lördag 8 juli 2017

På expedition

Trots att varken prognoserna eller den egna iakttagelsen talade för ett torrt och behagligt väder satte vi oss i bilen och körde mot Höör, slutdestination Skånes Djurpark. Ni tycker kanske att vi inte gör annat än att besöka detta natursköna område. Och det är väl korrekt uppfattat. I alla fall delvis, men både sambon och jag har upplevt ett visst mått av abstinens. Det har faktiskt hunnit gå ett antal veckor sedan sist.

Skånes Djurpark, för er som inte har varit där, är ett fantastiskt vackert naturområde på cirka 100 hektar där djurarter som naturligt lever i den nordiska naturen huserar. Omgivningarna är lockande och sköna. Djuren charmiga och de som inte finner det nödvändigt att äta upp - eller smått gnaga på parkens besökare, får man till och med hälsa på. Idag blev jag god vän med en get. Hon ville bli kliad mellan hornen.

På begäran av Magnus åkte vi hyfsat tidigt. Det var inte tal om att lösa Melodikrysset i morse. Han ville se när sälarna skulle matas. De får brunch klockan 11 varje dag. Var sin hink med sill. 

Vi var en hel del som stod beredda med våra kameror vid sälarna, som väntade otåligt på sina hinkar. De cirkulerade, gjorde några småkonster för att underhålla publiken och spanade efter djurskötarna.

Äntligen kom så sillen. Men innan skötarna gav dem till djuren, gick en tjej runt med en hink för att visa alla barnen vad sälarna äter. Jag hörde hur sälarna utbrast: "Men hallå, vad gör du med vår mat? Var tror du att du ska gå med den där hinken?!"

Under hela tiden som vi stod och väntade lika rastlöst som sälarna på matningen strömmade det till fler och fler människor. Det blev trängre och trängre om saligheten. Föräldrar knuffade fram barnen så att de skulle kunna se ordentligt. En mamma trodde hon bad snällt när hon med tydlighet visade att hennes lille pojke skulle stå där jag stod. Jag tog ett steg bakåt. Och blev givetvis skitsur. Barnsligt sur. Plötsligt började regnet ösa ner. Jag gick därifrån och hoppades att modern som knuffade ut mig skulle bli ordentligt blöt. 

Jag tog skydd i en paviljong en bit bort och betraktade sälarna samt deras sill på distans. Efter en kort stund kom Magnus. Det visade sig att samma mamma även knuffat ut honom. 

Regnskuren försvann bort och vi började gå den vackra rundan förbi vargar, björnar, järvar, lodjur och andra pälsbeklädda varelser. Det var stilla. Tyst. Vi var nästan ensamma och jag tänkte att sälarna måste ha misstagit besökarna för fiskar och slukat upp dem med ull och hull, för var var alla?

Tack vare att avsaknad av tjo och tjim var även de mest blygsamma djuren framme. Vi njöt av friden. Vi snackade om klimatförändringar och G20-mötet med lodjuren. Älgarna drog limerickar och myskoxarna undrade om inte en ny Woodstockfestival var på gång.

Till sist kom vi fram till det som vi längtat efter - Expedition UPP. Det är hängbroar och utsiktstorn flera meter ovanför parken. Vi har följt bygget under hela våren och sedan någon vecka tillbaka är den äntligen invigd. 



Foto: Magnus Bengtsson

I början var det väldigt vingligt. Alltså väldigt vingligt.
Jag väntade på att hängbron skulle slå runt likt en hängmatta och
 hoppades att det inte skulle ske just ovanför vargarna.

Foto: Magnus Bengtsson

Här börjar allt. Och slutar. Start och mål.

Foto: Magnus Bengtsson

Att gå på de här stubbarna var ingen lek. Eller jo,
det var det ju. Men förfärligt läskiga. Liksom stubbar på
en hängbro. Jag menar, hallå! HALLÅ?!


Foto: Magnus Bengtsson

Detta är vägen framåt. Osäker. Orak. Vad sker där bortom kröken?
Hur ser vägen därifrån? Ingen vet. Men vi kan bara
gå framåt. Att vända om är inte ett alternativ.


Foto: Magnus Bengtsson

Jag är fokuserad. Blicken stadigt neråt för att
säkerställa att jag inte sätter fötterna där jag inte vill ha dem.
"Upptäck djuren på en helt annan nivå!"
Det fanns inte tid för det, all koncentration gick åt att ta mig
ur detta med livet i behåll.

Foto: Magnus Bengtsson

Efter en stund blev jag dock varm i kläderna. Fick in
tekniken. Kände mig lite mallig. Lite märkvärdig så där.
"Det här var väl inget?"

Foto: Magnus Bengtsson

Säkerhetföreskrifter i trädtopparna.

Foto: Magnus Bengtsson

Träden spelar en stor roll.

Foto: Magnus Bengtsson

Jag började efter ett tag känna hur vissa gömda muskler började
göra sig påminda. På märkliga ställen.

Foto: Magnus Bengtsson

Äventyret.

Foto: Magnus Bengtsson

Jag klarade det! Jag älskade det!

Ni som är läskunniga har säkert förstått att jag har en fäbless för Skånes Djurpark. Även om det inte funnits några djur hade jag gillat stället. Om det bara hade varit Skånes Park liksom. Det är underbart här. En perfekt och njutbar långpromenad. Djuren är en bonus. Och nu är den här fantastiska äventyrsbron en superbonus. Och ett lättare träningspass.

Dörrarna stängs. Inga människor kvar. Det är skymning. Jag ser framför mig hur kronhjortar med viss möda nyfiket smyger fram på expeditionsbroarna bland trädtopparna. Likaså tvättbjörnar och rävar. Renar och visenter likaså. För att inte tala om hönsen. Och getterna! Herregud, ni undrar förstår om min nyfunna vän?


Geten Gerd. Gillar att bli kliad mellan hornen.
Och grönt te med mandelkubb.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar