Nollhålsvisionen - reklam

Alltså det här med tandläkare. Ingen vill ha något med dem att göra. Det är både obehagligt och kostar pengar att hälsa på dem. Eller nja, det finns några udda få som faktiskt gillar att besöka tandläkarmottagningen och alls inte upplever något besvär. En väninnans unge son till exempel, han gillar att gå dit. En annan jag känner tycker det är skönt att sittligga i deras "så bekväma" möbel. Men vi andra normala som inte uppskattar att ha fingrar, spiraler, sugar, borrar och bomullsstavar stora som hushållspappersrullar i käften anser att det är ett nödvändigt ont. Med betoning på ont. Både fysiskt, mentalt och ekonomiskt. (Såvida inte man är under nitton år. Då får man obehaget gratis. Yay.)

Vi uppsöker givetvis tandvården ändå, eftersom tandvärk och trasiga tänder som är på väg att lämna sitt trygga tandkött är värre än... motsatsen. Och mindre attraktivt. För att inte tala om opraktiskt.

Folktandvården har nu gått in i sin övernitiska fas. Nollhålsvisionen. Om jag får ta ytterligare ett exempel bland mina goda vänner har jag en högst charmerande kompis från Västkusten. Hon har inte haft ett enda hål i hela sitt bohuslänska liv (varken i huvudet eller tänderna). Jag antar att Folktandvården älskar henne. 

Fast å andra sidan, om fler skulle ha hennes munhygien skulle tandläkarna inte ha något jobb. Jag ställer mig frågande till deras nollhålsvision. Lite karies vill de nog allt ha emellanåt. För annars börjar de väl bete sig som i filmsnutten nedan:





Hur mina tänder är? Tja, de är väl som gaddar är mest. Mina första hål fick jag när jag flyttade till Sverige. Till min oväntade (o)lycka introducerades jag till begreppet smågodis. Medan jag på lördagar stod framför kiosken på Mariatorget i Stockholm, pekade mot godisskålarna och sa till farbrorn med den lilla godistången: "En sån, två sånna, två sånna, en sån, tre sånna, två sånna och en sån. Och en Nöt-Crème.", började förmodligen tandrötan redan sprida sig i munhålan på mig. Jag betalade 2 kronor och tjugofem öre i utbyte mot den lilla vita papperspåsen med den gredelina damen på, och gick hem till mitt flickrum på Brännkyrkagatan där jag valde ut en Kittybok från bokhyllan. Efter några sidor drogs jag in i den rafflande berättelsen om taveltjuvar eller klockmysterier där jag låtsades vara huvudpersonen. Medan jag stoppade karameller i munnen. Allt för att bidra till tandvårdarnas inkomst. Som nu vill ha nollhålsvision. Well, lycka till med det där, hörni.

Detta inlägg är reklam för Folktandvården

men med mina egna åsikter.