torsdag 15 juni 2017

Grumpy old men

Understundom är det inte stor skillnad mellan små barn och äldre herrar. Det enda som skiljer dem åt är språket. Och storleken. 

Efter jobbet lunkade jag så sakteliga genom Lunds trånga kullerstensgator med sikte på centralstationen. Jag var trött. Förfärligt trött. Och sömnig. Ni vet så där när man inte vågar blinka av rädsla att man råkar somna under den mikrosekund som ögonlocket befinner sig i nedfällt läge. Som tur var är det studenttider - lastbilsflak utrustade med glada ungdomar under vita skärmmössor är säsongens lilla svarta. Studenterna höll full hals. Med hjälp av gällt röstomfång, glansiga ögon och små visselpipor höll de mig vaken. Näppeligen, men dock. 

Jag hade några minuter till övers innan mitt tåg enligt tidtabell hade sin avgång, gick därför in till affären och skopade upp ett fång blandade nötter som jag hällde i en papperspåse, hoppfull att de skulle ge mig tillräckligt med energi för att hålla mig vaken hela vägen hem. Jag kunde för allt i världen inte be studentkortegen följa med mig till residenset i byahålan för att säkerställa avsaknad av djup sömn. Det hade inte varit okej.

Väl på perrongen stötte jag på en arbetskamrat, vi skulle med samma Pågatåg. Bra.

Vi satte oss på varsitt fönstersäte och småsnackade lite. Tågvärden kom och ville kontrollera att vi hade giltigt färdbevis. Två män i den övre medelåldern som satt på andra sidan gången från oss passade då på att påkalla tågvärdens uppmärksamhet genom att vifta manande med pekfingret och ropa: "Hallå! Hallå där!" 

Det visade sig att de hade stora problem. Det var varmt i vagnen. Luftkonditioneringen fungerade inte. Jag hörde tågvärden, som just hade fått sig en rejäl utskällning, förklara att AC:n dessvärre var ur funktion i vår del av pendeln, men att om herrarna gick bakåt i tåget skulle de finna en svalare plats då luftkonditioneringen där var i prima skick. Den ena gubben svarade: "Men där kan vi ju inte sitta!"

Jag har ingen aning om varför. Flera timmar senare sitter jag fortfarande och funderar på varför de inte kunde sitta där. 

Hur som helst, samtidigt bakom mig var det ett jävla vrålande och gormande från små barn i otympliga tvillingbarnvagnar. Med tanke på deras skrikande i eskalerande volym kunde jag endast dra slutsatsen att deras värld höll på att gå under. Den rasade.

Irriterad frågade jag mitt sällskap (som om hon skulle ha svaret): "Varför är de så upprörda? Varför skriker de så förbannat?"

(Ja, jag vet. Man får inte säga så. Man får inte hata barnskrik. Men jag gör det. Jag hatar ljudet av barn som skriker. Även fast jag vet att de inte kan hjälpa det. De kan inte protestera på annat sätt, jag vet. Men jag avskyr alltjämt ljudet. Inte barnet. Oljudet. Capiche?)

Jag märkte att gubbarna plötsligt tystnade. Med bestörtning glodde de storögt på mig. Jag kände blickarna bränna. Jag vred sakta huvudet åt höger och mötte deras ögon som utstrålade förvåning. Förfäran. Vad är jag för en sorts kvinna egentligen?!

Jag är alltid timid och diplomatisk. Nästan alltid. Oftast. Faktiskt oftast. Det är mitt default-läge. Men ibland. Är jag det inte. Ibland kan jag inte låta saken vara. Ibland måste jag tydligen fälla en kommentar. En respons. 
Jag, med övertydlig och klar stämma till arbetskamraten: "Åh, nu vet jag, det är för att det är så varmt som ungarna vrålar så dant. De är lika gnälliga som gubbarna där!"

Onödigt. Skitnödigt. Men uppenbarligen nödvändigt.

Lärdom? Inget mer än att äldre män som passerat bäst-före-datum och pyttesmå barn har mycket gemensamt. De är alla griniga gamla gubbar. Med defekt klimatkontroll.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar