måndag 26 juni 2017

Det går som på räls

När man bor på en ort och jobbar i annan är det givet att man blir en van pendlare. Ens tålamod är mer än väl bekant med känslan av eldig frustration när hinder uppstår som ligger utanför ens kontroll och önskan. Irritationen uppkommer oavsett om vi färdas med bil, tåg eller buss. Eller båt för den delen.

Själv utnyttjar jag vardagligen tåget. Jag bor i en håla mitt i Skåne, men som tur är stannar faktiskt Pågatåget i aktuell håla. Yay. Jag tågpendlar således till och från mitt arbete i Lund. Det tar inte mer än en kvart. 

Det är mycket gnäll på Skånetrafiken. Skåningarna älskar att hata Skånetrafiken. Ungefär som nollåttor ständigt jämrar sig gul och blå över SL. 

Idag när jag skulle hem fick jag och mina medpassagerare vara med om en ny variant. För att göra en kort historia en smula längre gick det till som följer; något försenad lämnar vi Lunds central norrut. Efter några minuter stannar vi. Vi står blickstilla en stund innan tågförarens röst hörs i högtalarna. Han låter meddela att Snälltåget som åker framför oss inte alls åker längre utan står även det helt stilla. Detta på grund av motorhaveri.

De som förut ängsligt vridit sig i sina säten så fort vi stannade utan att komma någon längre vart, suckar nu ljudligt. De skakar på sina välfriserade huvuden och himlar med ögonen. En kom med förslaget att "det är väl bara att välta av tåget från spåret, det är ju ändå bara stockholmare ombord". Charmigt. 

Själv tar jag ett lätt andetag och känner lugnet. Vidare förklarar tågföraren att det har beslutats att istället för att vänta en halvtimme på att någon ska fixa Snälltågets lok, ska vi backa tillbaka till Lunds centralstation för att välja ett annat spår som tar oss förbi det strandade Snälltåget. Han uppmanar oss samtidigt att sitta lugnt kvar på våra platser. Sitt still in the båt. Jag antar att han är luttrad. Van vid trafikanter som går upp i hej för betydligt mindre än detta. 

Medan stämningen i vagnen blir något ansträngd brister jag ut i skratt. Det är faktiskt roligt. Dråpligt, tycker ni inte? Backa tillbaka till Lund.

Nåväl, tågföraren kliver ur sin lilla styrhytt och går bakåt i tåget. Dock ej baklänges. När han väl kommit till den andra tågcockpitten, talar han åter informativt i högtalaren. Som av en händelse fungerar tåget framför oss igen. De ska bara "pumpa" igång motorn och jag inser där och då att det är så mycket jag inte vet om tåg.

Folk omkring mig sitter och pratar i sina mobiltelefoner med sina nära och kära för att upprört berätta att de blir sena hem. Ja, det hela är så klart jävligt irriterande. Det kan knappast vara någon som tycker att det är festligt att sitta fast i trafiken, efter en arbetsdag vill man bara komma hem. Men jag kunde inte låta bli att fnissa.

Det är ofta som det strular med tågen. Det är ständiga signalfel, kass strömförsörjning, obehöriga på spåren, lövhalka, solkurvor, snökaos, nedrivna ledningar och fis på tvären. Det är skitjobbigt. 

Men. Det är ännu mer ofta som det funkar felfritt och tågen tuffar på enligt tidtabell. Faktiskt. Vi glömmer lätt det i stundens uppgivna hetta.

Och alltid när jag ofrivilligt hamnar i väntans tider tänker jag på vad en vacker kvinna i Tanzania sa till mig en gång när jag svettig och olustig stod i en lång kö: "Jag förstår inte vad ni har emot att vänta. Jag passar på att tänka på olika saker. Minnas. Drömma. Känna. Sjunga. Be en bön. Funderar över dagspriset på kyckling, lime och bananer." 

Och ni ska veta att i Dar es Salaam är det fan inga bussar som går enligt tidtabell. Där finns fan inga tidtabeller ens. Folk ställer sig för fan vid hållplatsen, trängs med de andra och gillar läget. Samt sjunger en lovsång till limefrukten. 

I Tanzania finns inga överkänsliga lipsillar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar