tisdag 25 juli 2017

Tjugofemte juli

I enlighet med mitt uttalade önskemål kvällen före väckte Magnus mig innan han for iväg till jobbet. Idag var det inte läge för en längre sovmorgon, jag hade en bokad tid på nagelsalongen i Lund klockan tio. Till skillnad från igår hade jag inga som helst svårigheter med att somna om. Efter min tanke att "bara snooza lite till" vaknade jag en och halv timme senare. Lyckligtvis uteblev stressen. Tack vare att både min kropp och mitt medvetande är på semesterläge kände jag lugnet och lufsade obrydd och gäspandes in i duschen. Fem minuter senare ägde mina fötter en kvickare hastighet, mitt gap i nunan hade försvunnit och jag närmast studsade ut ur badrummet invirad i min stora skära frottéhandduk. 

Ytterligare en stund senare var jag påklädd, ansiktet var påmålat och jag satt påtåget (ni hajar va? Påklädd, påmålad, påtåget. Höjden av humor.) in till Lund. Väl framme hade jag lite tid över. Jag beställde frukost på Espresso House och medan jag drack av det goda kaffet betraktade jag folk som gick av och an utanför centralstationen. Vissa sprang i en rasande fart med sina ryggsäckar hoppandes på sina ryggar. De påminde om kameldjur som tappat takten i sin egen passgång. Andra gick till synes utan mål och mening med blicken ner i mobilen. Favoriten var den gamla tanten som med sitt vita hår i en ordningsam knut njöt av sin glasstrut. Att damen gladdes åt sin glass gick inte att ta miste på. Det lös om henne. Eller om det egentligen var håret som lyste mest.

Efter manikyren (naglarna blev lika skära som badhandduken i morse) shoppade jag ett par nya Nikes, lunchade med en väninna, shoppade ett par jeans och återvände sedan hem till byn.

Under kvällens diné sa sambon plötsligt mellan tuggorna: "Är det inte årsdagen?"
Jag, efter att svalt en klunk rosé: "Årsdagen? Ah, ja just det. Det är den tjugofemte juli."
Sambon: "Jag älskar dig."
Jag: "Jag älskar dig."

Idag för sex år sedan blev Magnus och jag ett par. Roligaste sex åren hittills i mitt liv. Han får mig att skratta varje dag. Han är fan inte riktigt klok. Han är underbar.

Avslutningsvis vill jag bara meddela att Sally har fångat, och ätit upp, två flugmygg (jag hann inte se exakt vad det var för flygfän). Hon tyckte att de var hyfsad goda men gjorde gällande att hon hade föredragit lite fräsch dipp till. 

måndag 24 juli 2017

Premiär

I morse vid halvsjutiden väcktes jag av en öm smekning på min axel. Det var Magnus som försiktigt ville annonsera att han var i begrepp att lämna hemmet. Det var dags för sambon att åka till jobbet. Efter några sekunder, när jag hade hittat tid och rum, insåg jag att det var just då. Just vid det ögonblicket som min semester började. 

Jag torkade klumpigt bort saliven från vänster mungipa och sluddrade fram en önskan om att sambon skulle ha en bra dag. Efter det vände jag mig om och bjöd sömnen välkommen tillbaka. 

Sömnen ville dock inte riktigt infinna sig, utan höll sig i utkanten av mitt medvetande. Jag bytte liggställning ett par gånger för att hjälpa den på traven. Katten märkte detta och kurrade glatt flertalet gånger från under sängen. Där hon föredrar att ligga om morgnarna.

Men nej, jag kunde inte somna om. Istället låg jag och lyssnade på regnet som föll utanför. Dropparna gav ett meditativt lugn och tankarna flöt iväg åt olika håll för att sedan återförenas. Föreställ er en palett som hamnat i vatten - eller för all del utsatts för långvarigt ihållande regn - där oljefärgerna som inte hunnit torka smetas ut för att sedan blanda sig med varandra. Så ungefär såg det ut inomhus mitt huvud. Inomhuvud.

Jag löste inga världsgåtor. Uppfann inte hjulet för hundraelfte gången. Inga mindre beståndsdelar av atomen delades. Jag bara låg där och lät mig färdas i tanken hur långt bort jag ville. Med paletten säkert förankrad i min famn.

Snart nog var givetvis blåsan tvungen att med versaler göra sin närvaro påmind. Min blåsa kan gå från 0 till 100 på en nanosekund. Det var bara att, med viss mån av brådska, hasa sig upp.

Under dagen har regnet alltjämt fallit. Jag ska erkänna en sak. Jag har brytt mig föga. Jag har inte bara välkomnat nederbörden - jag har skyllt på den. Det är naturligtvis vädrets fel att jag spenderat min premiärsemesterdag iförd mjukisbyxa och otvättat hår. Och dessutom burit upp det med stil. Det är helt enkelt sådan jag är. Classy ut i fingertopparna. Snobby trashy. (Lägg gärna på minnet var ni hörde talas om uttrycket först.)


Mjukisbyxframkallande sommardag.
24 juli, anno 2017.
Mörker.


söndag 23 juli 2017

Road trip till Ystad

Redan igår bestämde vi oss för att åka till Ystad idag. Visst, vi var underrättade och väl medvetna om en överhängande risk för regn. Men för tusan, lite nederbörd - som vi redan är vana vid under denna så kallade sommar - är väl inte så farligt? Herregud, lite vatten. Ska det hindra oss? Är vi möss eller människor? Mössor eller människor?!

Färden ner var rogivande och vacker. Vår nya tysta hybridbil och valet av småvägar bidrog till en behaglig upplevelse. Skåne är fantastiskt vackert. Jag älskar verkligen det skånska landskapet. Jag föredrar vida vidder och öppna hav framför tät skog och... övrig skog.

Väl framme i Ystad körde vi mot trafikreglerna. Detta var inte ett medvetet val, snarare ett misstag på grund av svårigheter att i tid tyda trafikskyltar. Invånarna kring Stortorget himlade med ögonen och tankar som "turister" formade sig säkert och irriterat i deras härdade huvuden när de la märke till den vita bil som tyst smög förbi dem. På förbjuden väg. Såvida inte vi hade varit en buss. Då hade det varit okej.

Hur som helst hittade vi en parkeringsplats. Där vi stod helt lagligt. Våra första steg gick mot hamnen. Vädret var inte helt optimalt. Kallt och blåsigt. Höstligt rått som första veckan i november. Ni som angeläget vill påpeka att det inte finns dåligt väder utan endast dåliga kläder kan bespara era stämband. Det påståendet är lika sant som att frukt är godis. Det är en villfarelse. En form av indoktrinering. Sluta!

Det var trångt i gästhamnen. Båtar låg tätt sida vid sida. Bara fendrar skiljde dem åt. En gång i tiden, i forntiden cirka, seglade jag varje sommar i Stockholms skärgård (en av Jordens vackraste platser för övrigt). Jag avskydde att ligga tätt med andra båtar. Jag ville alltid ankra avskilt från massan. Vilket ledde till att jag undvek gästhamnar och föredrog naturhamnar. Vilket är lätt i en skärgård, men förmodligen svårare här nere.


Om båtar kunde föröka sig skulle denna närhet leda till
massor med söta småjollar som jollrar om nio månader.
Plötsligt finner jag mig själv nynnandes på
Robert Brobergs "Båtlåt". Badda bam bam bam bam.*
Någorlunda hyfsad utsikt mot stan.

Jävligt mycket tristare utsikt mot andra hållet.
Herregud, jag skulle aldrig frivilligt stannat
i den här hamnen. Jag antar att det skulle inte de
flesta här heller göra. Men vad fan gör man när vädret...
ehh... kläderna är undermåliga.


Vi stod en stund ute på piren och lät vinden göra sitt med våra hår. Välfönade och uppfriskade återvände vi in mot land för att istället traska genom gränderna.













Det började så klart regna på oss så vi tog skydd i bilen en stund. När dropparna upphörde med att piska mot fönsterrutorna klev vi ur bilen och fortsatte vår planlösa promenad. Vi hamnade vid klostret där vi kunde hälsa på Broder Eskil. 


Broder Eskil.

En port in till klostret, som gjord för lille Broder Eskil.


Sjön suger. Eller nja, vädret suger i alla fall. Kaffetarmen gjorde sig påmind. Så även våffelditot. Magnus och jag kände oss redo för något varmt och trösterikt. Det tog inte lång stund innan vi hamnade på "Kaffestugan Bäckahästen". Eftersom sommaren är inställd i år valde vi att sitta inomhus trots den ymniga uteservering som Bäckahästen bjöd på. Vi steg in och nästan genast kände jag en atmosfär som var tjock och mörk som tjära. Jag tittade mig omkring och såg något som jag uppfattade som ett sällskap, med två familjer. Det var särskilt en man som utstrålade oro men jag tog ingen större notis. Vi gick förbi, in till där vi skulle beställa våra våfflor.

Efter en halv minut kom denne orolige och dryge man med solblekt hår som jag nyss hade lagt märke till, in till där vi stod och just beställt våra våfflor. Han var märkbart irriterad. JÄVLIGT IRRITERAD!

Dryg man: "Ja, vad händer med VÅFFLORNA?!"
Dam bakom disken: "Oj, våfflorna. Vilka våfflor?"
Dryg man: "Ja vafan, våra VÅFFLOR, vi har väntat i en kvart på dem!"
Dam bakom disken: "Hoppsan, vad har ni för nummer?"
Dryg man: "Nummer FYRTIO! Var fan är våra VÅFFLOR?!"
Dam bakom disken: "Låt mig gå till köket och höra efter."
Dryg man, till sig själv: "Helt jävla otroligt, hur jävla länge ska man behöva vänta på VÅFFLOR?!"
Dryg man till kompis från sällskapet som kommer fram till honom: "Det är för fan otroligt, vi har väntat på dessa förbannade VÅFFLOR i över en timme!!" Dryg man tittar demonstrativt på sin klocka på armen.

Jag och Magnus tittar demonstrativt på varandra och kan inte låta blir att skratta. Hur kan det gå från en kvart till över en timme på mindre än en minut?

Vi sätter oss vid ett bord bakom sällskapet. Jag försöker att låta bli att smittas av den dryge mannens önskan att närma sig en hjärtinfarkt. Men det är svårt. Den negativa energin håller sitt fasta grepp om rummet. 

En minut senare:

Dryg man: "Nämen vad fan! Var i helvete är våra våfflor?! Nu fan ska jag ha pengarna tillbaka! VILKA JÄVLA IDIOTER!!! JÄVLA IDIOTER!!"

Sambon och jag begriper ingenting. Vi tittar på varandra. Tittar på dryge mannen. Tittar på sällskapet han tillhör. Vad är det egentligen som har hänt?

Jag är förvisso en lekmannaanalytiker, men det här är inte en normal reaktion på försenade våfflor. Det är något annat som har hänt. Något annat som ligger i botten. Det kan inte vara våfflorna per se. Magnus å sin sida som är nybakad handledare i socialpsykiatri menar att han har en diagnos av något slag. Oavsett vad finner jag hela incidenten högst besynnerlig. 

Efter det att dryge mannen marscherade ut i sitt moln av mörka svordomar satt delar av sällskapet kvar för att fortsätta äta sin lunch, lasagne toppad med ett halvt kilo ketchup. (Stiligt.)

Vad i hela friden hade den dryge mannen bråttom till? Familjen satt ju för fan kvar och åt. Var han bajsnödig eller? Det fanns ju för tusan faciliteter på kaféet. Jag kunde ha visat honom var.

Vi behövde inte vänta länge på våra våfflor.
Löjligt frasiga och goda.
Jag förstår kanske lite varför dryge mannen blev så sur.
Han visste vad han gick miste om. Eller snarare, vad han
var tvungen att vänta "ÖVER EN TIMME PÅ!"
Loser.


För att gå av oss våfflan från våra magalufsar tog vi en promenad genom staden. Vi gick bland annat förbi en "Subway", som troligen har den finaste lokalen i världen. De håller till i ett sådant där gammalt tegelhus som påminner om ett anrikt kloster, ni vet. Utanför hörde jag en yngling i sina tidiga tonår kvida till sina närmaste vuxna: "Men kom igen, jag är svinbajsig!" 

Jag: "Åh nej, inte en till..."

Innan vi lämnade Ystad var vi (läs: jag) tvungen att åka till en viss adress. Mariagatan 10. Viktigt.

Här bor poliskommissarie Kurt Wallander.
I förgrunden; rumpan på vår bil.


Väl hemma igen möttes vi av Lady Sally Jane uppe i köksfönstret. Hungrig. Men inte fan svor hon för det. Eller visade tecken på analirritation. Men så är hon inte ett manligt våp heller.

Är de där mina människor?
Är det dags att komma nu?
Jag ska tugga deras tår i natt.
Moahahaha!


*







måndag 17 juli 2017

Stundade semester och avvikande tankar

Det är sommar. Eller, nja, det är sommar på pappret. I kalendern. Men jag har de senaste åren bestämt hävdat att sommaren här i Norden numera är förskjuten. Förr i tiden blomstrade sommaren under de klassiska sommarmånaderna - juni, juli, augusti (finns det inte en Per Gessle-låt som heter så?). Jag anser hur som helst att sommaren är som mest stabil i augusti och september.

Ärligt talat struntar jag för närvarande i vilket. Jag är inne på min sista jobbvecka innan semestern. Det får bli vilket väder som helst. Inte för att det är viktigt, men jag vet att det blir kanonväder i våra nejder de kommande veckorna. Så ni kan avboka era sista-minuten-resor till charterbolagens löften om sol och förskräcklig hetta. 

Har jag fel avsäger jag mig dock allt ansvar och påkallar force majeure.

Förresten, en fundering. Om katten vässar sina klor på ens hälar, och man inte känner något, visst är det dags att ta fram filen då? Och nu syftar jag inte på den något trögflytande surmjölk som finns i de flesta mer eller mindre välsorterade butiker i landet. Nej. Jag talar snarare om ett verktyg av härdat stål med grovt räfflad yta vi flyktigt fick lära känna på träslöjdslektionerna i vår skolungdom. Som efter att man använt den på den bakre delen av foten minskat en skostorlek. Scholl, släng dig i väggen med din batteridrivna velvetsmoothdiamondpinkwetwetwet.

Här i Skåne har det regnat oavbrutet sedan maj månad. Det kan hända att jag överdriver en smula men det är cirka så det känns. Å andra sidan har detta resulterat i ymnig kantarelleverans. Så sent som i lördags fick jag glädjen att sleva i mig en halv hink med skogens guld. Som i detta fall inte avser hjortron. Vilket borde säga sig självt med tanke på geografin. Överflödig information med andra ord.

I skrivande stund har jag teven på. Det är reklam för laxermedel. En kvinna ser jätteglad ut efter att ha låtsas ha använt en liten tub som orsakat påtvingad tarmtömning. Jag kan inte låta bli att undra om modellen verkligen drömde om detta som ung flicka: "När jag blir stor ska jag göra reklam för något man stoppar upp i rumpan för att tio minuter senare bajsa ut med frenesi."

Nä hörni, där var väl gränsen nådd för denna gång. På återseende.

Vänta. En sak till. Fan vilket jävla dåligt humör man blir på när man har svårt obekväma trosor på sig. 

Så. 

Hej då.

lördag 8 juli 2017

På expedition

Trots att varken prognoserna eller den egna iakttagelsen talade för ett torrt och behagligt väder satte vi oss i bilen och körde mot Höör, slutdestination Skånes Djurpark. Ni tycker kanske att vi inte gör annat än att besöka detta natursköna område. Och det är väl korrekt uppfattat. I alla fall delvis, men både sambon och jag har upplevt ett visst mått av abstinens. Det har faktiskt hunnit gå ett antal veckor sedan sist.

Skånes Djurpark, för er som inte har varit där, är ett fantastiskt vackert naturområde på cirka 100 hektar där djurarter som naturligt lever i den nordiska naturen huserar. Omgivningarna är lockande och sköna. Djuren charmiga och de som inte finner det nödvändigt att äta upp - eller smått gnaga på parkens besökare, får man till och med hälsa på. Idag blev jag god vän med en get. Hon ville bli kliad mellan hornen.

På begäran av Magnus åkte vi hyfsat tidigt. Det var inte tal om att lösa Melodikrysset i morse. Han ville se när sälarna skulle matas. De får brunch klockan 11 varje dag. Var sin hink med sill. 

Vi var en hel del som stod beredda med våra kameror vid sälarna, som väntade otåligt på sina hinkar. De cirkulerade, gjorde några småkonster för att underhålla publiken och spanade efter djurskötarna.

Äntligen kom så sillen. Men innan skötarna gav dem till djuren, gick en tjej runt med en hink för att visa alla barnen vad sälarna äter. Jag hörde hur sälarna utbrast: "Men hallå, vad gör du med vår mat? Var tror du att du ska gå med den där hinken?!"

Under hela tiden som vi stod och väntade lika rastlöst som sälarna på matningen strömmade det till fler och fler människor. Det blev trängre och trängre om saligheten. Föräldrar knuffade fram barnen så att de skulle kunna se ordentligt. En mamma trodde hon bad snällt när hon med tydlighet visade att hennes lille pojke skulle stå där jag stod. Jag tog ett steg bakåt. Och blev givetvis skitsur. Barnsligt sur. Plötsligt började regnet ösa ner. Jag gick därifrån och hoppades att modern som knuffade ut mig skulle bli ordentligt blöt. 

Jag tog skydd i en paviljong en bit bort och betraktade sälarna samt deras sill på distans. Efter en kort stund kom Magnus. Det visade sig att samma mamma även knuffat ut honom. 

Regnskuren försvann bort och vi började gå den vackra rundan förbi vargar, björnar, järvar, lodjur och andra pälsbeklädda varelser. Det var stilla. Tyst. Vi var nästan ensamma och jag tänkte att sälarna måste ha misstagit besökarna för fiskar och slukat upp dem med ull och hull, för var var alla?

Tack vare att avsaknad av tjo och tjim var även de mest blygsamma djuren framme. Vi njöt av friden. Vi snackade om klimatförändringar och G20-mötet med lodjuren. Älgarna drog limerickar och myskoxarna undrade om inte en ny Woodstockfestival var på gång.

Till sist kom vi fram till det som vi längtat efter - Expedition UPP. Det är hängbroar och utsiktstorn flera meter ovanför parken. Vi har följt bygget under hela våren och sedan någon vecka tillbaka är den äntligen invigd. 



Foto: Magnus Bengtsson

I början var det väldigt vingligt. Alltså väldigt vingligt.
Jag väntade på att hängbron skulle slå runt likt en hängmatta och
 hoppades att det inte skulle ske just ovanför vargarna.

Foto: Magnus Bengtsson

Här börjar allt. Och slutar. Start och mål.

Foto: Magnus Bengtsson

Att gå på de här stubbarna var ingen lek. Eller jo,
det var det ju. Men förfärligt läskiga. Liksom stubbar på
en hängbro. Jag menar, hallå! HALLÅ?!


Foto: Magnus Bengtsson

Detta är vägen framåt. Osäker. Orak. Vad sker där bortom kröken?
Hur ser vägen därifrån? Ingen vet. Men vi kan bara
gå framåt. Att vända om är inte ett alternativ.


Foto: Magnus Bengtsson

Jag är fokuserad. Blicken stadigt neråt för att
säkerställa att jag inte sätter fötterna där jag inte vill ha dem.
"Upptäck djuren på en helt annan nivå!"
Det fanns inte tid för det, all koncentration gick åt att ta mig
ur detta med livet i behåll.

Foto: Magnus Bengtsson

Efter en stund blev jag dock varm i kläderna. Fick in
tekniken. Kände mig lite mallig. Lite märkvärdig så där.
"Det här var väl inget?"

Foto: Magnus Bengtsson

Säkerhetföreskrifter i trädtopparna.

Foto: Magnus Bengtsson

Träden spelar en stor roll.

Foto: Magnus Bengtsson

Jag började efter ett tag känna hur vissa gömda muskler började
göra sig påminda. På märkliga ställen.

Foto: Magnus Bengtsson

Äventyret.

Foto: Magnus Bengtsson

Jag klarade det! Jag älskade det!

Ni som är läskunniga har säkert förstått att jag har en fäbless för Skånes Djurpark. Även om det inte funnits några djur hade jag gillat stället. Om det bara hade varit Skånes Park liksom. Det är underbart här. En perfekt och njutbar långpromenad. Djuren är en bonus. Och nu är den här fantastiska äventyrsbron en superbonus. Och ett lättare träningspass.

Dörrarna stängs. Inga människor kvar. Det är skymning. Jag ser framför mig hur kronhjortar med viss möda nyfiket smyger fram på expeditionsbroarna bland trädtopparna. Likaså tvättbjörnar och rävar. Renar och visenter likaså. För att inte tala om hönsen. Och getterna! Herregud, ni undrar förstår om min nyfunna vän?


Geten Gerd. Gillar att bli kliad mellan hornen.
Och grönt te med mandelkubb.



måndag 26 juni 2017

Det går som på räls

När man bor på en ort och jobbar i annan är det givet att man blir en van pendlare. Ens tålamod är mer än väl bekant med känslan av eldig frustration när hinder uppstår som ligger utanför ens kontroll och önskan. Irritationen uppkommer oavsett om vi färdas med bil, tåg eller buss. Eller båt för den delen.

Själv utnyttjar jag vardagligen tåget. Jag bor i en håla mitt i Skåne, men som tur är stannar faktiskt Pågatåget i aktuell håla. Yay. Jag tågpendlar således till och från mitt arbete i Lund. Det tar inte mer än en kvart. 

Det är mycket gnäll på Skånetrafiken. Skåningarna älskar att hata Skånetrafiken. Ungefär som nollåttor ständigt jämrar sig gul och blå över SL. 

Idag när jag skulle hem fick jag och mina medpassagerare vara med om en ny variant. För att göra en kort historia en smula längre gick det till som följer; något försenad lämnar vi Lunds central norrut. Efter några minuter stannar vi. Vi står blickstilla en stund innan tågförarens röst hörs i högtalarna. Han låter meddela att Snälltåget som åker framför oss inte alls åker längre utan står även det helt stilla. Detta på grund av motorhaveri.

De som förut ängsligt vridit sig i sina säten så fort vi stannade utan att komma någon längre vart, suckar nu ljudligt. De skakar på sina välfriserade huvuden och himlar med ögonen. En kom med förslaget att "det är väl bara att välta av tåget från spåret, det är ju ändå bara stockholmare ombord". Charmigt. 

Själv tar jag ett lätt andetag och känner lugnet. Vidare förklarar tågföraren att det har beslutats att istället för att vänta en halvtimme på att någon ska fixa Snälltågets lok, ska vi backa tillbaka till Lunds centralstation för att välja ett annat spår som tar oss förbi det strandade Snälltåget. Han uppmanar oss samtidigt att sitta lugnt kvar på våra platser. Sitt still in the båt. Jag antar att han är luttrad. Van vid trafikanter som går upp i hej för betydligt mindre än detta. 

Medan stämningen i vagnen blir något ansträngd brister jag ut i skratt. Det är faktiskt roligt. Dråpligt, tycker ni inte? Backa tillbaka till Lund.

Nåväl, tågföraren kliver ur sin lilla styrhytt och går bakåt i tåget. Dock ej baklänges. När han väl kommit till den andra tågcockpitten, talar han åter informativt i högtalaren. Som av en händelse fungerar tåget framför oss igen. De ska bara "pumpa" igång motorn och jag inser där och då att det är så mycket jag inte vet om tåg.

Folk omkring mig sitter och pratar i sina mobiltelefoner med sina nära och kära för att upprört berätta att de blir sena hem. Ja, det hela är så klart jävligt irriterande. Det kan knappast vara någon som tycker att det är festligt att sitta fast i trafiken, efter en arbetsdag vill man bara komma hem. Men jag kunde inte låta bli att fnissa.

Det är ofta som det strular med tågen. Det är ständiga signalfel, kass strömförsörjning, obehöriga på spåren, lövhalka, solkurvor, snökaos, nedrivna ledningar och fis på tvären. Det är skitjobbigt. 

Men. Det är ännu mer ofta som det funkar felfritt och tågen tuffar på enligt tidtabell. Faktiskt. Vi glömmer lätt det i stundens uppgivna hetta.

Och alltid när jag ofrivilligt hamnar i väntans tider tänker jag på vad en vacker kvinna i Tanzania sa till mig en gång när jag svettig och olustig stod i en lång kö: "Jag förstår inte vad ni har emot att vänta. Jag passar på att tänka på olika saker. Minnas. Drömma. Känna. Sjunga. Be en bön. Funderar över dagspriset på kyckling, lime och bananer." 

Och ni ska veta att i Dar es Salaam är det fan inga bussar som går enligt tidtabell. Där finns fan inga tidtabeller ens. Folk ställer sig för fan vid hållplatsen, trängs med de andra och gillar läget. Samt sjunger en lovsång till limefrukten. 

I Tanzania finns inga överkänsliga lipsillar. 

söndag 25 juni 2017

Vi hade i alla fall inte ens tur med vädret

Det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig. I planeringsstadiet inuti ens tankbank ser det hela väldigt bra ut. Idéer kan födas på olika sätt. Antingen ur absolut ingenting. Eller på tal om absolut ingenting och eventuella matbananer. Eller från en längtan. 

Tidigare i veckan kände jag ett påfallande sug efter grillspett. Ett starkt begär som var omöjligt för mig att avfärda. Jag meddelade Magnus informellt att vare sig han ville eller inte, skulle vi grilla i helgen. Hans inställning var lyckligtvis positiv och välvillig. Gott.

I torsdags efter jobbet köpte jag med mig hem chorizokorvar från Holmgrens chark i Lunds saluhall, jag vågar påstå att de har de bästa chorizos utanför konungariket Spaniens gränser. Vidare såg jag till att införskaffa haloumi, färggranna paprikor, svamp, fläskfilé och jag vet inte allt annat som kan tänkas passa på en grill. Jösses, som det skulle grillas.

Men nu ligger det till på det viset att vi är inga vana grillare. Vi är över huvud taget inga grillare. Vi äger inte ens en grill. Vi investerade därför i två engångsgrillar. Som visade sig inte alls vara det de gav sig ut för att vara. Vad kan möjligtvis gå fel?

Jag hade ägnat lördagseftermiddagen åt att förbereda våra förföriska spett. Fläskköttet hade badat i marinad sedan morgonen, allt såg lovande ut. Jag struntade fullständigt i att regnet öste ner med överdriven frenesi. Regndropparna kunde piska hur mycket de än ville mot fönsterrutorna, ikväll skulle vi fan grilla. Uteplatsen må vara fattig, men tak finns där i alla fall.

När det var dags, ställde vi ut de två engångsgrillarna på vår påvra uteplats och tände på. Ingenting hände. Eller jo, nu ska jag inte fara med osanning, det var de facto lite glöd i den ena grillens hörn. För ett ögonblick. Men det var allt. Det skjuter man ingen hare på.

Det är nu mitt liv rasar. Likt de gapiga ungar som jag nyligen nämnde som hastigast i ett inlägg nära er, började jag skrika hejdlöst - dock inom mig, jag är säker på att det inte hördes utåt.

Jag förstår precis hur de där gnälliga barnen kände sig. Ni vet, sådant där småfolk brukar allt som oftast plötsligt, och till synes obegripligt, gorma gränslöst och högljutt. Men de höjer faktiskt inte sina stämmor utan anledning. Nej. Det är deras inre engångsgrill som gått itu. Isär. Isönder. (För er som endast talar svenska är det senare är ett skånskt uttryck, det är inte jag som sluntit med fingrarna på tangenterna.) Insikten om att livet aldrig mer kommer att te sig likt är överväldigande. Mäktigt. Skrämmande.

Jag föll handlöst och huvudstupa ner i den mörka avgrunden. Omåttlig drama queen, much? Utan tvekan. Låt mig förklara; jag befann mig i går på toppen av min premenstruella syndromfas. Allt är givetvis en jävla tragedi. En tragedi större än Shakespeares "Romeo och Julia", tro mig. Ni förstår, nerverna har inget fäste, de ligger utanpå huden och fladdrar. Redo att suga tag i något att gråta blod över. Exempelvis två defekta engångsgrillar. Allt är kvävande svart. Eller bländande vitt. 

Allt är JÄTTEBRA. Eller JÄTTEJÄTTEJÄTTEDÅLIGT. 

Mina reaktioner står helt enkelt inte i proportion till verkligheten under den korta men intensiva period som anländer, en ständig månatlig repris där man inte kan klicka "unsubscribe" på. Ni som vet vad jag menar - vet. Ni som inte vet - nu vet ni. Och om ni hormoner läser detta kan ni dra åt helvete. Eller åtminstone kamma er och prata med små bokstäver.

Redan den gamle omtalade greken Hippokrates (460 f.Kr - 370 f. Kr), tillika den så kallade läkekonstens fader, identifierade ett samband mellan menstruationen och kvinnors humör. (Källa: http://alltompms.se). Således inga nyheter. Men alltjämt irriterande. Särskilt för kvinnans närmaste omgivning.

Det kan vara så att jag där på uteplatsen råkade få ur mig att jag hatade livet. Jag tror också att jag nämnde något om att flytta. Min tappre sambo applicerade en bekymmersam min på sitt delikata anlete och ägnade mig en oroad blick. Han är en nybakad handledare i socialpsykologi. Det finns både ett färskt examensbevis och flott diplom som bestyrker detta. Samt ett anställningsavtal på ett behandlingshem. Borde jag vara orolig?

Jag märkte att Magnus hade svårt att låta bli. Låta bli att ställa en diagnos, om än simplifierad. Jag noterade även hur han tittade på mitt glas med kylskåpskallt rosévin jag balanserade i handen. Vilket inte gjorde saken bättre. Åh nej, han tror att jag är salongs! In på scenen äntrade frustrerade tårar som från under mina brännande ögonlock tungt rann ner för de blossande kinderna.

Efter en varm och trygg omfamning stillades dock min hormoner en aning och tårarna torkades med hjälp av sambons skjorta. Praktiskt. 

Sedan kände jag mig lagom dum och naken. Ni vet så där som när man just fått påhälsning av en exorcist. 

Eller haft en sådan där dröm där man barfota går omkring på stan med blommor i sitt hår och bär en svårt kort kjol. Men glömt raka benen. Och inte alls hade en kjol utan var spritt språngande. Så ungefär.

söndag 18 juni 2017

Gapigt värre

Idag blev det inte bättre än att jag fick överta en gammal kamera. Nej nej, jag menar inte en så pass gammal kamera där man måste stå under en filt för att ta en bild (som är uppochner). Heller ingen sådan där gammal hederlig som man måste ladda med film, minns ni? Nej, det är en helt vanlig digitalkamera. Den är tillverkad efter vårt senaste sekelskifte. Det är en liten och naggande god Canon.

Jag har inte haft ett större fotografiskt intresse mer än att jag uppskattar konstarten. Jag tycker om att betrakta och njuta av bra fotografi. Jag är imponerad av min sambos bilder, jag tycker att han är en enastående bra landskapsfotograf. Min far var i yngre dagar en flitig användare av kameran. Även han hade känsla för komposition av motiv och detaljer.

Själv skulle jag vilja kalla mig för är en glad amatör vad gäller fotografi. Med betoning på glad. Och amatör. Jag tycker om att fånga situationer på bild. Som den novis jag är, är jag faktiskt belåten med kameran som finns utrustad i min mobiltelefon. Om jag får säga det själv har jag tagit en hel del hyfsat bra bilder med den. 

Men idag skulle jag öva mig på en riktig kamera. Därför åkte jag och min sambo dit vi brukar åka till på helgerna -> Skånes Djurpark.



Linderödsgriskultingar.
Det kan vara en av de sämsta bilderna jag tagit, men de var
ju helt oförmögna att stå stilla! Det är i alla fall det
jag avser att skylla den dåliga bildkvalitén på.
(Sitt still in the båt!)

Stolt Linderödsgrisförälder med trynet ner i dypölen.


- Hur mås det?
- Håll truten!

Näsborrarna!
Nosborrarna!
Sälborrarna!

Hälsporrarna!


Jag tror att det är en häger.
Eller är det bara en hägring?



Horn i högt grönt.


Siesta bland dovhjortarna.


Visentmor med hungrig visentunge.



Skånes landskapsdjur - kronhjort.
Damerna ligger och håller koll på gästerna.



Skånes landskapsdjur - kronhjort.
Herrarna jämför sina kronor i skuggan.


Säga vad man vill om fotona, men är jag inte en jävel på att fånga lustiga miner? Som jag skrattade när jag kom hem och tittade igenom bilderna. Ni förstår, när jag skjuter av ett klick på kameran ser jag inte bara dum ut, jag ser dåligt ut. Vänta, låt mig förklara; ju högre min ålder andfått klättrar, ju lägre blir mina ögons vilja att återberätta vad jag ser med skarp blick. Allt är ett flurreblurregnuff i siktet. Så jag knäpper girigt av en jävla massa rutor med hopp om att åtminstone en bild blir okej. (Jag är väldigt nöjd med sälborrarna.)

Vad menar jag med att jag ser dum ut? Mer än vanligt? Jo, jag märkte att varje gång jag avlägsnade linsskyddet, knäppte igång kameran och började zooma för att föreviga diverse djur, tappade jag hakan. Det kändes som om jag stod med munnen helt vidöppen. Jag vet inte hur många insekter jag råkat inhalera genom mitt gap idag. Tur att jag inte är vegetarian. Eller vegan. Eller fastar.

För säkerhetsskull frågade jag min sambo: "Gapar jag när jag fotar?"
Sambon: "Ja."

torsdag 15 juni 2017

Grumpy old men

Understundom är det inte stor skillnad mellan små barn och äldre herrar. Det enda som skiljer dem åt är språket. Och storleken. 

Efter jobbet lunkade jag så sakteliga genom Lunds trånga kullerstensgator med sikte på centralstationen. Jag var trött. Förfärligt trött. Och sömnig. Ni vet så där när man inte vågar blinka av rädsla att man råkar somna under den mikrosekund som ögonlocket befinner sig i nedfällt läge. Som tur var är det studenttider - lastbilsflak utrustade med glada ungdomar under vita skärmmössor är säsongens lilla svarta. Studenterna höll full hals. Med hjälp av gällt röstomfång, glansiga ögon och små visselpipor höll de mig vaken. Näppeligen, men dock. 

Jag hade några minuter till övers innan mitt tåg enligt tidtabell hade sin avgång, gick därför in till affären och skopade upp ett fång blandade nötter som jag hällde i en papperspåse, hoppfull att de skulle ge mig tillräckligt med energi för att hålla mig vaken hela vägen hem. Jag kunde för allt i världen inte be studentkortegen följa med mig till residenset i byahålan för att säkerställa avsaknad av djup sömn. Det hade inte varit okej.

Väl på perrongen stötte jag på en arbetskamrat, vi skulle med samma Pågatåg. Bra.

Vi satte oss på varsitt fönstersäte och småsnackade lite. Tågvärden kom och ville kontrollera att vi hade giltigt färdbevis. Två män i den övre medelåldern som satt på andra sidan gången från oss passade då på att påkalla tågvärdens uppmärksamhet genom att vifta manande med pekfingret och ropa: "Hallå! Hallå där!" 

Det visade sig att de hade stora problem. Det var varmt i vagnen. Luftkonditioneringen fungerade inte. Jag hörde tågvärden, som just hade fått sig en rejäl utskällning, förklara att AC:n dessvärre var ur funktion i vår del av pendeln, men att om herrarna gick bakåt i tåget skulle de finna en svalare plats då luftkonditioneringen där var i prima skick. Den ena gubben svarade: "Men där kan vi ju inte sitta!"

Jag har ingen aning om varför. Flera timmar senare sitter jag fortfarande och funderar på varför de inte kunde sitta där. 

Hur som helst, samtidigt bakom mig var det ett jävla vrålande och gormande från små barn i otympliga tvillingbarnvagnar. Med tanke på deras skrikande i eskalerande volym kunde jag endast dra slutsatsen att deras värld höll på att gå under. Den rasade.

Irriterad frågade jag mitt sällskap (som om hon skulle ha svaret): "Varför är de så upprörda? Varför skriker de så förbannat?"

(Ja, jag vet. Man får inte säga så. Man får inte hata barnskrik. Men jag gör det. Jag hatar ljudet av barn som skriker. Även fast jag vet att de inte kan hjälpa det. De kan inte protestera på annat sätt, jag vet. Men jag avskyr alltjämt ljudet. Inte barnet. Oljudet. Capiche?)

Jag märkte att gubbarna plötsligt tystnade. Med bestörtning glodde de storögt på mig. Jag kände blickarna bränna. Jag vred sakta huvudet åt höger och mötte deras ögon som utstrålade förvåning. Förfäran. Vad är jag för en sorts kvinna egentligen?!

Jag är alltid timid och diplomatisk. Nästan alltid. Oftast. Faktiskt oftast. Det är mitt default-läge. Men ibland. Är jag det inte. Ibland kan jag inte låta saken vara. Ibland måste jag tydligen fälla en kommentar. En respons. 
Jag, med övertydlig och klar stämma till arbetskamraten: "Åh, nu vet jag, det är för att det är så varmt som ungarna vrålar så dant. De är lika gnälliga som gubbarna där!"

Onödigt. Skitnödigt. Men uppenbarligen nödvändigt.

Lärdom? Inget mer än att äldre män som passerat bäst-före-datum och pyttesmå barn har mycket gemensamt. De är alla griniga gamla gubbar. Med defekt klimatkontroll.


söndag 4 juni 2017

Teknikens vidunder

Min sambo kallar mig stundom en teknisk analfabet. Jag förstår delvis hur han resonerar men jag är av en annan åsikt. Det är inte så mycket det att jag inte klarar av att hantera diverse teknologiska enheter, jag är inget *dunhuvud, alls inte. Snarare ligger det till på det lilla viset att jag har dåligt inflytande på tekniken. Jag utstrålar något osynligt, men starkt. Det finns någonting inom mig som får apparater att haverera. Ibland tillfälligt, ibland för evigt. Det är varken otur eller okunskap som får tekniska prylar att lägga sig på rygg i dödsryckningar i min närhet. Högst ofrivilligt påverkar jag dem på ett olyckligt sätt. Jag är för tekniken som kryptonit är för Stålmannen.

Låt mig helt kort berätta om den senaste incidenten. Huvudperson: min nya dator. Den uppvisade cirka genast tydliga tecken på undergång. I min värld var datorn trasig. I min sambos dito var den inte alls det. "Nej, nej, det är fel på grafikkortet bara." Det spelar ingen roll. Är skärmen svart är datorn oduglig för min del, ergo trasig. Sönder. Kaputt. Paj. Ur funktion.

Jag kontaktar tillverkaren. Får rådet att trycka på utvalda tangenter i fyrtio sekunder för att sedan trycka på en annan utsedd tangent i tio och tre fjärdedels sekunder, därefter starta om datorn. Fortfarande ingen bild. Får rådet att göra en fabriksåterställning. Fortfarande ingen bild. Får rådet att hålla in två knappar samtidigt med näsan medan jag sjunger "glöggen heter blossa". Fortfarande ingen bild. Motvilligt går de slutligen med på att ta emot den med tydliga instruktioner om hur jag går tillväga när jag ska packa in den värdelösa datorn för transport. De tar inget ansvar om den går sönder. Kanske var det ett tafatt försök till humor.

Efter tre veckor får jag äntligen ett första livstecken från datorlagarföretaget i Tyskland. De inväntar reservdelar. Jahaja.

Efter ytterligare en vecka, torsdag kväll, får jag ett sms från UPS som meddelar att de avser att lämna datorn påföljande dag. Jag kan inte ta ledigt från jobbet. Min sambo är inte heller hemma under fredagen. Katten är förvisso hemma men kan inte öppna dörren på grund av avsaknad av motsatta tummar. Och det går inte att svara distributionsföretaget.

Alltså. Har inte vissa väldigt märkligt kundfokus? Det är som med hantverkare. De äger makten och vi har inget annat val än att ta en semesterdag för att vara hemma eftersom de är oförmögna att säga en ungefärlig tid snävare än "vi kommer mellan 07:30 och 18:45."

Vad är vitsen med att köra ut paket till folk utan att säkerställa att de är hemma? Tycker UPS-förarna att det är toppen att åka omkring hit och dit i onödan? Tycker miljön det? Tycker kunderna det? Är det inte bättre att lämna försändelsen hos ett ombud, avisera kunden och kunden, i det här fallet jag, kan hämta paketet när det passar mig? Ni vet, som Postnord gör. Har vi med kärnfysik att göra?

Nu har jag en sådan tur att jag har den sambon jag har och att just den aktuelle UPS-förare var tillräckligt service minded att jag under mystiska omständigheter de facto fick min dator under fredagen. Och den fungerar. Bilden är klar och tydlig. Gartoft är belåten. Tills vidare.

*Jag skrev fel men lät det stå kvar. Faktiskt roligare än dumhuvud. Ni vet var ni läste det först.


lördag 8 april 2017

Det våras för björnen. Och alla andra.

Idag var det säsongsstart. Äntligen slog Skånes Djurpark upp portarna till deras underbara värld. För er som inte är bekant med Skånes Djurpark kan jag berätta att det är ett stort naturområde som inhyser nordiska djurarter.

Sanningen är att jag inte är överdrivet förtjust i zoon. Att beskåda inhägnade djur är något jag gärna undviker. Det lämnar en dålig smak i mitt samvete. Men jag får inte den illaluktande känslan hos Skånes Djurpark. Kanske är det för att miljön djuren vistas i är till stor del naturlig och jag inbillar mig att ytorna de lever på är generösa. Förutom hos rovfåglarna. Jag har alltid haft väldigt svårt för inburade fåglar av alla de slag. Ingen av oss ska behöva begränsas, i synnerhet inte om vi har vingar att flyga med. Men trots det för Skånes Djurpark med sig en mjuk och fluffig må-bra-känsla. 

Jag och sambon hade stämt träff med gode vännen som var vänlig nog att bjuda oss på inträdet då han som volontär på djurparken hade två fribiljetter till övers.

Det var en mulen och något kulen dag. Inte jättekallt, men heller inte ljummet. Men det hindrade inte folk från att inta Skånes Djurpark. Det var miljarder med barnfamiljer. Och så vi. Folk kom med picknickkorgar, engångsgrillar, termosar och ett glatt humör. 



Foto: Magnus Bengtsson


Eftersom det var säsongspremiär var inte alla på plats. Det gjorde inget. Det här stället är så vackert och påhittigt att man kan ströva omkring utan närvaron av djur. De kan ses som en stor bonus.



Foto: Magnus Bengtsson



Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson

Vid björnarna tog vi en paus. Det fanns en servering där som vi utnyttjade. Utan större diskussion blev det grillad korv med bröd och pommes frites. Det sistnämnda var farligt gott. Liksom perfekta i dess hela gudomlighet med lite hjälp av en nypa salt och en mindre pöl med ketchup. Det första har jag ingen aning om eftersom jag inte åt någon men med tanke på sambons och vännens glupande aptit utgår jag ifrån att korven var mer än medelmåttig. Magnus lyckades dessutom med att redan efter första tuggan få hela slutspelsskägget dränkt i ketchup och senap. Ett kort ögonblick funderade jag över om han verkligen går att ha bland folk.

Slutspelsskägg? Några av er kanske undrar över slutspelsskägg? Well, när man är en hängiven hockeyfantast och när ens favoritlag, i detta fall Malmö Redhawks, är i slutspel - då rakar man sig inte. Varför? Inte en jävla aning. Säkert något med skrock att göra. Eller lättja.



Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson

Vår promenad avslutades med Skånes landskapsdjur - kronhjorten. 

Efter några timmar klev vi ut från djurparken och in i våra bilar för vidare färd hem. Belåtna.

Hos oss, i ett annat zoo, väntade katten Sally. Jag vågar påstå att hon är världens busigaste bus. Busigare finns inte. Men vi tar det en annan gång.