tisdag 14 mars 2017

Paprika som är en potatis och ingenting om barnuppfostran

Var i affären och handlade. Fick fatt i en stor illröd välpolerad paprika. Märkte att det fanns något löst i den. Ni vet ibland när det finns liksom som en liten pyttepaprika inuti? En bebispaprika? Jag misstänkte att det var en sådan som befann sig där inne. Fast med navelsträngen avklippt. Jag tyckte att det var löjligt roligt, förde paprikan mot örat och började skaka den medan jag utbrast till Magnus: "Lyssna, den skramlar!"

Jag möttes av en distanserad blick. Om det var för att jag var trött eller om jag råkat få i mig något giftigt såsom psykedeliska svampar av misstag vet jag inte, men jag fnissade så att tårarna rann där jag stod och ruskade gigantisk spanskpeppar mot min sambo. Magnus började nervöst se sig omkring och backade bakåt. Ifrån mig.

Visste ni förresten att paprikan är en potatis? I alla fall tillhör de potatisväxter. Ungefär lika besynnerligt som att bananen är en ört. Eller om den är ett frö? Minns inte nu. Jordgubben är en nöt. Typ. Och tomaten är en potatisväxt. Precis som den skramlande paprikan. Konstigt.

På tal om konstigt och över till något helt annat. Tiderna förändras och så fort jag tänker tanken som jag snart ska avslöja för er känner jag mig gammelmodig. Äldre. Sträng. Adertonhundratal. Passerat bäst-före-datum. (Ungefär som när jag råkade fråga mina yngre arbetskamrater vad syftet med Snapchat var och sedan genast laddade ner appen till min mobil för att dölja att jag egentligen är hundra år gammal och visst är med på spåret.)

På min tid, när jag var ett litet flickebarn blev jag uppfostrad av mina föräldrar och andra vuxna i min omgivning. Uppfostrad. Inte curlad. Bland annat fick jag lära mig att visa respekt mot äldre personer. Låt mig ge er ett exempel; om jag satt på bussen eller tunnelbanan och det klev på en äldre dam eller herre när det inte fanns några lediga sittplatser var det självklart att jag skulle resa mig upp för att erbjuda hen mitt säte. Det var bara så det var. Det var inget som någon funderade något över. Det sitter fortfarande i ryggmärgen på mig, jag ställer mig alltid upp och ger min plats till en tant eller farbror. Det är en ren reflex.

Nu är det andra tider. Jag la först märkte till det när jag fortfarande bodde i Stockholm. Varje gång det stormade ombord en förskoleklass på tunnelbanan försäkrade sig lärarna om att alla barn skulle få varsin sittplats. Vi andra fick stå. Bara barnen får sitta.

Idag när jag åkte hem (till paprikaaffären) med Pågatåget var det smockat med folk. De flesta av oss fick stå. Det var trångt. (Så där trångt då kvinnor är rädda för att bli oavsiktligt gravida och män får avkommor de aldrig kommer att bli fäder till.) Helt plötsligt reser sig en ung man upp från sitt säte för att erbjuda sin lediga plats varpå en mamma föser ner sin dotter på det uppvärmda sätet. I gången stod folk mellan cirka trettio och sextio år gamla. Jobbat hela dagen. Ansiktsuttryck som avslöjade hur trötta de var. Hur slitna de var. Men huvudsaken är att en liten tjej på cirka tio bast får sitta. Som med sina lösnaglar(!) tar den ena selfien efter den andra med sin iPhone. (Förmodligen snapchatrelaterat.) Det enda jag kan tänka på är hur den här unga varelsen kommer att bli som vuxen.

Förra veckan var det en pappa som gick ombord tåget med sina två små barn varav den ena skrek och grät som om hela världen gått under eftersom han inte fick sitta. Till slut var det någon som erbjöd sig sin sittplats åt den förtvivlade pojken. Och det blev tyst.

Eftersom jag inga egna barn har är jag väl medveten om att jag inte äger någon rättighet att uttala mig om vad gäller fostran av ungar, jag har hört det förr och brukar därför hålla tyst. Jag är således ingen expert på vare sig barn eller uppfostran och kan följaktligen inte veta vad som är rätt eller fel. Kanske är jag inte tillräckligt intresserad heller. Jag vet inte.

Det här är egentligen endast en reflektion. En eftertanke. Ett motvilligt accepterande över förändringen. Samt en lätt fundering över hur dessa barn ska klara sig som vuxna när de inte har fått öva sig i att inte alltid får sin vilja fram. 

Herregud, tänk om det blir massor av Donald Trumpar av dessa individer?!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar