torsdag 9 mars 2017

Teknikens värld - fail

Skrämde jag er? Den här gången också? Har ni saknat mig? Eller njutit av min frånvaro av mitt tjatande om ingenting? Well, hur det än ligger till är jag tillbaka. 

Förra gången var det en snok som fick mig att återgå till skrivandet när jag jag en vårdag satt och njöt av kaffe al fresco. Snoken smög sig ljudlöst nära mig och medan jag av rädsla hoppade upp på alla fyra på den rangliga bänken jag satt på kom skrivarlusten tillbaka.

Så på vad ska vi skylla den här gången? Jag har inte varit här på ett halvår. Och jag har fortfarande ingenting att skriva om. Men lusten har igen landat i mina fingrartoppar som hungrigt landar på tangenterna i en rasande fart. Tankarna som ständigt snurrar vill nu åter igen göra ett avtryck någonstans där ute. Så för att citera Stakka Bo: "here we go again".

Så vad har hänt sedan sist. Massor. Men det är inte därför jag är här så vi tar det en annan dag. Nej. Idag vill jag ta upp två ämnen. Viktiga sådana; bajsvatten och apparater som lever av elektricitet.

Vi börjar med bajsvattnet. Idag vid lunchtid, efter att de flesta av oss på jobbet druckit ansenliga mängder vatten och kaffe (som ju kräver vatten), möts jag förvånat av synen där några av mina kollegor häller kokande vatten från tekokaren ner i kaffebryggarens vattenbehållare. Varför? Är de galna? Förvisso är en del det men det var inte den direkta orsaken till varför de gjorde så. De gjorde denna manöver efter att det gått ut ett larm om att vattnet i Lund var otjänligt. Otjänligt! Innehåller förhöjd halt av koliforma bakterier. Som kommer från tarmfloran. Tarmflora är ett försök till att få begreppet bajs låta som en alpblomma. Edelbajs. (Vissa stavar det edelweiss men även det är en skönmålning.)

I skrivande stund känner jag mig kry. Jag räknar med att jag får fortsätta med det eftersom min magelufs är härdad. Uppvuxen i Långtbortistan. Nej, städer. Långtbortistäder. Diverse dödsmördarbakterier überall.

Nu till något mer rumsrent. Som i och för sig har med vatten att göra men huvudrollsinnehavaren är en maskin som lever endast tack vare elektricitet. 

Jag är fyrtioåtta år gammal. Snart hundra. Jag flyttade hemifrån tidigare än vad de flesta brukar göra. Har uppskattat kaffedrycken länge. Men jag har aldrig i mitt liv ägt en kaffebryggare. Jag har dock varit en stolt ägare av en espressomaskin en gång i tiden, men det är liksom inte riktigt samma sak, eller hur? 

Hur som helst, jag har således bryggt mitt kaffe analogt genom att placera en kaffefilterbehållare (i tjusigt ljusblått porslin av dansk design) direkt på muggen (i matchande färg som den tjusiga kaffefilterbehållaren i porslin av dansk design) och sedan hällt i kokande vatten ur en kaffepanna (grällt röd i retromodell av för mig okänd design, ej matchande). Funkar utmärkt, här hemma är det bara jag som dricker java. Sambon dricker O'boy till frulle.

Ett sidospår som är relevant för berättelsen: jag har problem med tekniska prylar. Det är någonting hos mig som gör att mackapärerna inte fungerar som de ska. Jag tycker att jag är hyfsat smart. Inget snille, men liksom normalfungerande när det kommer till datorer, mobiler und so weiter. 

Jag skulle vilja kalla det otur. Jag har otur med dessa prylar. Det vill sig aldrig riktigt på en gång. Låt mig ta några nyliga exempel; jag köpte ett par blåtandshörlurar (hatar snörena). Rätt dyra (tycker jag). Rätt snygga (tycker jag). Av ett märke som är väl ansett. Funkade i några timmar sedan inträffade döden. Gick tillbaka till affären. De hade inga nya inne. Fick vänta några veckor innan jag fick ett par nya. Funkade i någon vecka. Sedan döden. Igen. Gick tillbaka till affären. Fick vänta några veckor på ett par nya. Har nu funkat felfritt i ett par månader. Men det ska liksom alltid vara trööögt i början.

Min gamla dator gav upp. Köpte ny. Bildskärmen funkar inte som den ska. Flimrar och har sig. Vissa dagar har jag måst starta om helvetet ca tusen gånger. Lät min knytnäve landa hårt på bordet, hotade med att skicka tillbaka den. Kasta ut den genom fönstret. Spola ner den i toaletten (apropå dagens bajstema). Har dock till min stora förvåning funkat näst intill felfritt sedan dess. Men det ska liksom vara så jävla trööögt i början.

Och nu senast (tillbaka på huvudspåret), införskaffade jag en kaffebryggare. Min första. Ever. Den är synnerligen liten och jag vet att jag kommer att bli svårt hånad av mina kaffedrickande vänner - som tvunget måste dricka kaffe ur hinkar alt. pottor - men den räcker för mig. 

Anyway, tidigt i morse skulle jag inviga den. Igår kväll hade jag laddat den med vatten och kaffe. Skulle bara behöva trycka på knappen på morgonen och låta den göra sitt jobb medan jag skulle vakna till liv i duschen. Men när jag invirad i min aprikosfärgade frottéhandduk och med en annan, något mindre frottéhandduk, runt huvudet förväntansfullt släpade mig in i köket upptäckte jag att vätskan i kannan var genomskinlig. Det var bara vatten. Hett vatten. Jag lyfte trött på topplocket och såg att det malda kaffet i kaffefiltret var helt orört. Torrt. Vattnet hade inte varit i närheten av det. Men hur är det möjligt? Ännu en gång kunde jag konstatera att jag och elektricitetsdrivande ting har en lång väg kvar innan vi kan samarbeta smärtfritt. Det ska vara så förbannat trööögt i början.

Nu ikväll återskapade jag hela händelseförloppet inför sambons ögon.
Jag, något irriterad: "Kolla, så här gjorde jag. Jag hällde vattnet här, la två skopor där, stängde ner här, tryckte på knappen där och så blir det bara hett vatten! Hur ska jag göra för att vattnet ska rinna genom själva kaffepulvret?"

Magnus tittade överseende på mig och fortsatte att diska.

Mindre än en halv minut senare rann kaffet ner i kannan. Och blev drickbart kaffe. Givetvis.

Magnus tittade på mig igen. Med den där blicken.

Jag, med påbörjad hysteri: "Jamen, jag gjorde exakt samma sak i morse! Hur fan är det möjligt att vattnet kunde passera förbi det malda kaffet? Hur?!"
Magnus, som pluggar psykiatri: "Mm. Jag hör att du uppfattar det som att det inte fungerade i morse."
Jag, less på att vara försökskanin. "Nej, inte uppfattade! Det hände!"
Magnus, nickar sitt huvud med ett giftigt leende: "Okej."
Jag: "Kan du förklara för mig hur i helvete vattnet obemärkt kunde passera förbi kaffefiltret i morse?!"
Magnus, med ett irriterande inlärt lugn: "Nej, det kan jag inte. Jag ser det som omöjligt."
Jag: "Men!!"
Magnus: "Du kanske trodde att..."
Jag avbryter, frustrerad över att inte bli betrodd: "Neeeejjjjj!"

Det ska vara så himla trööögt i början. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar