lördag 8 april 2017

Det våras för björnen. Och alla andra.

Idag var det säsongsstart. Äntligen slog Skånes Djurpark upp portarna till deras underbara värld. För er som inte är bekant med Skånes Djurpark kan jag berätta att det är ett stort naturområde som inhyser nordiska djurarter.

Sanningen är att jag inte är överdrivet förtjust i zoon. Att beskåda inhägnade djur är något jag gärna undviker. Det lämnar en dålig smak i mitt samvete. Men jag får inte den illaluktande känslan hos Skånes Djurpark. Kanske är det för att miljön djuren vistas i är till stor del naturlig och jag inbillar mig att ytorna de lever på är generösa. Förutom hos rovfåglarna. Jag har alltid haft väldigt svårt för inburade fåglar av alla de slag. Ingen av oss ska behöva begränsas, i synnerhet inte om vi har vingar att flyga med. Men trots det för Skånes Djurpark med sig en mjuk och fluffig må-bra-känsla. 

Jag och sambon hade stämt träff med gode vännen som var vänlig nog att bjuda oss på inträdet då han som volontär på djurparken hade två fribiljetter till övers.

Det var en mulen och något kulen dag. Inte jättekallt, men heller inte ljummet. Men det hindrade inte folk från att inta Skånes Djurpark. Det var miljarder med barnfamiljer. Och så vi. Folk kom med picknickkorgar, engångsgrillar, termosar och ett glatt humör. 



Foto: Magnus Bengtsson


Eftersom det var säsongspremiär var inte alla på plats. Det gjorde inget. Det här stället är så vackert och påhittigt att man kan ströva omkring utan närvaron av djur. De kan ses som en stor bonus.



Foto: Magnus Bengtsson



Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson

Vid björnarna tog vi en paus. Det fanns en servering där som vi utnyttjade. Utan större diskussion blev det grillad korv med bröd och pommes frites. Det sistnämnda var farligt gott. Liksom perfekta i dess hela gudomlighet med lite hjälp av en nypa salt och en mindre pöl med ketchup. Det första har jag ingen aning om eftersom jag inte åt någon men med tanke på sambons och vännens glupande aptit utgår jag ifrån att korven var mer än medelmåttig. Magnus lyckades dessutom med att redan efter första tuggan få hela slutspelsskägget dränkt i ketchup och senap. Ett kort ögonblick funderade jag över om han verkligen går att ha bland folk.

Slutspelsskägg? Några av er kanske undrar över slutspelsskägg? Well, när man är en hängiven hockeyfantast och när ens favoritlag, i detta fall Malmö Redhawks, är i slutspel - då rakar man sig inte. Varför? Inte en jävla aning. Säkert något med skrock att göra. Eller lättja.



Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson


Foto: Magnus Bengtsson

Vår promenad avslutades med Skånes landskapsdjur - kronhjorten. 

Efter några timmar klev vi ut från djurparken och in i våra bilar för vidare färd hem. Belåtna.

Hos oss, i ett annat zoo, väntade katten Sally. Jag vågar påstå att hon är världens busigaste bus. Busigare finns inte. Men vi tar det en annan gång.



torsdag 6 april 2017

Nollhålsvisionen - reklam

Alltså det här med tandläkare. Ingen vill ha något med dem att göra. Det är både obehagligt och kostar pengar att hälsa på dem. Eller nja, det finns några udda få som faktiskt gillar att besöka tandläkarmottagningen och alls inte upplever något besvär. En väninnans unge son till exempel, han gillar att gå dit. En annan jag känner tycker det är skönt att sittligga i deras "så bekväma" möbel. Men vi andra normala som inte uppskattar att ha fingrar, spiraler, sugar, borrar och bomullsstavar stora som hushållspappersrullar i käften anser att det är ett nödvändigt ont. Med betoning på ont. Både fysiskt, mentalt och ekonomiskt. (Såvida inte man är under nitton år. Då får man obehaget gratis. Yay.)

Vi uppsöker givetvis tandvården ändå, eftersom tandvärk och trasiga tänder som är på väg att lämna sitt trygga tandkött är värre än... motsatsen. Och mindre attraktivt. För att inte tala om opraktiskt.

Folktandvården har nu gått in i sin övernitiska fas. Nollhålsvisionen. Om jag får ta ytterligare ett exempel bland mina goda vänner har jag en högst charmerande kompis från Västkusten. Hon har inte haft ett enda hål i hela sitt bohuslänska liv (varken i huvudet eller tänderna). Jag antar att Folktandvården älskar henne. 

Fast å andra sidan, om fler skulle ha hennes munhygien skulle tandläkarna inte ha något jobb. Jag ställer mig frågande till deras nollhålsvision. Lite karies vill de nog allt ha emellanåt. För annars börjar de väl bete sig som i filmsnutten nedan:





Hur mina tänder är? Tja, de är väl som gaddar är mest. Mina första hål fick jag när jag flyttade till Sverige. Till min oväntade (o)lycka introducerades jag till begreppet smågodis. Medan jag på lördagar stod framför kiosken på Mariatorget i Stockholm, pekade mot godisskålarna och sa till farbrorn med den lilla godistången: "En sån, två sånna, två sånna, en sån, tre sånna, två sånna och en sån. Och en Nöt-Crème.", började förmodligen tandrötan redan sprida sig i munhålan på mig. Jag betalade 2 kronor och tjugofem öre i utbyte mot den lilla vita papperspåsen med den gredelina damen på, och gick hem till mitt flickrum på Brännkyrkagatan där jag valde ut en Kittybok från bokhyllan. Efter några sidor drogs jag in i den rafflande berättelsen om taveltjuvar eller klockmysterier där jag låtsades vara huvudpersonen. Medan jag stoppade karameller i munnen. Allt för att bidra till tandvårdarnas inkomst. Som nu vill ha nollhålsvision. Well, lycka till med det där, hörni.


Detta inlägg är reklam för Folktandvården
men med mina egna åsikter.