söndag 25 juni 2017

Vi hade i alla fall inte ens tur med vädret

Det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig. I planeringsstadiet inuti ens tankbank ser det hela väldigt bra ut. Idéer kan födas på olika sätt. Antingen ur absolut ingenting. Eller på tal om absolut ingenting och eventuella matbananer. Eller från en längtan. 

Tidigare i veckan kände jag ett påfallande sug efter grillspett. Ett starkt begär som var omöjligt för mig att avfärda. Jag meddelade Magnus informellt att vare sig han ville eller inte, skulle vi grilla i helgen. Hans inställning var lyckligtvis positiv och välvillig. Gott.

I torsdags efter jobbet köpte jag med mig hem chorizokorvar från Holmgrens chark i Lunds saluhall, jag vågar påstå att de har de bästa chorizos utanför konungariket Spaniens gränser. Vidare såg jag till att införskaffa haloumi, färggranna paprikor, svamp, fläskfilé och jag vet inte allt annat som kan tänkas passa på en grill. Jösses, som det skulle grillas.

Men nu ligger det till på det viset att vi är inga vana grillare. Vi är över huvud taget inga grillare. Vi äger inte ens en grill. Vi investerade därför i två engångsgrillar. Som visade sig inte alls vara det de gav sig ut för att vara. Vad kan möjligtvis gå fel?

Jag hade ägnat lördagseftermiddagen åt att förbereda våra förföriska spett. Fläskköttet hade badat i marinad sedan morgonen, allt såg lovande ut. Jag struntade fullständigt i att regnet öste ner med överdriven frenesi. Regndropparna kunde piska hur mycket de än ville mot fönsterrutorna, ikväll skulle vi fan grilla. Uteplatsen må vara fattig, men tak finns där i alla fall.

När det var dags, ställde vi ut de två engångsgrillarna på vår påvra uteplats och tände på. Ingenting hände. Eller jo, nu ska jag inte fara med osanning, det var de facto lite glöd i den ena grillens hörn. För ett ögonblick. Men det var allt. Det skjuter man ingen hare på.

Det är nu mitt liv rasar. Likt de gapiga ungar som jag nyligen nämnde som hastigast i ett inlägg nära er, började jag skrika hejdlöst - dock inom mig, jag är säker på att det inte hördes utåt.

Jag förstår precis hur de där gnälliga barnen kände sig. Ni vet, sådant där småfolk brukar allt som oftast plötsligt, och till synes obegripligt, gorma gränslöst och högljutt. Men de höjer faktiskt inte sina stämmor utan anledning. Nej. Det är deras inre engångsgrill som gått itu. Isär. Isönder. (För er som endast talar svenska är det senare är ett skånskt uttryck, det är inte jag som sluntit med fingrarna på tangenterna.) Insikten om att livet aldrig mer kommer att te sig likt är överväldigande. Mäktigt. Skrämmande.

Jag föll handlöst och huvudstupa ner i den mörka avgrunden. Omåttlig drama queen, much? Utan tvekan. Låt mig förklara; jag befann mig i går på toppen av min premenstruella syndromfas. Allt är givetvis en jävla tragedi. En tragedi större än Shakespeares "Romeo och Julia", tro mig. Ni förstår, nerverna har inget fäste, de ligger utanpå huden och fladdrar. Redo att suga tag i något att gråta blod över. Exempelvis två defekta engångsgrillar. Allt är kvävande svart. Eller bländande vitt. 

Allt är JÄTTEBRA. Eller JÄTTEJÄTTEJÄTTEDÅLIGT. 

Mina reaktioner står helt enkelt inte i proportion till verkligheten under den korta men intensiva period som anländer, en ständig månatlig repris där man inte kan klicka "unsubscribe" på. Ni som vet vad jag menar - vet. Ni som inte vet - nu vet ni. Och om ni hormoner läser detta kan ni dra åt helvete. Eller åtminstone kamma er och prata med små bokstäver.

Redan den gamle omtalade greken Hippokrates (460 f.Kr - 370 f. Kr), tillika den så kallade läkekonstens fader, identifierade ett samband mellan menstruationen och kvinnors humör. (Källa: http://alltompms.se). Således inga nyheter. Men alltjämt irriterande. Särskilt för kvinnans närmaste omgivning.

Det kan vara så att jag där på uteplatsen råkade få ur mig att jag hatade livet. Jag tror också att jag nämnde något om att flytta. Min tappre sambo applicerade en bekymmersam min på sitt delikata anlete och ägnade mig en oroad blick. Han är en nybakad handledare i socialpsykologi. Det finns både ett färskt examensbevis och flott diplom som bestyrker detta. Samt ett anställningsavtal på ett behandlingshem. Borde jag vara orolig?

Jag märkte att Magnus hade svårt att låta bli. Låta bli att ställa en diagnos, om än simplifierad. Jag noterade även hur han tittade på mitt glas med kylskåpskallt rosévin jag balanserade i handen. Vilket inte gjorde saken bättre. Åh nej, han tror att jag är salongs! In på scenen äntrade frustrerade tårar som från under mina brännande ögonlock tungt rann ner för de blossande kinderna.

Efter en varm och trygg omfamning stillades dock min hormoner en aning och tårarna torkades med hjälp av sambons skjorta. Praktiskt. 

Sedan kände jag mig lagom dum och naken. Ni vet så där som när man just fått påhälsning av en exorcist. 

Eller haft en sådan där dröm där man barfota går omkring på stan med blommor i sitt hår och bär en svårt kort kjol. Men glömt raka benen. Och inte alls hade en kjol utan var spritt språngande. Så ungefär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar