måndag 26 juni 2017

Det går som på räls

När man bor på en ort och jobbar i annan är det givet att man blir en van pendlare. Ens tålamod är mer än väl bekant med känslan av eldig frustration när hinder uppstår som ligger utanför ens kontroll och önskan. Irritationen uppkommer oavsett om vi färdas med bil, tåg eller buss. Eller båt för den delen.

Själv utnyttjar jag vardagligen tåget. Jag bor i en håla mitt i Skåne, men som tur är stannar faktiskt Pågatåget i aktuell håla. Yay. Jag tågpendlar således till och från mitt arbete i Lund. Det tar inte mer än en kvart. 

Det är mycket gnäll på Skånetrafiken. Skåningarna älskar att hata Skånetrafiken. Ungefär som nollåttor ständigt jämrar sig gul och blå över SL. 

Idag när jag skulle hem fick jag och mina medpassagerare vara med om en ny variant. För att göra en kort historia en smula längre gick det till som följer; något försenad lämnar vi Lunds central norrut. Efter några minuter stannar vi. Vi står blickstilla en stund innan tågförarens röst hörs i högtalarna. Han låter meddela att Snälltåget som åker framför oss inte alls åker längre utan står även det helt stilla. Detta på grund av motorhaveri.

De som förut ängsligt vridit sig i sina säten så fort vi stannade utan att komma någon längre vart, suckar nu ljudligt. De skakar på sina välfriserade huvuden och himlar med ögonen. En kom med förslaget att "det är väl bara att välta av tåget från spåret, det är ju ändå bara stockholmare ombord". Charmigt. 

Själv tar jag ett lätt andetag och känner lugnet. Vidare förklarar tågföraren att det har beslutats att istället för att vänta en halvtimme på att någon ska fixa Snälltågets lok, ska vi backa tillbaka till Lunds centralstation för att välja ett annat spår som tar oss förbi det strandade Snälltåget. Han uppmanar oss samtidigt att sitta lugnt kvar på våra platser. Sitt still in the båt. Jag antar att han är luttrad. Van vid trafikanter som går upp i hej för betydligt mindre än detta. 

Medan stämningen i vagnen blir något ansträngd brister jag ut i skratt. Det är faktiskt roligt. Dråpligt, tycker ni inte? Backa tillbaka till Lund.

Nåväl, tågföraren kliver ur sin lilla styrhytt och går bakåt i tåget. Dock ej baklänges. När han väl kommit till den andra tågcockpitten, talar han åter informativt i högtalaren. Som av en händelse fungerar tåget framför oss igen. De ska bara "pumpa" igång motorn och jag inser där och då att det är så mycket jag inte vet om tåg.

Folk omkring mig sitter och pratar i sina mobiltelefoner med sina nära och kära för att upprört berätta att de blir sena hem. Ja, det hela är så klart jävligt irriterande. Det kan knappast vara någon som tycker att det är festligt att sitta fast i trafiken, efter en arbetsdag vill man bara komma hem. Men jag kunde inte låta bli att fnissa.

Det är ofta som det strular med tågen. Det är ständiga signalfel, kass strömförsörjning, obehöriga på spåren, lövhalka, solkurvor, snökaos, nedrivna ledningar och fis på tvären. Det är skitjobbigt. 

Men. Det är ännu mer ofta som det funkar felfritt och tågen tuffar på enligt tidtabell. Faktiskt. Vi glömmer lätt det i stundens uppgivna hetta.

Och alltid när jag ofrivilligt hamnar i väntans tider tänker jag på vad en vacker kvinna i Tanzania sa till mig en gång när jag svettig och olustig stod i en lång kö: "Jag förstår inte vad ni har emot att vänta. Jag passar på att tänka på olika saker. Minnas. Drömma. Känna. Sjunga. Be en bön. Funderar över dagspriset på kyckling, lime och bananer." 

Och ni ska veta att i Dar es Salaam är det fan inga bussar som går enligt tidtabell. Där finns fan inga tidtabeller ens. Folk ställer sig för fan vid hållplatsen, trängs med de andra och gillar läget. Samt sjunger en lovsång till limefrukten. 

I Tanzania finns inga överkänsliga lipsillar. 

söndag 25 juni 2017

Vi hade i alla fall inte ens tur med vädret

Det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig. I planeringsstadiet inuti ens tankbank ser det hela väldigt bra ut. Idéer kan födas på olika sätt. Antingen ur absolut ingenting. Eller på tal om absolut ingenting och eventuella matbananer. Eller från en längtan. 

Tidigare i veckan kände jag ett påfallande sug efter grillspett. Ett starkt begär som var omöjligt för mig att avfärda. Jag meddelade Magnus informellt att vare sig han ville eller inte, skulle vi grilla i helgen. Hans inställning var lyckligtvis positiv och välvillig. Gott.

I torsdags efter jobbet köpte jag med mig hem chorizokorvar från Holmgrens chark i Lunds saluhall, jag vågar påstå att de har de bästa chorizos utanför konungariket Spaniens gränser. Vidare såg jag till att införskaffa haloumi, färggranna paprikor, svamp, fläskfilé och jag vet inte allt annat som kan tänkas passa på en grill. Jösses, som det skulle grillas.

Men nu ligger det till på det viset att vi är inga vana grillare. Vi är över huvud taget inga grillare. Vi äger inte ens en grill. Vi investerade därför i två engångsgrillar. Som visade sig inte alls vara det de gav sig ut för att vara. Vad kan möjligtvis gå fel?

Jag hade ägnat lördagseftermiddagen åt att förbereda våra förföriska spett. Fläskköttet hade badat i marinad sedan morgonen, allt såg lovande ut. Jag struntade fullständigt i att regnet öste ner med överdriven frenesi. Regndropparna kunde piska hur mycket de än ville mot fönsterrutorna, ikväll skulle vi fan grilla. Uteplatsen må vara fattig, men tak finns där i alla fall.

När det var dags, ställde vi ut de två engångsgrillarna på vår påvra uteplats och tände på. Ingenting hände. Eller jo, nu ska jag inte fara med osanning, det var de facto lite glöd i den ena grillens hörn. För ett ögonblick. Men det var allt. Det skjuter man ingen hare på.

Det är nu mitt liv rasar. Likt de gapiga ungar som jag nyligen nämnde som hastigast i ett inlägg nära er, började jag skrika hejdlöst - dock inom mig, jag är säker på att det inte hördes utåt.

Jag förstår precis hur de där gnälliga barnen kände sig. Ni vet, sådant där småfolk brukar allt som oftast plötsligt, och till synes obegripligt, gorma gränslöst och högljutt. Men de höjer faktiskt inte sina stämmor utan anledning. Nej. Det är deras inre engångsgrill som gått itu. Isär. Isönder. (För er som endast talar svenska är det senare är ett skånskt uttryck, det är inte jag som sluntit med fingrarna på tangenterna.) Insikten om att livet aldrig mer kommer att te sig likt är överväldigande. Mäktigt. Skrämmande.

Jag föll handlöst och huvudstupa ner i den mörka avgrunden. Omåttlig drama queen, much? Utan tvekan. Låt mig förklara; jag befann mig i går på toppen av min premenstruella syndromfas. Allt är givetvis en jävla tragedi. En tragedi större än Shakespeares "Romeo och Julia", tro mig. Ni förstår, nerverna har inget fäste, de ligger utanpå huden och fladdrar. Redo att suga tag i något att gråta blod över. Exempelvis två defekta engångsgrillar. Allt är kvävande svart. Eller bländande vitt. 

Allt är JÄTTEBRA. Eller JÄTTEJÄTTEJÄTTEDÅLIGT. 

Mina reaktioner står helt enkelt inte i proportion till verkligheten under den korta men intensiva period som anländer, en ständig månatlig repris där man inte kan klicka "unsubscribe" på. Ni som vet vad jag menar - vet. Ni som inte vet - nu vet ni. Och om ni hormoner läser detta kan ni dra åt helvete. Eller åtminstone kamma er och prata med små bokstäver.

Redan den gamle omtalade greken Hippokrates (460 f.Kr - 370 f. Kr), tillika den så kallade läkekonstens fader, identifierade ett samband mellan menstruationen och kvinnors humör. (Källa: http://alltompms.se). Således inga nyheter. Men alltjämt irriterande. Särskilt för kvinnans närmaste omgivning.

Det kan vara så att jag där på uteplatsen råkade få ur mig att jag hatade livet. Jag tror också att jag nämnde något om att flytta. Min tappre sambo applicerade en bekymmersam min på sitt delikata anlete och ägnade mig en oroad blick. Han är en nybakad handledare i socialpsykologi. Det finns både ett färskt examensbevis och flott diplom som bestyrker detta. Samt ett anställningsavtal på ett behandlingshem. Borde jag vara orolig?

Jag märkte att Magnus hade svårt att låta bli. Låta bli att ställa en diagnos, om än simplifierad. Jag noterade även hur han tittade på mitt glas med kylskåpskallt rosévin jag balanserade i handen. Vilket inte gjorde saken bättre. Åh nej, han tror att jag är salongs! In på scenen äntrade frustrerade tårar som från under mina brännande ögonlock tungt rann ner för de blossande kinderna.

Efter en varm och trygg omfamning stillades dock min hormoner en aning och tårarna torkades med hjälp av sambons skjorta. Praktiskt. 

Sedan kände jag mig lagom dum och naken. Ni vet så där som när man just fått påhälsning av en exorcist. 

Eller haft en sådan där dröm där man barfota går omkring på stan med blommor i sitt hår och bär en svårt kort kjol. Men glömt raka benen. Och inte alls hade en kjol utan var spritt språngande. Så ungefär.

söndag 18 juni 2017

Gapigt värre

Idag blev det inte bättre än att jag fick överta en gammal kamera. Nej nej, jag menar inte en så pass gammal kamera där man måste stå under en filt för att ta en bild (som är uppochner). Heller ingen sådan där gammal hederlig som man måste ladda med film, minns ni? Nej, det är en helt vanlig digitalkamera. Den är tillverkad efter vårt senaste sekelskifte. Det är en liten och naggande god Canon.

Jag har inte haft ett större fotografiskt intresse mer än att jag uppskattar konstarten. Jag tycker om att betrakta och njuta av bra fotografi. Jag är imponerad av min sambos bilder, jag tycker att han är en enastående bra landskapsfotograf. Min far var i yngre dagar en flitig användare av kameran. Även han hade känsla för komposition av motiv och detaljer.

Själv skulle jag vilja kalla mig för är en glad amatör vad gäller fotografi. Med betoning på glad. Och amatör. Jag tycker om att fånga situationer på bild. Som den novis jag är, är jag faktiskt belåten med kameran som finns utrustad i min mobiltelefon. Om jag får säga det själv har jag tagit en hel del hyfsat bra bilder med den. 

Men idag skulle jag öva mig på en riktig kamera. Därför åkte jag och min sambo dit vi brukar åka till på helgerna -> Skånes Djurpark.



Linderödsgriskultingar.
Det kan vara en av de sämsta bilderna jag tagit, men de var
ju helt oförmögna att stå stilla! Det är i alla fall det
jag avser att skylla den dåliga bildkvalitén på.
(Sitt still in the båt!)

Stolt Linderödsgrisförälder med trynet ner i dypölen.


- Hur mås det?
- Håll truten!

Näsborrarna!
Nosborrarna!
Sälborrarna!

Hälsporrarna!


Jag tror att det är en häger.
Eller är det bara en hägring?



Horn i högt grönt.


Siesta bland dovhjortarna.


Visentmor med hungrig visentunge.



Skånes landskapsdjur - kronhjort.
Damerna ligger och håller koll på gästerna.



Skånes landskapsdjur - kronhjort.
Herrarna jämför sina kronor i skuggan.


Säga vad man vill om fotona, men är jag inte en jävel på att fånga lustiga miner? Som jag skrattade när jag kom hem och tittade igenom bilderna. Ni förstår, när jag skjuter av ett klick på kameran ser jag inte bara dum ut, jag ser dåligt ut. Vänta, låt mig förklara; ju högre min ålder andfått klättrar, ju lägre blir mina ögons vilja att återberätta vad jag ser med skarp blick. Allt är ett flurreblurregnuff i siktet. Så jag knäpper girigt av en jävla massa rutor med hopp om att åtminstone en bild blir okej. (Jag är väldigt nöjd med sälborrarna.)

Vad menar jag med att jag ser dum ut? Mer än vanligt? Jo, jag märkte att varje gång jag avlägsnade linsskyddet, knäppte igång kameran och började zooma för att föreviga diverse djur, tappade jag hakan. Det kändes som om jag stod med munnen helt vidöppen. Jag vet inte hur många insekter jag råkat inhalera genom mitt gap idag. Tur att jag inte är vegetarian. Eller vegan. Eller fastar.

För säkerhetsskull frågade jag min sambo: "Gapar jag när jag fotar?"
Sambon: "Ja."

torsdag 15 juni 2017

Grumpy old men

Understundom är det inte stor skillnad mellan små barn och äldre herrar. Det enda som skiljer dem åt är språket. Och storleken. 

Efter jobbet lunkade jag så sakteliga genom Lunds trånga kullerstensgator med sikte på centralstationen. Jag var trött. Förfärligt trött. Och sömnig. Ni vet så där när man inte vågar blinka av rädsla att man råkar somna under den mikrosekund som ögonlocket befinner sig i nedfällt läge. Som tur var är det studenttider - lastbilsflak utrustade med glada ungdomar under vita skärmmössor är säsongens lilla svarta. Studenterna höll full hals. Med hjälp av gällt röstomfång, glansiga ögon och små visselpipor höll de mig vaken. Näppeligen, men dock. 

Jag hade några minuter till övers innan mitt tåg enligt tidtabell hade sin avgång, gick därför in till affären och skopade upp ett fång blandade nötter som jag hällde i en papperspåse, hoppfull att de skulle ge mig tillräckligt med energi för att hålla mig vaken hela vägen hem. Jag kunde för allt i världen inte be studentkortegen följa med mig till residenset i byahålan för att säkerställa avsaknad av djup sömn. Det hade inte varit okej.

Väl på perrongen stötte jag på en arbetskamrat, vi skulle med samma Pågatåg. Bra.

Vi satte oss på varsitt fönstersäte och småsnackade lite. Tågvärden kom och ville kontrollera att vi hade giltigt färdbevis. Två män i den övre medelåldern som satt på andra sidan gången från oss passade då på att påkalla tågvärdens uppmärksamhet genom att vifta manande med pekfingret och ropa: "Hallå! Hallå där!" 

Det visade sig att de hade stora problem. Det var varmt i vagnen. Luftkonditioneringen fungerade inte. Jag hörde tågvärden, som just hade fått sig en rejäl utskällning, förklara att AC:n dessvärre var ur funktion i vår del av pendeln, men att om herrarna gick bakåt i tåget skulle de finna en svalare plats då luftkonditioneringen där var i prima skick. Den ena gubben svarade: "Men där kan vi ju inte sitta!"

Jag har ingen aning om varför. Flera timmar senare sitter jag fortfarande och funderar på varför de inte kunde sitta där. 

Hur som helst, samtidigt bakom mig var det ett jävla vrålande och gormande från små barn i otympliga tvillingbarnvagnar. Med tanke på deras skrikande i eskalerande volym kunde jag endast dra slutsatsen att deras värld höll på att gå under. Den rasade.

Irriterad frågade jag mitt sällskap (som om hon skulle ha svaret): "Varför är de så upprörda? Varför skriker de så förbannat?"

(Ja, jag vet. Man får inte säga så. Man får inte hata barnskrik. Men jag gör det. Jag hatar ljudet av barn som skriker. Även fast jag vet att de inte kan hjälpa det. De kan inte protestera på annat sätt, jag vet. Men jag avskyr alltjämt ljudet. Inte barnet. Oljudet. Capiche?)

Jag märkte att gubbarna plötsligt tystnade. Med bestörtning glodde de storögt på mig. Jag kände blickarna bränna. Jag vred sakta huvudet åt höger och mötte deras ögon som utstrålade förvåning. Förfäran. Vad är jag för en sorts kvinna egentligen?!

Jag är alltid timid och diplomatisk. Nästan alltid. Oftast. Faktiskt oftast. Det är mitt default-läge. Men ibland. Är jag det inte. Ibland kan jag inte låta saken vara. Ibland måste jag tydligen fälla en kommentar. En respons. 
Jag, med övertydlig och klar stämma till arbetskamraten: "Åh, nu vet jag, det är för att det är så varmt som ungarna vrålar så dant. De är lika gnälliga som gubbarna där!"

Onödigt. Skitnödigt. Men uppenbarligen nödvändigt.

Lärdom? Inget mer än att äldre män som passerat bäst-före-datum och pyttesmå barn har mycket gemensamt. De är alla griniga gamla gubbar. Med defekt klimatkontroll.


söndag 4 juni 2017

Teknikens vidunder

Min sambo kallar mig stundom en teknisk analfabet. Jag förstår delvis hur han resonerar men jag är av en annan åsikt. Det är inte så mycket det att jag inte klarar av att hantera diverse teknologiska enheter, jag är inget *dunhuvud, alls inte. Snarare ligger det till på det lilla viset att jag har dåligt inflytande på tekniken. Jag utstrålar något osynligt, men starkt. Det finns någonting inom mig som får apparater att haverera. Ibland tillfälligt, ibland för evigt. Det är varken otur eller okunskap som får tekniska prylar att lägga sig på rygg i dödsryckningar i min närhet. Högst ofrivilligt påverkar jag dem på ett olyckligt sätt. Jag är för tekniken som kryptonit är för Stålmannen.

Låt mig helt kort berätta om den senaste incidenten. Huvudperson: min nya dator. Den uppvisade cirka genast tydliga tecken på undergång. I min värld var datorn trasig. I min sambos dito var den inte alls det. "Nej, nej, det är fel på grafikkortet bara." Det spelar ingen roll. Är skärmen svart är datorn oduglig för min del, ergo trasig. Sönder. Kaputt. Paj. Ur funktion.

Jag kontaktar tillverkaren. Får rådet att trycka på utvalda tangenter i fyrtio sekunder för att sedan trycka på en annan utsedd tangent i tio och tre fjärdedels sekunder, därefter starta om datorn. Fortfarande ingen bild. Får rådet att göra en fabriksåterställning. Fortfarande ingen bild. Får rådet att hålla in två knappar samtidigt med näsan medan jag sjunger "glöggen heter blossa". Fortfarande ingen bild. Motvilligt går de slutligen med på att ta emot den med tydliga instruktioner om hur jag går tillväga när jag ska packa in den värdelösa datorn för transport. De tar inget ansvar om den går sönder. Kanske var det ett tafatt försök till humor.

Efter tre veckor får jag äntligen ett första livstecken från datorlagarföretaget i Tyskland. De inväntar reservdelar. Jahaja.

Efter ytterligare en vecka, torsdag kväll, får jag ett sms från UPS som meddelar att de avser att lämna datorn påföljande dag. Jag kan inte ta ledigt från jobbet. Min sambo är inte heller hemma under fredagen. Katten är förvisso hemma men kan inte öppna dörren på grund av avsaknad av motsatta tummar. Och det går inte att svara distributionsföretaget.

Alltså. Har inte vissa väldigt märkligt kundfokus? Det är som med hantverkare. De äger makten och vi har inget annat val än att ta en semesterdag för att vara hemma eftersom de är oförmögna att säga en ungefärlig tid snävare än "vi kommer mellan 07:30 och 18:45."

Vad är vitsen med att köra ut paket till folk utan att säkerställa att de är hemma? Tycker UPS-förarna att det är toppen att åka omkring hit och dit i onödan? Tycker miljön det? Tycker kunderna det? Är det inte bättre att lämna försändelsen hos ett ombud, avisera kunden och kunden, i det här fallet jag, kan hämta paketet när det passar mig? Ni vet, som Postnord gör. Har vi med kärnfysik att göra?

Nu har jag en sådan tur att jag har den sambon jag har och att just den aktuelle UPS-förare var tillräckligt service minded att jag under mystiska omständigheter de facto fick min dator under fredagen. Och den fungerar. Bilden är klar och tydlig. Gartoft är belåten. Tills vidare.

*Jag skrev fel men lät det stå kvar. Faktiskt roligare än dumhuvud. Ni vet var ni läste det först.