söndag 23 juli 2017

Road trip till Ystad

Redan igår bestämde vi oss för att åka till Ystad idag. Visst, vi var underrättade och väl medvetna om en överhängande risk för regn. Men för tusan, lite nederbörd - som vi redan är vana vid under denna så kallade sommar - är väl inte så farligt? Herregud, lite vatten. Ska det hindra oss? Är vi möss eller människor? Mössor eller människor?!

Färden ner var rogivande och vacker. Vår nya tysta hybridbil och valet av småvägar bidrog till en behaglig upplevelse. Skåne är fantastiskt vackert. Jag älskar verkligen det skånska landskapet. Jag föredrar vida vidder och öppna hav framför tät skog och... övrig skog.

Väl framme i Ystad körde vi mot trafikreglerna. Detta var inte ett medvetet val, snarare ett misstag på grund av svårigheter att i tid tyda trafikskyltar. Invånarna kring Stortorget himlade med ögonen och tankar som "turister" formade sig säkert och irriterat i deras härdade huvuden när de la märke till den vita bil som tyst smög förbi dem. På förbjuden väg. Såvida inte vi hade varit en buss. Då hade det varit okej.

Hur som helst hittade vi en parkeringsplats. Där vi stod helt lagligt. Våra första steg gick mot hamnen. Vädret var inte helt optimalt. Kallt och blåsigt. Höstligt rått som första veckan i november. Ni som angeläget vill påpeka att det inte finns dåligt väder utan endast dåliga kläder kan bespara era stämband. Det påståendet är lika sant som att frukt är godis. Det är en villfarelse. En form av indoktrinering. Sluta!

Det var trångt i gästhamnen. Båtar låg tätt sida vid sida. Bara fendrar skiljde dem åt. En gång i tiden, i forntiden cirka, seglade jag varje sommar i Stockholms skärgård (en av Jordens vackraste platser för övrigt). Jag avskydde att ligga tätt med andra båtar. Jag ville alltid ankra avskilt från massan. Vilket ledde till att jag undvek gästhamnar och föredrog naturhamnar. Vilket är lätt i en skärgård, men förmodligen svårare här nere.


Om båtar kunde föröka sig skulle denna närhet leda till
massor med söta småjollar som jollrar om nio månader.
Plötsligt finner jag mig själv nynnandes på
Robert Brobergs "Båtlåt". Badda bam bam bam bam.*
Någorlunda hyfsad utsikt mot stan.

Jävligt mycket tristare utsikt mot andra hållet.
Herregud, jag skulle aldrig frivilligt stannat
i den här hamnen. Jag antar att det skulle inte de
flesta här heller göra. Men vad fan gör man när vädret...
ehh... kläderna är undermåliga.


Vi stod en stund ute på piren och lät vinden göra sitt med våra hår. Välfönade och uppfriskade återvände vi in mot land för att istället traska genom gränderna.













Det började så klart regna på oss så vi tog skydd i bilen en stund. När dropparna upphörde med att piska mot fönsterrutorna klev vi ur bilen och fortsatte vår planlösa promenad. Vi hamnade vid klostret där vi kunde hälsa på Broder Eskil. 


Broder Eskil.

En port in till klostret, som gjord för lille Broder Eskil.


Sjön suger. Eller nja, vädret suger i alla fall. Kaffetarmen gjorde sig påmind. Så även våffelditot. Magnus och jag kände oss redo för något varmt och trösterikt. Det tog inte lång stund innan vi hamnade på "Kaffestugan Bäckahästen". Eftersom sommaren är inställd i år valde vi att sitta inomhus trots den ymniga uteservering som Bäckahästen bjöd på. Vi steg in och nästan genast kände jag en atmosfär som var tjock och mörk som tjära. Jag tittade mig omkring och såg något som jag uppfattade som ett sällskap, med två familjer. Det var särskilt en man som utstrålade oro men jag tog ingen större notis. Vi gick förbi, in till där vi skulle beställa våra våfflor.

Efter en halv minut kom denne orolige och dryge man med solblekt hår som jag nyss hade lagt märke till, in till där vi stod och just beställt våra våfflor. Han var märkbart irriterad. JÄVLIGT IRRITERAD!

Dryg man: "Ja, vad händer med VÅFFLORNA?!"
Dam bakom disken: "Oj, våfflorna. Vilka våfflor?"
Dryg man: "Ja vafan, våra VÅFFLOR, vi har väntat i en kvart på dem!"
Dam bakom disken: "Hoppsan, vad har ni för nummer?"
Dryg man: "Nummer FYRTIO! Var fan är våra VÅFFLOR?!"
Dam bakom disken: "Låt mig gå till köket och höra efter."
Dryg man, till sig själv: "Helt jävla otroligt, hur jävla länge ska man behöva vänta på VÅFFLOR?!"
Dryg man till kompis från sällskapet som kommer fram till honom: "Det är för fan otroligt, vi har väntat på dessa förbannade VÅFFLOR i över en timme!!" Dryg man tittar demonstrativt på sin klocka på armen.

Jag och Magnus tittar demonstrativt på varandra och kan inte låta blir att skratta. Hur kan det gå från en kvart till över en timme på mindre än en minut?

Vi sätter oss vid ett bord bakom sällskapet. Jag försöker att låta bli att smittas av den dryge mannens önskan att närma sig en hjärtinfarkt. Men det är svårt. Den negativa energin håller sitt fasta grepp om rummet. 

En minut senare:

Dryg man: "Nämen vad fan! Var i helvete är våra våfflor?! Nu fan ska jag ha pengarna tillbaka! VILKA JÄVLA IDIOTER!!! JÄVLA IDIOTER!!"

Sambon och jag begriper ingenting. Vi tittar på varandra. Tittar på dryge mannen. Tittar på sällskapet han tillhör. Vad är det egentligen som har hänt?

Jag är förvisso en lekmannaanalytiker, men det här är inte en normal reaktion på försenade våfflor. Det är något annat som har hänt. Något annat som ligger i botten. Det kan inte vara våfflorna per se. Magnus å sin sida som är nybakad handledare i socialpsykiatri menar att han har en diagnos av något slag. Oavsett vad finner jag hela incidenten högst besynnerlig. 

Efter det att dryge mannen marscherade ut i sitt moln av mörka svordomar satt delar av sällskapet kvar för att fortsätta äta sin lunch, lasagne toppad med ett halvt kilo ketchup. (Stiligt.)

Vad i hela friden hade den dryge mannen bråttom till? Familjen satt ju för fan kvar och åt. Var han bajsnödig eller? Det fanns ju för tusan faciliteter på kaféet. Jag kunde ha visat honom var.

Vi behövde inte vänta länge på våra våfflor.
Löjligt frasiga och goda.
Jag förstår kanske lite varför dryge mannen blev så sur.
Han visste vad han gick miste om. Eller snarare, vad han
var tvungen att vänta "ÖVER EN TIMME PÅ!"
Loser.


För att gå av oss våfflan från våra magalufsar tog vi en promenad genom staden. Vi gick bland annat förbi en "Subway", som troligen har den finaste lokalen i världen. De håller till i ett sådant där gammalt tegelhus som påminner om ett anrikt kloster, ni vet. Utanför hörde jag en yngling i sina tidiga tonår kvida till sina närmaste vuxna: "Men kom igen, jag är svinbajsig!" 

Jag: "Åh nej, inte en till..."

Innan vi lämnade Ystad var vi (läs: jag) tvungen att åka till en viss adress. Mariagatan 10. Viktigt.

Här bor poliskommissarie Kurt Wallander.
I förgrunden; rumpan på vår bil.


Väl hemma igen möttes vi av Lady Sally Jane uppe i köksfönstret. Hungrig. Men inte fan svor hon för det. Eller visade tecken på analirritation. Men så är hon inte ett manligt våp heller.

Är de där mina människor?
Är det dags att komma nu?
Jag ska tugga deras tår i natt.
Moahahaha!


*







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar