söndag 26 mars 2017

Sommartider och billack

"Vad fan har hänt här? Vem har lackat sin bil i vår dusch?"

Dessa ord som Magnus med bestörtning uttalade i förmiddags kommer säkerligen aldrig bli bevingade. De kommer inte bli citerade lika flitigt som Robert De Niros klassiska (skulle det visa sig) improvisation ur kultfilmen "Taxi Driver": You talkin' to me? Orden kommer heller inte bli en ny run Forrest, run. Nej. Men jag fnittrade hejdlöst. Jag återkommer till detta. Ett ögonblick bara. 

Vänta!

Först vill jag snudda vid ämnet sommartid. Jag tänker inte grotta ner mig själv och er i det. Men jag vill ändå dryfta ämnet i några korta rader. Jag har inga problem med sommartid. Det påverkar mig inte. Möjligtvis ställer jag mig frågande till detta. Jag kan, om jag anstränger mig, anse att det är tämligen onödigt. Men fysiskt och psykiskt kan jag inte påstå att jag märker något nämnvärt av denna spöktimme som än går, än kommer. 

Min sambo Magnus däremot blir fullständigt platt och störd varje gång vi får sommartid/normaltid. Han blir från sina sinnes fulla bruk och måste av ren kompensation sova till klockan jättesent. Enbart på grund av sextio minuter?

Jag har lite svårt att förstå hur en timme kan göra så stor skillnad i en människas liv, men vet att det gör det. Jag har flera vänner som gnyr över detta. Mitt facebookflöde rasar över detta. Jag kan inte annat än anta att jag mest sannolikt är avtrubbad på det ena eller andra sättet eftersom timmen glider förbi mitt medvetande likt olja på het teflon. Ungefär som mitt närminne. Långtidsminnet likaså för den delen.


*********

När jag den senaste tiden ställt mig framför en spegel har jag sett hur ålderns höst skimrat tillbaka mot mig. De grå tinningarnas charm är sexigt på män. Är sexigt på andra kvinnor. Inte lika mycket sex-upp-i-hej på mig. Nej. Fyllde därför på med en spann färg på huvudet i morse. Blåsvart. Det blir liksom inte svartare än så i barret. Jag tycker att jag passar i det. Det är liksom jag. Att jag föddes på den blå planeten som brunett är ovidkommande. Jag är svarthårig. Svart som synden. Svart som kaffet. Svart som natten. Svart som lakrits. Svart som... jaja, jag ska sluta nu. Obsidian! Svart som svart obsidian. Nu så. Nu är jag klar.

Dilemmat med svart gegga i håret är att det mer än ofta resulterar i svart gegga i duschen. Bekymret med svart gegga i duschen - i synnerhet vårt duschutrymme - är att det (uppenbarligen) ser ut som någon lackat sin bil när en bara helt oskyldigt gnuggat in färg i håret för att sedan skölja ur det med det lätt bipolära duschmunstycket som pendlar med tvära kast mellan iskallt och dösdmördarfrätandehett. Men framförallt rinner vattnet långsammare än sirap i Sibirien ner i golvbrunnen. Vilket gör att golvet i duschen efter hårfärgsfestival ser ut som... segt-skit-i-helvetet.

Detta. 

Allt detta får Magnus att genast göra en koppling till bilar. Och dess fernissa.

Jag fnittrade hejdlöst. Ända till skrattet fastnade någonstans i mitten av halsen. Billack i håret? Helt plötsligt började det klia i hårbotten. Klia överallt. Fan vad det kliar! 

Nåväl. Jag är i alla fall snygg. I håret. I färgen. På håret.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar