lördag 8 april 2017

Det våras för björnen. Och alla andra.

Idag var det säsongsstart. Äntligen slog Skånes Djurpark upp portarna till deras underbara värld. För er som inte är bekant med Skånes Djurpark kan jag berätta att det är ett stort naturområde som inhyser nordiska djurarter.

Sanningen är att jag inte är överdrivet förtjust i zoon. Att beskåda inhägnade djur är något jag gärna undviker. Det lämnar en dålig smak i mitt samvete. Men jag får inte den illaluktande känslan hos Skånes Djurpark. Kanske är det för att miljön djuren vistas i är till stor del naturlig och jag inbillar mig att ytorna de lever på är generösa. Förutom hos rovfåglarna. Jag har alltid haft väldigt svårt för inburade fåglar av alla de slag. Ingen av oss ska behöva begränsas, i synnerhet inte om vi har vingar att flyga med. Men trots det för Skånes Djurpark med sig en mjuk och fluffig må-bra-känsla. 

Jag och sambon hade stämt träff med gode vännen som var vänlig nog att bjuda oss på inträdet då han som volontär på djurparken hade två fribiljetter till övers.

Det var en mulen och något kulen dag. Inte jättekallt, men heller inte ljummet. Men det hindrade inte folk från att inta Skånes Djurpark. Det var miljarder med barnfamiljer. Och så vi. Folk kom med picknickkorgar, engångsgrillar, termosar och ett glatt humör. 



Foto: Magnus Bengtsson


Eftersom det var säsongspremiär var inte alla på plats. Det gjorde inget. Det här stället är så vackert och påhittigt att man kan ströva omkring utan närvaron av djur. De kan ses som en stor bonus.



Foto: Magnus Bengtsson



Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson

Vid björnarna tog vi en paus. Det fanns en servering där som vi utnyttjade. Utan större diskussion blev det grillad korv med bröd och pommes frites. Det sistnämnda var farligt gott. Liksom perfekta i dess hela gudomlighet med lite hjälp av en nypa salt och en mindre pöl med ketchup. Det första har jag ingen aning om eftersom jag inte åt någon men med tanke på sambons och vännens glupande aptit utgår jag ifrån att korven var mer än medelmåttig. Magnus lyckades dessutom med att redan efter första tuggan få hela slutspelsskägget dränkt i ketchup och senap. Ett kort ögonblick funderade jag över om han verkligen går att ha bland folk.

Slutspelsskägg? Några av er kanske undrar över slutspelsskägg? Well, när man är en hängiven hockeyfantast och när ens favoritlag, i detta fall Malmö Redhawks, är i slutspel - då rakar man sig inte. Varför? Inte en jävla aning. Säkert något med skrock att göra. Eller lättja.



Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson

Vår promenad avslutades med Skånes landskapsdjur - kronhjorten. 

Efter några timmar klev vi ut från djurparken och in i våra bilar för vidare färd hem. Belåtna.

Hos oss, i ett annat zoo, väntade katten Sally. Jag vågar påstå att hon är världens busigaste bus. Busigare finns inte. Men vi tar det en annan gång.



torsdag 6 april 2017

Nollhålsvisionen - reklam

Alltså det här med tandläkare. Ingen vill ha något med dem att göra. Det är både obehagligt och kostar pengar att hälsa på dem. Eller nja, det finns några udda få som faktiskt gillar att besöka tandläkarmottagningen och alls inte upplever något besvär. En väninnans unge son till exempel, han gillar att gå dit. En annan jag känner tycker det är skönt att sittligga i deras "så bekväma" möbel. Men vi andra normala som inte uppskattar att ha fingrar, spiraler, sugar, borrar och bomullsstavar stora som hushållspappersrullar i käften anser att det är ett nödvändigt ont. Med betoning på ont. Både fysiskt, mentalt och ekonomiskt. (Såvida inte man är under nitton år. Då får man obehaget gratis. Yay.)

Vi uppsöker givetvis tandvården ändå, eftersom tandvärk och trasiga tänder som är på väg att lämna sitt trygga tandkött är värre än... motsatsen. Och mindre attraktivt. För att inte tala om opraktiskt.

Folktandvården har nu gått in i sin övernitiska fas. Nollhålsvisionen. Om jag får ta ytterligare ett exempel bland mina goda vänner har jag en högst charmerande kompis från Västkusten. Hon har inte haft ett enda hål i hela sitt bohuslänska liv (varken i huvudet eller tänderna). Jag antar att Folktandvården älskar henne. 

Fast å andra sidan, om fler skulle ha hennes munhygien skulle tandläkarna inte ha något jobb. Jag ställer mig frågande till deras nollhålsvision. Lite karies vill de nog allt ha emellanåt. För annars börjar de väl bete sig som i filmsnutten nedan:





Hur mina tänder är? Tja, de är väl som gaddar är mest. Mina första hål fick jag när jag flyttade till Sverige. Till min oväntade (o)lycka introducerades jag till begreppet smågodis. Medan jag på lördagar stod framför kiosken på Mariatorget i Stockholm, pekade mot godisskålarna och sa till farbrorn med den lilla godistången: "En sån, två sånna, två sånna, en sån, tre sånna, två sånna och en sån. Och en Nöt-Crème.", började förmodligen tandrötan redan sprida sig i munhålan på mig. Jag betalade 2 kronor och tjugofem öre i utbyte mot den lilla vita papperspåsen med den gredelina damen på, och gick hem till mitt flickrum på Brännkyrkagatan där jag valde ut en Kittybok från bokhyllan. Efter några sidor drogs jag in i den rafflande berättelsen om taveltjuvar eller klockmysterier där jag låtsades vara huvudpersonen. Medan jag stoppade karameller i munnen. Allt för att bidra till tandvårdarnas inkomst. Som nu vill ha nollhålsvision. Well, lycka till med det där, hörni.


Detta inlägg är reklam för Folktandvården
men med mina egna åsikter.


söndag 26 mars 2017

Sommartider och billack

"Vad fan har hänt här? Vem har lackat sin bil i vår dusch?"

Dessa ord som Magnus med bestörtning uttalade i förmiddags kommer säkerligen aldrig bli bevingade. De kommer inte bli citerade lika flitigt som Robert De Niros klassiska (skulle det visa sig) improvisation ur kultfilmen "Taxi Driver": You talkin' to me? Orden kommer heller inte bli en ny run Forrest, run. Nej. Men jag fnittrade hejdlöst. Jag återkommer till detta. Ett ögonblick bara. 

Vänta!

Först vill jag snudda vid ämnet sommartid. Jag tänker inte grotta ner mig själv och er i det. Men jag vill ändå dryfta ämnet i några korta rader. Jag har inga problem med sommartid. Det påverkar mig inte. Möjligtvis ställer jag mig frågande till detta. Jag kan, om jag anstränger mig, anse att det är tämligen onödigt. Men fysiskt och psykiskt kan jag inte påstå att jag märker något nämnvärt av denna spöktimme som än går, än kommer. 

Min sambo Magnus däremot blir fullständigt platt och störd varje gång vi får sommartid/normaltid. Han blir från sina sinnes fulla bruk och måste av ren kompensation sova till klockan jättesent. Enbart på grund av sextio minuter?

Jag har lite svårt att förstå hur en timme kan göra så stor skillnad i en människas liv, men vet att det gör det. Jag har flera vänner som gnyr över detta. Mitt facebookflöde rasar över detta. Jag kan inte annat än anta att jag mest sannolikt är avtrubbad på det ena eller andra sättet eftersom timmen glider förbi mitt medvetande likt olja på het teflon. Ungefär som mitt närminne. Långtidsminnet likaså för den delen.


*********

När jag den senaste tiden ställt mig framför en spegel har jag sett hur ålderns höst skimrat tillbaka mot mig. De grå tinningarnas charm är sexigt på män. Är sexigt på andra kvinnor. Inte lika mycket sex-upp-i-hej på mig. Nej. Fyllde därför på med en spann färg på huvudet i morse. Blåsvart. Det blir liksom inte svartare än så i barret. Jag tycker att jag passar i det. Det är liksom jag. Att jag föddes på den blå planeten som brunett är ovidkommande. Jag är svarthårig. Svart som synden. Svart som kaffet. Svart som natten. Svart som lakrits. Svart som... jaja, jag ska sluta nu. Obsidian! Svart som svart obsidian. Nu så. Nu är jag klar.

Dilemmat med svart gegga i håret är att det mer än ofta resulterar i svart gegga i duschen. Bekymret med svart gegga i duschen - i synnerhet vårt duschutrymme - är att det (uppenbarligen) ser ut som någon lackat sin bil när en bara helt oskyldigt gnuggat in färg i håret för att sedan skölja ur det med det lätt bipolära duschmunstycket som pendlar med tvära kast mellan iskallt och dösdmördarfrätandehett. Men framförallt rinner vattnet långsammare än sirap i Sibirien ner i golvbrunnen. Vilket gör att golvet i duschen efter hårfärgsfestival ser ut som... segt-skit-i-helvetet.

Detta. 

Allt detta får Magnus att genast göra en koppling till bilar. Och dess fernissa.

Jag fnittrade hejdlöst. Ända till skrattet fastnade någonstans i mitten av halsen. Billack i håret? Helt plötsligt började det klia i hårbotten. Klia överallt. Fan vad det kliar! 

Nåväl. Jag är i alla fall snygg. I håret. I färgen. På håret.

söndag 19 mars 2017

En söndag som i Abu Simbel

Söndag morgon. Jag vaknade tidigt. Utan att känna mig utvilad gick jag upp. Till en början motsträvigt men när jag kom in till köket, fortfarande sovrusig, sovrufsig och med svajiga steg, möttes jag av det där magiska ljuset som endast den purfärska dagen kan ge. 

Ni vet det oförstörda, löftesrika och ljudlösa sken som i sin anspråkslöshet överglänser självaste livet.

Jag hällde vatten i ett glas, tog några klunkar och tittade ut genom fönstret. Allt var stilla. Blickstilla. Vindstilla. Trädens nakna grenar rörde sig inte en millimeter. Det var tyst. Dämpat. Fullkomlig stillhet. Eller var den bedräglig?

Medan jag stod där drog jag mig till minnes den mest magiska morgon jag någonsin upplevt. För lite mer tio år sedan färdades jag med båt längs Nilen. Från Luxor till Aswan. Klockan halv fyra på morgonen tog jag en buss från Aswan till templen i Abu Simbel. Samtidigt som dagen grydde anlände jag till denna enastående plats jag så hett längtat efter att komma till. Jag satt i timmar och bara glodde på dessa mäktiga statyer av Ramses II. Jag var uppslukad. Som i trans. Hypnotiserad.


Tidig morgon. Abu Simbel. Egypten.

Jag väcktes ur mina minnen när Sally kom kurrandes och gjorde mig sällskap. Hon var mer intresserad av frukost än av att observera den arla timmens solstrålar som pekade ut den lätta frosten. Jag gissar att katten inte är lika imponerad som jag av det första trevande ljuset, hon hälsar ju dagen välkommen varje morgon genom att ivrigt leka med sina leksaker. Företrädesvis de innehållande bjällror och prassel. 

Efter att ha tömt glaset återvände jag till sovrummet, satte mig på sängen, sparkade av mig mina tofflor och la mig tätt intill Magnus. Jag hade hunnit bli både kall och vilsen. Känslan av ensamhet var egendomligt påtaglig. I sömnen drog sambon mig till sig, snart fann jag mig själv lättad och lätt i den trygga skeden.

Nästa gång jag gick upp var det märkvärdiga skenet ersatt med tung dimma. Som i sin tur avlöstes av ett försiktigt duggregn.

Magin och den gamle faraon var borta.


tisdag 14 mars 2017

Paprika som är en potatis och ingenting om barnuppfostran

Var i affären och handlade. Fick fatt i en stor illröd välpolerad paprika. Märkte att det fanns något löst i den. Ni vet ibland när det finns liksom som en liten pyttepaprika inuti? En bebispaprika? Jag misstänkte att det var en sådan som befann sig där inne. Fast med navelsträngen avklippt. Jag tyckte att det var löjligt roligt, förde paprikan mot örat och började skaka den medan jag utbrast till Magnus: "Lyssna, den skramlar!"

Jag möttes av en distanserad blick. Om det var för att jag var trött eller om jag råkat få i mig något giftigt såsom psykedeliska svampar av misstag vet jag inte, men jag fnissade så att tårarna rann där jag stod och ruskade gigantisk spanskpeppar mot min sambo. Magnus började nervöst se sig omkring och backade bakåt. Ifrån mig.

Visste ni förresten att paprikan är en potatis? I alla fall tillhör de potatisväxter. Ungefär lika besynnerligt som att bananen är en ört. Eller om den är ett frö? Minns inte nu. Jordgubben är en nöt. Typ. Och tomaten är en potatisväxt. Precis som den skramlande paprikan. Konstigt.

På tal om konstigt och över till något helt annat. Tiderna förändras och så fort jag tänker tanken som jag snart ska avslöja för er känner jag mig gammelmodig. Äldre. Sträng. Adertonhundratal. Passerat bäst-före-datum. (Ungefär som när jag råkade fråga mina yngre arbetskamrater vad syftet med Snapchat var och sedan genast laddade ner appen till min mobil för att dölja att jag egentligen är hundra år gammal och visst är med på spåret.)

På min tid, när jag var ett litet flickebarn blev jag uppfostrad av mina föräldrar och andra vuxna i min omgivning. Uppfostrad. Inte curlad. Bland annat fick jag lära mig att visa respekt mot äldre personer. Låt mig ge er ett exempel; om jag satt på bussen eller tunnelbanan och det klev på en äldre dam eller herre när det inte fanns några lediga sittplatser var det självklart att jag skulle resa mig upp för att erbjuda hen mitt säte. Det var bara så det var. Det var inget som någon funderade något över. Det sitter fortfarande i ryggmärgen på mig, jag ställer mig alltid upp och ger min plats till en tant eller farbror. Det är en ren reflex.

Nu är det andra tider. Jag la först märkte till det när jag fortfarande bodde i Stockholm. Varje gång det stormade ombord en förskoleklass på tunnelbanan försäkrade sig lärarna om att alla barn skulle få varsin sittplats. Vi andra fick stå. Bara barnen får sitta.

Idag när jag åkte hem (till paprikaaffären) med Pågatåget var det smockat med folk. De flesta av oss fick stå. Det var trångt. (Så där trångt då kvinnor är rädda för att bli oavsiktligt gravida och män får avkommor de aldrig kommer att bli fäder till.) Helt plötsligt reser sig en ung man upp från sitt säte för att erbjuda sin lediga plats varpå en mamma föser ner sin dotter på det uppvärmda sätet. I gången stod folk mellan cirka trettio och sextio år gamla. Jobbat hela dagen. Ansiktsuttryck som avslöjade hur trötta de var. Hur slitna de var. Men huvudsaken är att en liten tjej på cirka tio bast får sitta. Som med sina lösnaglar(!) tar den ena selfien efter den andra med sin iPhone. (Förmodligen snapchatrelaterat.) Det enda jag kan tänka på är hur den här unga varelsen kommer att bli som vuxen.

Förra veckan var det en pappa som gick ombord tåget med sina två små barn varav den ena skrek och grät som om hela världen gått under eftersom han inte fick sitta. Till slut var det någon som erbjöd sig sin sittplats åt den förtvivlade pojken. Och det blev tyst.

Eftersom jag inga egna barn har är jag väl medveten om att jag inte äger någon rättighet att uttala mig om vad gäller fostran av ungar, jag har hört det förr och brukar därför hålla tyst. Jag är således ingen expert på vare sig barn eller uppfostran och kan följaktligen inte veta vad som är rätt eller fel. Kanske är jag inte tillräckligt intresserad heller. Jag vet inte.

Det här är egentligen endast en reflektion. En eftertanke. Ett motvilligt accepterande över förändringen. Samt en lätt fundering över hur dessa barn ska klara sig som vuxna när de inte har fått öva sig i att inte alltid får sin vilja fram. 

Herregud, tänk om det blir massor av Donald Trumpar av dessa individer?!


söndag 12 mars 2017

Morning has broken - trasig söndagsmorgon

Det är irriterande. Jag finner det enerverande. Skulle vilja hävda att det är direkt olämpligt men det är förmodligen att fara med överdriven osanning. Eller tveksam alternativ fakta. Nä, det känns mer som när drömmar går i kras. Förväntningar som inte uppfylls. Något som man längtat efter men försvinner framför ens ögon likt en illusion. Typ en hägring - ni vet när ni befinner er i en öken och inte fått dricka vatten på flera dagar. När solen bränt ert skinn, läpparna är svullna och spruckna. Ni svettas bortom sans och vett om dagarna men fryser nästan ihjäl om nätterna. Ja, ni hajar... Men plötsligt! Och lika oväntat som när somliga (inte jag) vinner på Triss, när era sönderbrända fötter tar er fram på den heta sanden, får ni syn på en oas där framme. Ni tänker: finns det grönska, finns det vatten. Finns det vatten, släcks min törst.  

Livet.

Men. 

Ju närmare ni kommer oasen, desto mindre blir den. För att slutligen helt försvinna framför era ögon. 

Kvar bli en långnäsa. 

Och insikten. 

Ni kommer inte därifrån levande. 

Ungefär så skulle jag vilja beskriva min känsla av att vakna innan klockan sju på morgonen både lördag och söndag.

Varenda jävla gång klockjävlen ringer vid fem mitt i natten, måndag till fredag, infinner sig endast en endaste tanke i mitt stora huvud:  I helgen. Då. Då får jag sova ut.

Men nej.  Hägring.

Fast å andra sidan, kanske kan jag räkna det som sovmorgon ändå. Jag har ju de facto fått sova två timmar mer än brukligt. Yay.

Eftersom jag var vaken (06:44) och oförmögen att somna om, började jag föra en konversation med min sovande sambo. Han väcktes bryskt ur sin sömn. Med sluddrigt tal bad han mig att inte prata så högt eftersom han var rädd att hans trumhinnor skulle spräckas. Men jag ville inte höra på det örat så jag fortsatte engagerat och intensivt med stora bokstäver. 

Jag var rätt så jobbigt ihärdig faktiskt. Jag ville veta om Magnus visste när en god vän till oss ska vara med i ett populärt teveprogram.

Jag: "Men vi kan ju inte missa det!"
Magnus: "Mmm..."
Jag: "Det borde ju komma snart eftersom trailern är ute!"
Magnus, medan han vände sig ifrån mig: "Nej, det dröjer..."
Jag: "Det tror inte jag. Trailern är ute. Är snart. Får inte missa."
Magnus: "Zzz... zzz..."

Katten Sally, som samtidigt ägnat sig åt att sparka små bollar ner för trappan till tamburen, upphör med sin aktivitet och stampar (pytteliten katt som inte väger mer än en halv fjäder men låter som om hon vore lika tung som en mammut) in till sovrummet. Då minsann vaknar Magnus, sätter sig piggt upp och visar genast stort intresse för djuret. 

Och vad fan är jag? Något som katten släpat in?

lördag 11 mars 2017

Snittar med Cluedo

Lördag eftermiddag. Vad gör man en lördag eftermiddag i mars? Jo, antingen kan man gå ut i den härliga vårluften som rådde i Skåne idag. Solen inte bara sken med sitt generösa ljus, därtill värmde strålarna mot den vita d-vitamintörstande huden. Fåglarna kvittrade. Tjattrade. Den knallgula vintergäcken lös ikapp med solen. Perfekt promenadväder.

Men. Man kan också välja att stanna inne och lösa mordgåtor. Vi valde det senare.


Ni undrar över "skafferåd"?
Det är ett kombinerat skafferi och förråd bakom dörren.


Jag laddade min nya diminutiva kaffebryggare av no-name brand med vatten och hällde i malda kaffebönor i filtret, tryckte på on-knappen och svängde ihop några snittar. För att lösa mysteriet på vem, var och hur behövs energi. 

Strax efter klockan tretton ljöd dörrklockan, ett tecken på att Micke hade anlänt Stehag. För er som inte känner Micke är vi varandras systrar och varandras bröder. Vi är utombiologiska syskon uppväxta hos var sina mammor. Vi har adopterat varandra. Liksom. Det lustiga är att vi båda är nollåttor som flyttat till Skåne. Och det är en jävla tur. Vi har alltid varandra. Jag förälskade mig i en skåning, han i en dansk. Likt flyttfåglar flaxade vi söderut. Han först.



Cluedosnittar.

Cluedokaffe. Den som ville kunde ta en sup av min morbrors
egna Rankoskärsnapps. Med tistron och mynta.
Rysligt nyttigt enligt uncle Svante.

Vi la fram spelplanen och valde spelfigur. Magnus valde överste Senap, Micke doktor Orkidé och jag professor Plommon. Det var vansinnigt spännande. Herregud, satt jag vid samma bord som en mördare? Jag var på min vakt. Jag följde nogsamt varje steg de tog. Och det här att överste Senap hade mage att anklaga mig? En professor?! Pah!

Vad tror ni hände? Jo, det var givetvis Senapen själv som var mördaren! Som med hjälp av ett blyrör slog ner okänt offer i vinterträdgården. Fy tusan!


Här ser ni doktor Orkidé smyga ut från danssalongen på väg
till biljardrummet. Dock ej obemärkt. Jag har full koll.
Inget undkommer mig.

Av tre spelrundor vann jag två. Det är inte förvånansvärt. Jag är skarp. Snabb. Vass. Alert. Har varit med förr. Gammal (fast ser yngst ut) i gamet. Varför jag inte vann alla omgångar var tärningarnas fel. Helt säkert.

Nåväl, snart ska jag se Melodifestivalen. Finalen. Melodifestifinalen. Vem vinner? Ingen aning. Jag har lyssnat igenom dem nu ikväll för att friska upp minnet. De flesta är i sammanhanget rätt bra. Ingen är väl direkt urdålig. Eller nja...  

Hur som helst, min favorit är Nano. Hans behagliga röst och den förföriska takten i melodin finner jag harmonisk. Texten berör mig. Presentationen är effektfull. Tycker jag.

Snart vet vi. #win eller #fail

fredag 10 mars 2017

Styling inför mello - reklam

Under de senaste lördagskvällarna har vi antingen njutit eller blivit drabbad av Melodifestivalen. Programmet som det svenska folket antingen älskar eller älskar att hata. Och så finns sådana som jag, som är rätt ljumma inför eventet men ser det gärna ändå. Jag har sett varje deltävling faktiskt. Jag ska erkänna att mina ögonbryn har flera gånger åkt upp till hårfästet av förvåning över hur ni röstar där ute. Visserligen röstar jag inte alls och ska väl därför hålla snattran.

En av de som sponsrar Melodifestivalen i år är KappAhl. De gillar att festa loss. Och de vill festa loss med oss.





Nu har ju Andra Chansen redan varit, finalen utspelar sig nu på lördag. Men det hindrar inte att vi snofsar till oss ändå. Fast själv kommer jag nog iklä mig mjuka vida byxor, förslagsvis de jag köpt på KappAhl, med en utsliten löst sittande t-shirt till. Bekvämt kommer jag krypa upp i ena hörnet av soffan med en skål popcorn. Eller ska jag slå på stort och trycka i mig lättsaltade potatischips med dipp? Något måste man ju knapra på. Så är det bara.

Lyckligtvis finns det två teveapparater i hushållet. För min sambo tänker inte se Mello. Han ska glo på ishockey istället.

KappAhl har funnits sedan femtiotalet och som namnet avslöjar var det från början fokus på att sälja kappor. Damkappor. Visste ni förresten att KappAhl var den första modekedjan i världen att miljöcertifiera sig enligt ISO 14001? Bra.

Jaha. Vem tror ni vinner på lördag? Jag minns inte ens vilka som har gått vidare. Var det någon som stack ut? Troligtvis inte eftersom jag inte kommer ihåg någon låt. Nåväl. Det är världsligt.


Detta inlägg är reklam för KappAhl
men med mina egna åsikter.


torsdag 9 mars 2017

Teknikens värld - fail

Skrämde jag er? Den här gången också? Har ni saknat mig? Eller njutit av min frånvaro av mitt tjatande om ingenting? Well, hur det än ligger till är jag tillbaka. 

Förra gången var det en snok som fick mig att återgå till skrivandet när jag jag en vårdag satt och njöt av kaffe al fresco. Snoken smög sig ljudlöst nära mig och medan jag av rädsla hoppade upp på alla fyra på den rangliga bänken jag satt på kom skrivarlusten tillbaka.

Så på vad ska vi skylla den här gången? Jag har inte varit här på ett halvår. Och jag har fortfarande ingenting att skriva om. Men lusten har igen landat i mina fingrartoppar som hungrigt landar på tangenterna i en rasande fart. Tankarna som ständigt snurrar vill nu åter igen göra ett avtryck någonstans där ute. Så för att citera Stakka Bo: "here we go again".

Så vad har hänt sedan sist. Massor. Men det är inte därför jag är här så vi tar det en annan dag. Nej. Idag vill jag ta upp två ämnen. Viktiga sådana; bajsvatten och apparater som lever av elektricitet.

Vi börjar med bajsvattnet. Idag vid lunchtid, efter att de flesta av oss på jobbet druckit ansenliga mängder vatten och kaffe (som ju kräver vatten), möts jag förvånat av synen där några av mina kollegor häller kokande vatten från tekokaren ner i kaffebryggarens vattenbehållare. Varför? Är de galna? Förvisso är en del det men det var inte den direkta orsaken till varför de gjorde så. De gjorde denna manöver efter att det gått ut ett larm om att vattnet i Lund var otjänligt. Otjänligt! Innehåller förhöjd halt av koliforma bakterier. Som kommer från tarmfloran. Tarmflora är ett försök till att få begreppet bajs låta som en alpblomma. Edelbajs. (Vissa stavar det edelweiss men även det är en skönmålning.)

I skrivande stund känner jag mig kry. Jag räknar med att jag får fortsätta med det eftersom min magelufs är härdad. Uppvuxen i Långtbortistan. Nej, städer. Långtbortistäder. Diverse dödsmördarbakterier überall.

Nu till något mer rumsrent. Som i och för sig har med vatten att göra men huvudrollsinnehavaren är en maskin som lever endast tack vare elektricitet. 

Jag är fyrtioåtta år gammal. Snart hundra. Jag flyttade hemifrån tidigare än vad de flesta brukar göra. Har uppskattat kaffedrycken länge. Men jag har aldrig i mitt liv ägt en kaffebryggare. Jag har dock varit en stolt ägare av en espressomaskin en gång i tiden, men det är liksom inte riktigt samma sak, eller hur? 

Hur som helst, jag har således bryggt mitt kaffe analogt genom att placera en kaffefilterbehållare (i tjusigt ljusblått porslin av dansk design) direkt på muggen (i matchande färg som den tjusiga kaffefilterbehållaren i porslin av dansk design) och sedan hällt i kokande vatten ur en kaffepanna (grällt röd i retromodell av för mig okänd design, ej matchande). Funkar utmärkt, här hemma är det bara jag som dricker java. Sambon dricker O'boy till frulle.

Ett sidospår som är relevant för berättelsen: jag har problem med tekniska prylar. Det är någonting hos mig som gör att mackapärerna inte fungerar som de ska. Jag tycker att jag är hyfsat smart. Inget snille, men liksom normalfungerande när det kommer till datorer, mobiler und so weiter. 

Jag skulle vilja kalla det otur. Jag har otur med dessa prylar. Det vill sig aldrig riktigt på en gång. Låt mig ta några nyliga exempel; jag köpte ett par blåtandshörlurar (hatar snörena). Rätt dyra (tycker jag). Rätt snygga (tycker jag). Av ett märke som är väl ansett. Funkade i några timmar sedan inträffade döden. Gick tillbaka till affären. De hade inga nya inne. Fick vänta några veckor innan jag fick ett par nya. Funkade i någon vecka. Sedan döden. Igen. Gick tillbaka till affären. Fick vänta några veckor på ett par nya. Har nu funkat felfritt i ett par månader. Men det ska liksom alltid vara trööögt i början.

Min gamla dator gav upp. Köpte ny. Bildskärmen funkar inte som den ska. Flimrar och har sig. Vissa dagar har jag måst starta om helvetet ca tusen gånger. Lät min knytnäve landa hårt på bordet, hotade med att skicka tillbaka den. Kasta ut den genom fönstret. Spola ner den i toaletten (apropå dagens bajstema). Har dock till min stora förvåning funkat näst intill felfritt sedan dess. Men det ska liksom vara så jävla trööögt i början.

Och nu senast (tillbaka på huvudspåret), införskaffade jag en kaffebryggare. Min första. Ever. Den är synnerligen liten och jag vet att jag kommer att bli svårt hånad av mina kaffedrickande vänner - som tvunget måste dricka kaffe ur hinkar alt. pottor - men den räcker för mig. 

Anyway, tidigt i morse skulle jag inviga den. Igår kväll hade jag laddat den med vatten och kaffe. Skulle bara behöva trycka på knappen på morgonen och låta den göra sitt jobb medan jag skulle vakna till liv i duschen. Men när jag invirad i min aprikosfärgade frottéhandduk och med en annan, något mindre frottéhandduk, runt huvudet förväntansfullt släpade mig in i köket upptäckte jag att vätskan i kannan var genomskinlig. Det var bara vatten. Hett vatten. Jag lyfte trött på topplocket och såg att det malda kaffet i kaffefiltret var helt orört. Torrt. Vattnet hade inte varit i närheten av det. Men hur är det möjligt? Ännu en gång kunde jag konstatera att jag och elektricitetsdrivande ting har en lång väg kvar innan vi kan samarbeta smärtfritt. Det ska vara så förbannat trööögt i början.

Nu ikväll återskapade jag hela händelseförloppet inför sambons ögon.
Jag, något irriterad: "Kolla, så här gjorde jag. Jag hällde vattnet här, la två skopor där, stängde ner här, tryckte på knappen där och så blir det bara hett vatten! Hur ska jag göra för att vattnet ska rinna genom själva kaffepulvret?"

Magnus tittade överseende på mig och fortsatte att diska.

Mindre än en halv minut senare rann kaffet ner i kannan. Och blev drickbart kaffe. Givetvis.

Magnus tittade på mig igen. Med den där blicken.

Jag, med påbörjad hysteri: "Jamen, jag gjorde exakt samma sak i morse! Hur fan är det möjligt att vattnet kunde passera förbi det malda kaffet? Hur?!"
Magnus, som pluggar psykiatri: "Mm. Jag hör att du uppfattar det som att det inte fungerade i morse."
Jag, less på att vara försökskanin. "Nej, inte uppfattade! Det hände!"
Magnus, nickar sitt huvud med ett giftigt leende: "Okej."
Jag: "Kan du förklara för mig hur i helvete vattnet obemärkt kunde passera förbi kaffefiltret i morse?!"
Magnus, med ett irriterande inlärt lugn: "Nej, det kan jag inte. Jag ser det som omöjligt."
Jag: "Men!!"
Magnus: "Du kanske trodde att..."
Jag avbryter, frustrerad över att inte bli betrodd: "Neeeejjjjj!"

Det ska vara så himla trööögt i början.