söndag 17 september 2017

Kyrkoval

I bilen på väg till Skånes Djurpark tidigare idag sa min sambo med bestämd och myndig röst: "Idag ska vi rösta i Kyrkovalet".
Jag: "Varför då? Nej, men jag pallar inte! Jag har aldrig röstat i något kyrkoval, tänker inte göra det nu heller."
Magnus: "Vi måste rösta bort Sverigedemokraterna."
Jag, förvånat:" Sverigedemokraterna? Vad har de med Svenska kyrkan att göra? De är väl knappast några man förknippar med kristliga begåvningar?"
Magnus: "SD har gjort en grej av det i år."
Jag, efter att ha skrattat så att tårarna sprutat både högt och lågt: "Hm, jag minns nu att de i somras under Stockholm Pride Parade tvunget skulle ha ett litet flygplan med en svans där det stod ´Rösta på SD i Kyrkovalet den 17 september´ cirkulerandes ovanför huvudstadens centrala delar. Om det buades något från marken? Det kan väl hända. (Själv gjorde jag pruttljud med munnen. Det är möjligt att någon fick mitt spott på sig. Ber om ursäkt för detta.)



Premiär idag.

Jag har aldrig i mitt pikanta medellånga liv röstat i kyrkoval. Det har faktiskt aldrig fallit mig in. Det har inte funnits på kartan att utnyttja min demokratiska rättighet - eller skyldighet för den delen - i syfte att påverka vilka psalmer som ska finnas i psalmboken. Eller vad det nu är man röstar på. Jag har ingen aning. Det intresserar mig inte. I varje fall inte hittills.

Många kyrkor är vackra. Vissa är mer charmiga. Andra begriper jag inte alls hur arkitekten tänkte. Den senare kategorin gäller nästan uteslutande moderna byggnader av Guds hus. Vad de alla har gemensamt är dock att de är intressanta tycker jag. Hur de än ser ut. Jag besöker ytterst sällan kyrkor men de gånger jag gör det slås jag alltid av en inneslutande känsla. I en icke geografisk värld. När jag befinner mig i en kyrka utesluts omvärlden. Jag kan vara var som helst. Förstår ni vad jag menar? Det är som att tiden stannar, endast rummet finns. Vad som pågår utanför portarna hör inte till.

Vissa kyrkor är skrämmande, andra välkomnande. Några är stora, en del små. Det finns öppna kyrkor, det finns slutna. 

Jag är varken döpt eller konfirmerad. Jag blir lika förvånad varje gång när detta kommer på tal - folk reagerar nämligen oftast med att fälla ner hakan halvvägs ner till knäna samtidigt som ögonbrynen flyttas med hög hastighet upp till hårfästet (distansen ner till knäna samt upp till hårfästet varierar efter person). "VA?! Är du inte döpt?!"

Vid det här laget har jag förstått att det är värre att inte vara döpt, än att inte vara konfirmerad. Varför? Även människor som inte är särskilt kyrkliga av sig, som inte ägnar någon större del av sina liv åt Jesus Kristus (om alls) reagerar starkt. Varför? Det måste vara någon slags gammal nedärvd gudfruktig syndnerv sedan den tidiga Medeltiden som lever kvar i ryggmärgen. Jag är född, räcker inte det?

Nej, jag är inte döpt. Heller ej konfirmerad. Jag mår trots detta utmärkt. Jag är visserligen troende. Måhända överensstämmer inte min tro med gängse religioner, jag plockar lite här, jag plockar lite där. Mest plockar jag från mig själv. Jag tror på Gud, men för mig gestaltar inte Gud en person. Nej. Gud är universum. Gud är överallt. Gud dömer inte. Gud förlåter inte. Du har gåvan att tänka och handla fritt. Gud håller tummarna och hoppas på det bästa, det är allt.


Inte ett överdrivet muntert församlingshem.

"Men får du rösta då?", fortsatte Magnus när han fick reda på att jag inte var döpt medan han svängde vänster mot djurparken från riksväg 13.
Jag: "Jag har ju fått röstkort. Dessutom betalar jag kyrkoskatt så jag antar det."
Magnus: "Vad konstigt."
Jag: "Ja, kanske det."
Magnus: "Jag trodde att man måste vara döpt för att vara medlem i Svenska kyrkan."

Och kanske skulle det vara det mest naturliga, jag vet inte. Men åter igen landar vi på själva dopet. Det är då och där allt tycks hända. Och åter igen griper jag tag i döpelsen som företeelse. Jag beskådar den. Vrider och vänder på den. Försöker analysera den. Förstår inte tyngden. Men respekterar den.

Kanske vore det bättre att aktivt söka sig in i Svenska kyrkan istället som idag, att aktivt träda ut ur den (om man så vill). Jag vet inte. Jag vet bara att jag har inga planer på att gå ur. Jag gillar Svenska kyrkan. Jag känner inte till så mycket om dess inre vrår, men jag tycker om den ändå. Den är... trevlig. Liksom. Som en labrador. Den verkar dessutom ha humor. Allt med humor gör mig vänligt inställd.

"Det är en självklarhet att rösta i kyrkovalet!" Denna inställning har jag sett i flera facebook-inlägg idag. Lite lagom duktigt sådär. Min första reaktion för min del var: "Är det?" 

Är det verkligen rätt av mig att lägga näsan i blöt i något som inte angår mig. Ska jag rösta fram saker och ting för de som verkligen är aktiva inom kyrkan när jag själv inte är det? Är det inte som att jag ska bestämma hur du har det hemma hos dig även fast jag aldrig är där?

Men så googlade jag lite efter att vi kommit hem från vår utflykt bland björnar och älgar. Kort därefter bestämde jag mig för att jag ville delta i Kyrkovalet. Kanske har jag på det sättet en chans att göra min röst hörd för en inkluderande kyrka. En jämställd kyrka. En normfri kyrka. Jag tänker som så att om jag och kyrkan är överens om våra (läs: mina) värderingar, bör det ge ringar på vattnet (läs: samhället). 


En gul, en rosa och vit.
Tur att det inte var en grön istället för en gul.
Annars hade man lätt kunnat tro att det handlade
om Ahlgrens bilar och tappat fokus helt.

Jag har idag, för första gången i mitt pikanta medellånga liv röstat i kyrkovalet. Och för första gången sedan jag flyttat hit besökt församlingshemmet. Som hade de mest förtjusande dörrstoppare. 


"Hej. Jag heter Rufus. Utsänd valövervakare."


lördag 9 september 2017

Katten är på lyset


Nya köksugglan. Nya kattåliga kattugglan.

Vår nya uggel. Hon är så fin. Därutöver är hon kattålig. Vad jag menar? Låt oss börja från början.

Jag och min sambo bor inneboende hos katten Lady Sally Jane Batgirl som härstammar från den anglosaxiska kungliga ätten Mountbatty

Som hyresvärd har hon synpunkter på det mesta. Mest på vår inredning. Framförallt gillar hon inte våra lampor vi har haft på fönsterbrädorna och har därför helt enkelt låtit eliminera dem genom viss form av våld. 

Jag å andra sidan uppskattar lamporna väldigt mycket. Vad gäller min sambo tror jag att det kan kvitta. Under sommarveckorna har det kvittat även för mig. Trots att solstrålarna lämnat mycket att önska under denna skånska regniga och mulna sommar, har dagsljuset de facto funnits där. I bakgrunden. Som någon sorts långnäsa.

Nu har mörkret dock landat. En smula för tidigt kan jag tycka så jag hoppas att det endast rör sig om en mellanlandning. Det är svart när jag kliver upp om morgnarna (jag går förvisso upp löjligt tidigt, men ändå, är inte redo att börja använda reflexer riktigt än) och det kompakta gråa locket som tycks sitta fast där uppe, gör att det känns som om jag famlar omkring i en evig soppa av cement. Jag har därför de senaste veckorna verkligen saknat lampor här hemma. Exakt fyra stycken.

Jag är medveten om sambons aversion mot IKEA. Alltså, jag tror inte att motståndet gäller IKEA per se, utan mer själva grejen att behöva åka flera mil ner till Malmö för att sedan trängas bland vaggande och söliga kunder som vet varken ut eller in. Så jag har lagt manken till och mjukt bearbetat honom under en tid. Igår kväll, innan vi somnade, sa jag ömt till älsklingen: "I morgon åker du och jag till IKEA."
Sambon, sömnigt: "Då vill jag ha köttbullar. Med mos."

Jag har under hela veckan längtat efter helgen. Längtat efter att äntligen få sova ut. Så vad händer? Jag vaknar 06:50. Givetvis. Oförmögen att somna om. Jag blir galen.

Nåväl, några timmar senare sitter vi i bilen på väg söderut. Det är väldigt mycket snack om köttbullar. Väl framme bestämmer vi oss för att börja med lunchen och ägna tid åt lamporna senare.

På grund av det ihållande regnet försöker vi parkera så nära utgången som möjligt (ni som hajar, hajar) och går med raska steg mot ingångens snurrdörrar. Vi går upp en trappa. Vi går upp en trappa till. Jag ser restaurangen och pekar ditåt medan jag säger till sambon: "Vi kan gå in här." 
Sambon, som också pekar, fast åt ett annat håll: "Nej, enligt skyltarna ska vi gå så här."
Jag, ihärdigt: "Men, det är ju bara att gå in precis här?!"
Sambon, lugnt: "Nej, vi måste gå här, följa pilarna. Det står ju där. Det finns en genväg."

Ja, genvägen är typ här!

Men visst. Vi går, följer pilarna och nio minuter senare anländer vi till restaurangen. Där vi befann oss flera ögonblick tidigare.
Sambon: "Jaha, vi kunde visst gått in här."
Jag, trött: "Jah..."

Nåja, vi hade arbetat upp en aptit i alla fall. Vi tittade som hastigast på matsedeln. Man kunde välja mellan åtta, tolv eller sexton köttbullar. Jag bestämde mig snabbt för att åtta stycken skulle räcka gott åt mig medan sambon sa att han skulle ha minst arton. Fast när vi väl stod i brickkön funderade han plötsligt på att ta en räksallad istället. Men bestämde sig till slut för en panerad schnitzel. Med pommes. Efter allt detta tjat om köttbullar och mos?



Jag höll mig i alla fall till den ursprungliga planen.


Viktigast: vi fann fyra lampor som dels var Sally-säkra och dels får plats på våra magra fönsterbrädor. 

Jag gillar IKEA. Gillar konceptet. Gillar för det mesta designen på deras utbud. Och det var inga större fel på köttbullarna. Men herregud! HERREGUD! Är det ett måste att använda ett dödsmördarklister som är fullständigt omöjligt att få bort?!



Varför?! Om ni på IKEA finner det nödvändigt att använda
ett lim som är hopplöst att avlägsna, kan ni inte ha
vänligheten att fästa etiketterna på emballaget istället
för själva varan?


Även efter att jag skrubbat med hett vatten och starkt fettlösande diskmedel (vilket känns sådär när tingesten bär på elektriska sladdar) och skrapat med vass kniv går klistret fan inte bort. Jag försöker att låta bli att bli sur. Men sådana här dumheter gör mig lika vansinnig som när jag vistas i biltrafiken med förare som uppenbart saknar körkort. Vilket jag visserligen själv gör. Till sambons stora glädje, då han anser att jag äger en stor portion av "road rage".

Hur som helst, nya lampan i sovrumsfönstret fick vara i fred i cirka tjugoåtta sekunder innan Sally surnade till. Bestämt, men samtidigt nonchalant, gav hon lampan en skjuts ner till golvet med sin stora tass. (Hennes tassar kunde lika gärna tillhöra ramarna på en större brunbjörn.)



Sally-säkrad lampa. Bra.


Ser ni leendet? Blicken? Det är H.R.H Sally J.
Busigast bland dem alla.
Tur för henne att hon är sötare än spunnet socker.



tisdag 25 juli 2017

Tjugofemte juli

I enlighet med mitt uttalade önskemål kvällen före väckte Magnus mig innan han for iväg till jobbet. Idag var det inte läge för en längre sovmorgon, jag hade en bokad tid på nagelsalongen i Lund klockan tio. Till skillnad från igår hade jag inga som helst svårigheter med att somna om. Efter min tanke att "bara snooza lite till" vaknade jag en och halv timme senare. Lyckligtvis uteblev stressen. Tack vare att både min kropp och mitt medvetande är på semesterläge kände jag lugnet och lufsade obrydd och gäspandes in i duschen. Fem minuter senare ägde mina fötter en kvickare hastighet, mitt gap i nunan hade försvunnit och jag närmast studsade ut ur badrummet invirad i min stora skära frottéhandduk. 

Ytterligare en stund senare var jag påklädd, ansiktet var påmålat och jag satt påtåget (ni hajar va? Påklädd, påmålad, påtåget. Höjden av humor.) in till Lund. Väl framme hade jag lite tid över. Jag beställde frukost på Espresso House och medan jag drack av det goda kaffet betraktade jag folk som gick av och an utanför centralstationen. Vissa sprang i en rasande fart med sina ryggsäckar hoppandes på sina ryggar. De påminde om kameldjur som tappat takten i sin egen passgång. Andra gick till synes utan mål och mening med blicken ner i mobilen. Favoriten var den gamla tanten som med sitt vita hår i en ordningsam knut njöt av sin glasstrut. Att damen gladdes åt sin glass gick inte att ta miste på. Det lös om henne. Eller om det egentligen var håret som lyste mest.

Efter manikyren (naglarna blev lika skära som badhandduken i morse) shoppade jag ett par nya Nikes, lunchade med en väninna, shoppade ett par jeans och återvände sedan hem till byn.

Under kvällens diné sa sambon plötsligt mellan tuggorna: "Är det inte årsdagen?"
Jag, efter att svalt en klunk rosé: "Årsdagen? Ah, ja just det. Det är den tjugofemte juli."
Sambon: "Jag älskar dig."
Jag: "Jag älskar dig."

Idag för sex år sedan blev Magnus och jag ett par. Roligaste sex åren hittills i mitt liv. Han får mig att skratta varje dag. Han är fan inte riktigt klok. Han är underbar.

Avslutningsvis vill jag bara meddela att Sally har fångat, och ätit upp, två flugmygg (jag hann inte se exakt vad det var för flygfän). Hon tyckte att de var hyfsad goda men gjorde gällande att hon hade föredragit lite fräsch dipp till. 

måndag 24 juli 2017

Premiär

I morse vid halvsjutiden väcktes jag av en öm smekning på min axel. Det var Magnus som försiktigt ville annonsera att han var i begrepp att lämna hemmet. Det var dags för sambon att åka till jobbet. Efter några sekunder, när jag hade hittat tid och rum, insåg jag att det var just då. Just vid det ögonblicket som min semester började. 

Jag torkade klumpigt bort saliven från vänster mungipa och sluddrade fram en önskan om att sambon skulle ha en bra dag. Efter det vände jag mig om och bjöd sömnen välkommen tillbaka. 

Sömnen ville dock inte riktigt infinna sig, utan höll sig i utkanten av mitt medvetande. Jag bytte liggställning ett par gånger för att hjälpa den på traven. Katten märkte detta och kurrade glatt flertalet gånger från under sängen. Där hon föredrar att ligga om morgnarna.

Men nej, jag kunde inte somna om. Istället låg jag och lyssnade på regnet som föll utanför. Dropparna gav ett meditativt lugn och tankarna flöt iväg åt olika håll för att sedan återförenas. Föreställ er en palett som hamnat i vatten - eller för all del utsatts för långvarigt ihållande regn - där oljefärgerna som inte hunnit torka smetas ut för att sedan blanda sig med varandra. Så ungefär såg det ut inomhus mitt huvud. Inomhuvud.

Jag löste inga världsgåtor. Uppfann inte hjulet för hundraelfte gången. Inga mindre beståndsdelar av atomen delades. Jag bara låg där och lät mig färdas i tanken hur långt bort jag ville. Med paletten säkert förankrad i min famn.

Snart nog var givetvis blåsan tvungen att med versaler göra sin närvaro påmind. Min blåsa kan gå från 0 till 100 på en nanosekund. Det var bara att, med viss mån av brådska, hasa sig upp.

Under dagen har regnet alltjämt fallit. Jag ska erkänna en sak. Jag har brytt mig föga. Jag har inte bara välkomnat nederbörden - jag har skyllt på den. Det är naturligtvis vädrets fel att jag spenderat min premiärsemesterdag iförd mjukisbyxa och otvättat hår. Och dessutom burit upp det med stil. Det är helt enkelt sådan jag är. Classy ut i fingertopparna. Snobby trashy. (Lägg gärna på minnet var ni hörde talas om uttrycket först.)


Mjukisbyxframkallande sommardag.
24 juli, anno 2017.
Mörker.


söndag 23 juli 2017

Road trip till Ystad

Redan igår bestämde vi oss för att åka till Ystad idag. Visst, vi var underrättade och väl medvetna om en överhängande risk för regn. Men för tusan, lite nederbörd - som vi redan är vana vid under denna så kallade sommar - är väl inte så farligt? Herregud, lite vatten. Ska det hindra oss? Är vi möss eller människor? Mössor eller människor?!

Färden ner var rogivande och vacker. Vår nya tysta hybridbil och valet av småvägar bidrog till en behaglig upplevelse. Skåne är fantastiskt vackert. Jag älskar verkligen det skånska landskapet. Jag föredrar vida vidder och öppna hav framför tät skog och... övrig skog.

Väl framme i Ystad körde vi mot trafikreglerna. Detta var inte ett medvetet val, snarare ett misstag på grund av svårigheter att i tid tyda trafikskyltar. Invånarna kring Stortorget himlade med ögonen och tankar som "turister" formade sig säkert och irriterat i deras härdade huvuden när de la märke till den vita bil som tyst smög förbi dem. På förbjuden väg. Såvida inte vi hade varit en buss. Då hade det varit okej.

Hur som helst hittade vi en parkeringsplats. Där vi stod helt lagligt. Våra första steg gick mot hamnen. Vädret var inte helt optimalt. Kallt och blåsigt. Höstligt rått som första veckan i november. Ni som angeläget vill påpeka att det inte finns dåligt väder utan endast dåliga kläder kan bespara era stämband. Det påståendet är lika sant som att frukt är godis. Det är en villfarelse. En form av indoktrinering. Sluta!

Det var trångt i gästhamnen. Båtar låg tätt sida vid sida. Bara fendrar skiljde dem åt. En gång i tiden, i forntiden cirka, seglade jag varje sommar i Stockholms skärgård (en av Jordens vackraste platser för övrigt). Jag avskydde att ligga tätt med andra båtar. Jag ville alltid ankra avskilt från massan. Vilket ledde till att jag undvek gästhamnar och föredrog naturhamnar. Vilket är lätt i en skärgård, men förmodligen svårare här nere.


Om båtar kunde föröka sig skulle denna närhet leda till
massor med söta småjollar som jollrar om nio månader.
Plötsligt finner jag mig själv nynnandes på
Robert Brobergs "Båtlåt". Badda bam bam bam bam.*
Någorlunda hyfsad utsikt mot stan.

Jävligt mycket tristare utsikt mot andra hållet.
Herregud, jag skulle aldrig frivilligt stannat
i den här hamnen. Jag antar att det skulle inte de
flesta här heller göra. Men vad fan gör man när vädret...
ehh... kläderna är undermåliga.


Vi stod en stund ute på piren och lät vinden göra sitt med våra hår. Välfönade och uppfriskade återvände vi in mot land för att istället traska genom gränderna.













Det började så klart regna på oss så vi tog skydd i bilen en stund. När dropparna upphörde med att piska mot fönsterrutorna klev vi ur bilen och fortsatte vår planlösa promenad. Vi hamnade vid klostret där vi kunde hälsa på Broder Eskil. 


Broder Eskil.

En port in till klostret, som gjord för lille Broder Eskil.


Sjön suger. Eller nja, vädret suger i alla fall. Kaffetarmen gjorde sig påmind. Så även våffelditot. Magnus och jag kände oss redo för något varmt och trösterikt. Det tog inte lång stund innan vi hamnade på "Kaffestugan Bäckahästen". Eftersom sommaren är inställd i år valde vi att sitta inomhus trots den ymniga uteservering som Bäckahästen bjöd på. Vi steg in och nästan genast kände jag en atmosfär som var tjock och mörk som tjära. Jag tittade mig omkring och såg något som jag uppfattade som ett sällskap, med två familjer. Det var särskilt en man som utstrålade oro men jag tog ingen större notis. Vi gick förbi, in till där vi skulle beställa våra våfflor.

Efter en halv minut kom denne orolige och dryge man med solblekt hår som jag nyss hade lagt märke till, in till där vi stod och just beställt våra våfflor. Han var märkbart irriterad. JÄVLIGT IRRITERAD!

Dryg man: "Ja, vad händer med VÅFFLORNA?!"
Dam bakom disken: "Oj, våfflorna. Vilka våfflor?"
Dryg man: "Ja vafan, våra VÅFFLOR, vi har väntat i en kvart på dem!"
Dam bakom disken: "Hoppsan, vad har ni för nummer?"
Dryg man: "Nummer FYRTIO! Var fan är våra VÅFFLOR?!"
Dam bakom disken: "Låt mig gå till köket och höra efter."
Dryg man, till sig själv: "Helt jävla otroligt, hur jävla länge ska man behöva vänta på VÅFFLOR?!"
Dryg man till kompis från sällskapet som kommer fram till honom: "Det är för fan otroligt, vi har väntat på dessa förbannade VÅFFLOR i över en timme!!" Dryg man tittar demonstrativt på sin klocka på armen.

Jag och Magnus tittar demonstrativt på varandra och kan inte låta blir att skratta. Hur kan det gå från en kvart till över en timme på mindre än en minut?

Vi sätter oss vid ett bord bakom sällskapet. Jag försöker att låta bli att smittas av den dryge mannens önskan att närma sig en hjärtinfarkt. Men det är svårt. Den negativa energin håller sitt fasta grepp om rummet. 

En minut senare:

Dryg man: "Nämen vad fan! Var i helvete är våra våfflor?! Nu fan ska jag ha pengarna tillbaka! VILKA JÄVLA IDIOTER!!! JÄVLA IDIOTER!!"

Sambon och jag begriper ingenting. Vi tittar på varandra. Tittar på dryge mannen. Tittar på sällskapet han tillhör. Vad är det egentligen som har hänt?

Jag är förvisso en lekmannaanalytiker, men det här är inte en normal reaktion på försenade våfflor. Det är något annat som har hänt. Något annat som ligger i botten. Det kan inte vara våfflorna per se. Magnus å sin sida som är nybakad handledare i socialpsykiatri menar att han har en diagnos av något slag. Oavsett vad finner jag hela incidenten högst besynnerlig. 

Efter det att dryge mannen marscherade ut i sitt moln av mörka svordomar satt delar av sällskapet kvar för att fortsätta äta sin lunch, lasagne toppad med ett halvt kilo ketchup. (Stiligt.)

Vad i hela friden hade den dryge mannen bråttom till? Familjen satt ju för fan kvar och åt. Var han bajsnödig eller? Det fanns ju för tusan faciliteter på kaféet. Jag kunde ha visat honom var.

Vi behövde inte vänta länge på våra våfflor.
Löjligt frasiga och goda.
Jag förstår kanske lite varför dryge mannen blev så sur.
Han visste vad han gick miste om. Eller snarare, vad han
var tvungen att vänta "ÖVER EN TIMME PÅ!"
Loser.


För att gå av oss våfflan från våra magalufsar tog vi en promenad genom staden. Vi gick bland annat förbi en "Subway", som troligen har den finaste lokalen i världen. De håller till i ett sådant där gammalt tegelhus som påminner om ett anrikt kloster, ni vet. Utanför hörde jag en yngling i sina tidiga tonår kvida till sina närmaste vuxna: "Men kom igen, jag är svinbajsig!" 

Jag: "Åh nej, inte en till..."

Innan vi lämnade Ystad var vi (läs: jag) tvungen att åka till en viss adress. Mariagatan 10. Viktigt.

Här bor poliskommissarie Kurt Wallander.
I förgrunden; rumpan på vår bil.


Väl hemma igen möttes vi av Lady Sally Jane uppe i köksfönstret. Hungrig. Men inte fan svor hon för det. Eller visade tecken på analirritation. Men så är hon inte ett manligt våp heller.

Är de där mina människor?
Är det dags att komma nu?
Jag ska tugga deras tår i natt.
Moahahaha!


*







måndag 17 juli 2017

Stundade semester och avvikande tankar

Det är sommar. Eller, nja, det är sommar på pappret. I kalendern. Men jag har de senaste åren bestämt hävdat att sommaren här i Norden numera är förskjuten. Förr i tiden blomstrade sommaren under de klassiska sommarmånaderna - juni, juli, augusti (finns det inte en Per Gessle-låt som heter så?). Jag anser hur som helst att sommaren är som mest stabil i augusti och september.

Ärligt talat struntar jag för närvarande i vilket. Jag är inne på min sista jobbvecka innan semestern. Det får bli vilket väder som helst. Inte för att det är viktigt, men jag vet att det blir kanonväder i våra nejder de kommande veckorna. Så ni kan avboka era sista-minuten-resor till charterbolagens löften om sol och förskräcklig hetta. 

Har jag fel avsäger jag mig dock allt ansvar och påkallar force majeure.

Förresten, en fundering. Om katten vässar sina klor på ens hälar, och man inte känner något, visst är det dags att ta fram filen då? Och nu syftar jag inte på den något trögflytande surmjölk som finns i de flesta mer eller mindre välsorterade butiker i landet. Nej. Jag talar snarare om ett verktyg av härdat stål med grovt räfflad yta vi flyktigt fick lära känna på träslöjdslektionerna i vår skolungdom. Som efter att man använt den på den bakre delen av foten minskat en skostorlek. Scholl, släng dig i väggen med din batteridrivna velvetsmoothdiamondpinkwetwetwet.

Här i Skåne har det regnat oavbrutet sedan maj månad. Det kan hända att jag överdriver en smula men det är cirka så det känns. Å andra sidan har detta resulterat i ymnig kantarelleverans. Så sent som i lördags fick jag glädjen att sleva i mig en halv hink med skogens guld. Som i detta fall inte avser hjortron. Vilket borde säga sig självt med tanke på geografin. Överflödig information med andra ord.

I skrivande stund har jag teven på. Det är reklam för laxermedel. En kvinna ser jätteglad ut efter att ha låtsas ha använt en liten tub som orsakat påtvingad tarmtömning. Jag kan inte låta bli att undra om modellen verkligen drömde om detta som ung flicka: "När jag blir stor ska jag göra reklam för något man stoppar upp i rumpan för att tio minuter senare bajsa ut med frenesi."

Nä hörni, där var väl gränsen nådd för denna gång. På återseende.

Vänta. En sak till. Fan vilket jävla dåligt humör man blir på när man har svårt obekväma trosor på sig. 

Så. 

Hej då.

lördag 8 juli 2017

På expedition

Trots att varken prognoserna eller den egna iakttagelsen talade för ett torrt och behagligt väder satte vi oss i bilen och körde mot Höör, slutdestination Skånes Djurpark. Ni tycker kanske att vi inte gör annat än att besöka detta natursköna område. Och det är väl korrekt uppfattat. I alla fall delvis, men både sambon och jag har upplevt ett visst mått av abstinens. Det har faktiskt hunnit gå ett antal veckor sedan sist.

Skånes Djurpark, för er som inte har varit där, är ett fantastiskt vackert naturområde på cirka 100 hektar där djurarter som naturligt lever i den nordiska naturen huserar. Omgivningarna är lockande och sköna. Djuren charmiga och de som inte finner det nödvändigt att äta upp - eller smått gnaga på parkens besökare, får man till och med hälsa på. Idag blev jag god vän med en get. Hon ville bli kliad mellan hornen.

På begäran av Magnus åkte vi hyfsat tidigt. Det var inte tal om att lösa Melodikrysset i morse. Han ville se när sälarna skulle matas. De får brunch klockan 11 varje dag. Var sin hink med sill. 

Vi var en hel del som stod beredda med våra kameror vid sälarna, som väntade otåligt på sina hinkar. De cirkulerade, gjorde några småkonster för att underhålla publiken och spanade efter djurskötarna.

Äntligen kom så sillen. Men innan skötarna gav dem till djuren, gick en tjej runt med en hink för att visa alla barnen vad sälarna äter. Jag hörde hur sälarna utbrast: "Men hallå, vad gör du med vår mat? Var tror du att du ska gå med den där hinken?!"

Under hela tiden som vi stod och väntade lika rastlöst som sälarna på matningen strömmade det till fler och fler människor. Det blev trängre och trängre om saligheten. Föräldrar knuffade fram barnen så att de skulle kunna se ordentligt. En mamma trodde hon bad snällt när hon med tydlighet visade att hennes lille pojke skulle stå där jag stod. Jag tog ett steg bakåt. Och blev givetvis skitsur. Barnsligt sur. Plötsligt började regnet ösa ner. Jag gick därifrån och hoppades att modern som knuffade ut mig skulle bli ordentligt blöt. 

Jag tog skydd i en paviljong en bit bort och betraktade sälarna samt deras sill på distans. Efter en kort stund kom Magnus. Det visade sig att samma mamma även knuffat ut honom. 

Regnskuren försvann bort och vi började gå den vackra rundan förbi vargar, björnar, järvar, lodjur och andra pälsbeklädda varelser. Det var stilla. Tyst. Vi var nästan ensamma och jag tänkte att sälarna måste ha misstagit besökarna för fiskar och slukat upp dem med ull och hull, för var var alla?

Tack vare att avsaknad av tjo och tjim var även de mest blygsamma djuren framme. Vi njöt av friden. Vi snackade om klimatförändringar och G20-mötet med lodjuren. Älgarna drog limerickar och myskoxarna undrade om inte en ny Woodstockfestival var på gång.

Till sist kom vi fram till det som vi längtat efter - Expedition UPP. Det är hängbroar och utsiktstorn flera meter ovanför parken. Vi har följt bygget under hela våren och sedan någon vecka tillbaka är den äntligen invigd. 



Foto: Magnus Bengtsson

I början var det väldigt vingligt. Alltså väldigt vingligt.
Jag väntade på att hängbron skulle slå runt likt en hängmatta och
 hoppades att det inte skulle ske just ovanför vargarna.

Foto: Magnus Bengtsson

Här börjar allt. Och slutar. Start och mål.

Foto: Magnus Bengtsson

Att gå på de här stubbarna var ingen lek. Eller jo,
det var det ju. Men förfärligt läskiga. Liksom stubbar på
en hängbro. Jag menar, hallå! HALLÅ?!


Foto: Magnus Bengtsson

Detta är vägen framåt. Osäker. Orak. Vad sker där bortom kröken?
Hur ser vägen därifrån? Ingen vet. Men vi kan bara
gå framåt. Att vända om är inte ett alternativ.


Foto: Magnus Bengtsson

Jag är fokuserad. Blicken stadigt neråt för att
säkerställa att jag inte sätter fötterna där jag inte vill ha dem.
"Upptäck djuren på en helt annan nivå!"
Det fanns inte tid för det, all koncentration gick åt att ta mig
ur detta med livet i behåll.

Foto: Magnus Bengtsson

Efter en stund blev jag dock varm i kläderna. Fick in
tekniken. Kände mig lite mallig. Lite märkvärdig så där.
"Det här var väl inget?"

Foto: Magnus Bengtsson

Säkerhetföreskrifter i trädtopparna.

Foto: Magnus Bengtsson

Träden spelar en stor roll.

Foto: Magnus Bengtsson

Jag började efter ett tag känna hur vissa gömda muskler började
göra sig påminda. På märkliga ställen.

Foto: Magnus Bengtsson

Äventyret.

Foto: Magnus Bengtsson

Jag klarade det! Jag älskade det!

Ni som är läskunniga har säkert förstått att jag har en fäbless för Skånes Djurpark. Även om det inte funnits några djur hade jag gillat stället. Om det bara hade varit Skånes Park liksom. Det är underbart här. En perfekt och njutbar långpromenad. Djuren är en bonus. Och nu är den här fantastiska äventyrsbron en superbonus. Och ett lättare träningspass.

Dörrarna stängs. Inga människor kvar. Det är skymning. Jag ser framför mig hur kronhjortar med viss möda nyfiket smyger fram på expeditionsbroarna bland trädtopparna. Likaså tvättbjörnar och rävar. Renar och visenter likaså. För att inte tala om hönsen. Och getterna! Herregud, ni undrar förstår om min nyfunna vän?


Geten Gerd. Gillar att bli kliad mellan hornen.
Och grönt te med mandelkubb.



måndag 26 juni 2017

Det går som på räls

När man bor på en ort och jobbar i annan är det givet att man blir en van pendlare. Ens tålamod är mer än väl bekant med känslan av eldig frustration när hinder uppstår som ligger utanför ens kontroll och önskan. Irritationen uppkommer oavsett om vi färdas med bil, tåg eller buss. Eller båt för den delen.

Själv utnyttjar jag vardagligen tåget. Jag bor i en håla mitt i Skåne, men som tur är stannar faktiskt Pågatåget i aktuell håla. Yay. Jag tågpendlar således till och från mitt arbete i Lund. Det tar inte mer än en kvart. 

Det är mycket gnäll på Skånetrafiken. Skåningarna älskar att hata Skånetrafiken. Ungefär som nollåttor ständigt jämrar sig gul och blå över SL. 

Idag när jag skulle hem fick jag och mina medpassagerare vara med om en ny variant. För att göra en kort historia en smula längre gick det till som följer; något försenad lämnar vi Lunds central norrut. Efter några minuter stannar vi. Vi står blickstilla en stund innan tågförarens röst hörs i högtalarna. Han låter meddela att Snälltåget som åker framför oss inte alls åker längre utan står även det helt stilla. Detta på grund av motorhaveri.

De som förut ängsligt vridit sig i sina säten så fort vi stannade utan att komma någon längre vart, suckar nu ljudligt. De skakar på sina välfriserade huvuden och himlar med ögonen. En kom med förslaget att "det är väl bara att välta av tåget från spåret, det är ju ändå bara stockholmare ombord". Charmigt. 

Själv tar jag ett lätt andetag och känner lugnet. Vidare förklarar tågföraren att det har beslutats att istället för att vänta en halvtimme på att någon ska fixa Snälltågets lok, ska vi backa tillbaka till Lunds centralstation för att välja ett annat spår som tar oss förbi det strandade Snälltåget. Han uppmanar oss samtidigt att sitta lugnt kvar på våra platser. Sitt still in the båt. Jag antar att han är luttrad. Van vid trafikanter som går upp i hej för betydligt mindre än detta. 

Medan stämningen i vagnen blir något ansträngd brister jag ut i skratt. Det är faktiskt roligt. Dråpligt, tycker ni inte? Backa tillbaka till Lund.

Nåväl, tågföraren kliver ur sin lilla styrhytt och går bakåt i tåget. Dock ej baklänges. När han väl kommit till den andra tågcockpitten, talar han åter informativt i högtalaren. Som av en händelse fungerar tåget framför oss igen. De ska bara "pumpa" igång motorn och jag inser där och då att det är så mycket jag inte vet om tåg.

Folk omkring mig sitter och pratar i sina mobiltelefoner med sina nära och kära för att upprört berätta att de blir sena hem. Ja, det hela är så klart jävligt irriterande. Det kan knappast vara någon som tycker att det är festligt att sitta fast i trafiken, efter en arbetsdag vill man bara komma hem. Men jag kunde inte låta bli att fnissa.

Det är ofta som det strular med tågen. Det är ständiga signalfel, kass strömförsörjning, obehöriga på spåren, lövhalka, solkurvor, snökaos, nedrivna ledningar och fis på tvären. Det är skitjobbigt. 

Men. Det är ännu mer ofta som det funkar felfritt och tågen tuffar på enligt tidtabell. Faktiskt. Vi glömmer lätt det i stundens uppgivna hetta.

Och alltid när jag ofrivilligt hamnar i väntans tider tänker jag på vad en vacker kvinna i Tanzania sa till mig en gång när jag svettig och olustig stod i en lång kö: "Jag förstår inte vad ni har emot att vänta. Jag passar på att tänka på olika saker. Minnas. Drömma. Känna. Sjunga. Be en bön. Funderar över dagspriset på kyckling, lime och bananer." 

Och ni ska veta att i Dar es Salaam är det fan inga bussar som går enligt tidtabell. Där finns fan inga tidtabeller ens. Folk ställer sig för fan vid hållplatsen, trängs med de andra och gillar läget. Samt sjunger en lovsång till limefrukten. 

I Tanzania finns inga överkänsliga lipsillar. 

söndag 25 juni 2017

Vi hade i alla fall inte ens tur med vädret

Det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig. I planeringsstadiet inuti ens tankbank ser det hela väldigt bra ut. Idéer kan födas på olika sätt. Antingen ur absolut ingenting. Eller på tal om absolut ingenting och eventuella matbananer. Eller från en längtan. 

Tidigare i veckan kände jag ett påfallande sug efter grillspett. Ett starkt begär som var omöjligt för mig att avfärda. Jag meddelade Magnus informellt att vare sig han ville eller inte, skulle vi grilla i helgen. Hans inställning var lyckligtvis positiv och välvillig. Gott.

I torsdags efter jobbet köpte jag med mig hem chorizokorvar från Holmgrens chark i Lunds saluhall, jag vågar påstå att de har de bästa chorizos utanför konungariket Spaniens gränser. Vidare såg jag till att införskaffa haloumi, färggranna paprikor, svamp, fläskfilé och jag vet inte allt annat som kan tänkas passa på en grill. Jösses, som det skulle grillas.

Men nu ligger det till på det viset att vi är inga vana grillare. Vi är över huvud taget inga grillare. Vi äger inte ens en grill. Vi investerade därför i två engångsgrillar. Som visade sig inte alls vara det de gav sig ut för att vara. Vad kan möjligtvis gå fel?

Jag hade ägnat lördagseftermiddagen åt att förbereda våra förföriska spett. Fläskköttet hade badat i marinad sedan morgonen, allt såg lovande ut. Jag struntade fullständigt i att regnet öste ner med överdriven frenesi. Regndropparna kunde piska hur mycket de än ville mot fönsterrutorna, ikväll skulle vi fan grilla. Uteplatsen må vara fattig, men tak finns där i alla fall.

När det var dags, ställde vi ut de två engångsgrillarna på vår påvra uteplats och tände på. Ingenting hände. Eller jo, nu ska jag inte fara med osanning, det var de facto lite glöd i den ena grillens hörn. För ett ögonblick. Men det var allt. Det skjuter man ingen hare på.

Det är nu mitt liv rasar. Likt de gapiga ungar som jag nyligen nämnde som hastigast i ett inlägg nära er, började jag skrika hejdlöst - dock inom mig, jag är säker på att det inte hördes utåt.

Jag förstår precis hur de där gnälliga barnen kände sig. Ni vet, sådant där småfolk brukar allt som oftast plötsligt, och till synes obegripligt, gorma gränslöst och högljutt. Men de höjer faktiskt inte sina stämmor utan anledning. Nej. Det är deras inre engångsgrill som gått itu. Isär. Isönder. (För er som endast talar svenska är det senare är ett skånskt uttryck, det är inte jag som sluntit med fingrarna på tangenterna.) Insikten om att livet aldrig mer kommer att te sig likt är överväldigande. Mäktigt. Skrämmande.

Jag föll handlöst och huvudstupa ner i den mörka avgrunden. Omåttlig drama queen, much? Utan tvekan. Låt mig förklara; jag befann mig i går på toppen av min premenstruella syndromfas. Allt är givetvis en jävla tragedi. En tragedi större än Shakespeares "Romeo och Julia", tro mig. Ni förstår, nerverna har inget fäste, de ligger utanpå huden och fladdrar. Redo att suga tag i något att gråta blod över. Exempelvis två defekta engångsgrillar. Allt är kvävande svart. Eller bländande vitt. 

Allt är JÄTTEBRA. Eller JÄTTEJÄTTEJÄTTEDÅLIGT. 

Mina reaktioner står helt enkelt inte i proportion till verkligheten under den korta men intensiva period som anländer, en ständig månatlig repris där man inte kan klicka "unsubscribe" på. Ni som vet vad jag menar - vet. Ni som inte vet - nu vet ni. Och om ni hormoner läser detta kan ni dra åt helvete. Eller åtminstone kamma er och prata med små bokstäver.

Redan den gamle omtalade greken Hippokrates (460 f.Kr - 370 f. Kr), tillika den så kallade läkekonstens fader, identifierade ett samband mellan menstruationen och kvinnors humör. (Källa: http://alltompms.se). Således inga nyheter. Men alltjämt irriterande. Särskilt för kvinnans närmaste omgivning.

Det kan vara så att jag där på uteplatsen råkade få ur mig att jag hatade livet. Jag tror också att jag nämnde något om att flytta. Min tappre sambo applicerade en bekymmersam min på sitt delikata anlete och ägnade mig en oroad blick. Han är en nybakad handledare i socialpsykologi. Det finns både ett färskt examensbevis och flott diplom som bestyrker detta. Samt ett anställningsavtal på ett behandlingshem. Borde jag vara orolig?

Jag märkte att Magnus hade svårt att låta bli. Låta bli att ställa en diagnos, om än simplifierad. Jag noterade även hur han tittade på mitt glas med kylskåpskallt rosévin jag balanserade i handen. Vilket inte gjorde saken bättre. Åh nej, han tror att jag är salongs! In på scenen äntrade frustrerade tårar som från under mina brännande ögonlock tungt rann ner för de blossande kinderna.

Efter en varm och trygg omfamning stillades dock min hormoner en aning och tårarna torkades med hjälp av sambons skjorta. Praktiskt. 

Sedan kände jag mig lagom dum och naken. Ni vet så där som när man just fått påhälsning av en exorcist. 

Eller haft en sådan där dröm där man barfota går omkring på stan med blommor i sitt hår och bär en svårt kort kjol. Men glömt raka benen. Och inte alls hade en kjol utan var spritt språngande. Så ungefär.

söndag 18 juni 2017

Gapigt värre

Idag blev det inte bättre än att jag fick överta en gammal kamera. Nej nej, jag menar inte en så pass gammal kamera där man måste stå under en filt för att ta en bild (som är uppochner). Heller ingen sådan där gammal hederlig som man måste ladda med film, minns ni? Nej, det är en helt vanlig digitalkamera. Den är tillverkad efter vårt senaste sekelskifte. Det är en liten och naggande god Canon.

Jag har inte haft ett större fotografiskt intresse mer än att jag uppskattar konstarten. Jag tycker om att betrakta och njuta av bra fotografi. Jag är imponerad av min sambos bilder, jag tycker att han är en enastående bra landskapsfotograf. Min far var i yngre dagar en flitig användare av kameran. Även han hade känsla för komposition av motiv och detaljer.

Själv skulle jag vilja kalla mig för är en glad amatör vad gäller fotografi. Med betoning på glad. Och amatör. Jag tycker om att fånga situationer på bild. Som den novis jag är, är jag faktiskt belåten med kameran som finns utrustad i min mobiltelefon. Om jag får säga det själv har jag tagit en hel del hyfsat bra bilder med den. 

Men idag skulle jag öva mig på en riktig kamera. Därför åkte jag och min sambo dit vi brukar åka till på helgerna -> Skånes Djurpark.



Linderödsgriskultingar.
Det kan vara en av de sämsta bilderna jag tagit, men de var
ju helt oförmögna att stå stilla! Det är i alla fall det
jag avser att skylla den dåliga bildkvalitén på.
(Sitt still in the båt!)

Stolt Linderödsgrisförälder med trynet ner i dypölen.


- Hur mås det?
- Håll truten!

Näsborrarna!
Nosborrarna!
Sälborrarna!

Hälsporrarna!


Jag tror att det är en häger.
Eller är det bara en hägring?



Horn i högt grönt.


Siesta bland dovhjortarna.


Visentmor med hungrig visentunge.



Skånes landskapsdjur - kronhjort.
Damerna ligger och håller koll på gästerna.



Skånes landskapsdjur - kronhjort.
Herrarna jämför sina kronor i skuggan.


Säga vad man vill om fotona, men är jag inte en jävel på att fånga lustiga miner? Som jag skrattade när jag kom hem och tittade igenom bilderna. Ni förstår, när jag skjuter av ett klick på kameran ser jag inte bara dum ut, jag ser dåligt ut. Vänta, låt mig förklara; ju högre min ålder andfått klättrar, ju lägre blir mina ögons vilja att återberätta vad jag ser med skarp blick. Allt är ett flurreblurregnuff i siktet. Så jag knäpper girigt av en jävla massa rutor med hopp om att åtminstone en bild blir okej. (Jag är väldigt nöjd med sälborrarna.)

Vad menar jag med att jag ser dum ut? Mer än vanligt? Jo, jag märkte att varje gång jag avlägsnade linsskyddet, knäppte igång kameran och började zooma för att föreviga diverse djur, tappade jag hakan. Det kändes som om jag stod med munnen helt vidöppen. Jag vet inte hur många insekter jag råkat inhalera genom mitt gap idag. Tur att jag inte är vegetarian. Eller vegan. Eller fastar.

För säkerhetsskull frågade jag min sambo: "Gapar jag när jag fotar?"
Sambon: "Ja."