värre att inte vara döpt, än att inte vara konfirmerad. Varför? Även människor som inte är särskilt kyrkliga av sig, som inte ägnar någon större del av sina liv åt Jesus Kristus (om alls) reagerar starkt. Varför? Det måste vara någon slags gammal nedärvd gudfruktig syndnerv sedan den tidiga Medeltiden som lever kvar i ryggmärgen. Jag är född, räcker inte det?

Nej, jag är inte döpt. Heller ej konfirmerad. Jag mår trots detta utmärkt. Jag är visserligen troende. Måhända överensstämmer inte min tro med gängse religioner, jag plockar lite här, jag plockar lite där. Mest plockar jag från mig själv. Jag tror på Gud, men för mig gestaltar inte Gud en person. Nej. Gud är universum. Gud är överallt. Gud dömer inte. Gud förlåter inte. Du har gåvan att tänka och handla fritt. Gud håller tummarna och hoppas på det bästa, det är allt.


Inte ett överdrivet muntert församlingshem.

"Men får du rösta då?", fortsatte Magnus när han fick reda på att jag inte var döpt medan han svängde vänster mot djurparken från riksväg 13.
Jag: "Jag har ju fått röstkort. Dessutom betalar jag kyrkoskatt så jag antar det."
Magnus: "Vad konstigt."
Jag: "Ja, kanske det."
Magnus: "Jag trodde att man måste vara döpt för att vara medlem i Svenska kyrkan."

Och kanske skulle det vara det mest naturliga, jag vet inte. Men åter igen landar vi på själva dopet. Det är då och där allt tycks hända. Och åter igen griper jag tag i döpelsen som företeelse. Jag beskådar den. Vrider och vänder på den. Försöker analysera den. Förstår inte tyngden. Men respekterar den.

Kanske vore det bättre att aktivt söka sig in i Svenska kyrkan istället som idag, att aktivt träda ut ur den (om man så vill). Jag vet inte. Jag vet bara att jag har inga planer på att gå ur. Jag gillar Svenska kyrkan. Jag känner inte till så mycket om dess inre vrår, men jag tycker om den ändå. Den är... trevlig. Liksom. Som en labrador. Den verkar dessutom ha humor. Allt med humor gör mig vänligt inställd.

"Det är en självklarhet att rösta i kyrkovalet!" Denna inställning har jag sett i flera facebook-inlägg idag. Lite lagom duktigt sådär. Min första reaktion för min del var: "Är det?" 

Är det verkligen rätt av mig att lägga näsan i blöt i något som inte angår mig. Ska jag rösta fram saker och ting för de som verkligen är aktiva inom kyrkan när jag själv inte är det? Är det inte som att jag ska bestämma hur du har det hemma hos dig även fast jag aldrig är där?

Men så googlade jag lite efter att vi kommit hem från vår utflykt bland björnar och älgar. Kort därefter bestämde jag mig för att jag ville delta i Kyrkovalet. Kanske har jag på det sättet en chans att göra min röst hörd för en inkluderande kyrka. En jämställd kyrka. En normfri kyrka. Jag tänker som så att om jag och kyrkan är överens om våra (läs: mina) värderingar, bör det ge ringar på vattnet (läs: samhället). 


En gul, en rosa och vit.
Tur att det inte var en grön istället för en gul.
Annars hade man lätt kunnat tro att det handlade
om Ahlgrens bilar och tappat fokus helt.

Jag har idag, för första gången i mitt pikanta medellånga liv röstat i kyrkovalet. Och för första gången sedan jag flyttat hit besökt församlingshemmet. Som hade de mest förtjusande dörrstoppare. 


"Hej. Jag heter Rufus. Utsänd valövervakare."