söndag 17 september 2017

Kyrkoval

I bilen på väg till Skånes Djurpark tidigare idag sa min sambo med bestämd och myndig röst: "Idag ska vi rösta i Kyrkovalet".
Jag: "Varför då? Nej, men jag pallar inte! Jag har aldrig röstat i något kyrkoval, tänker inte göra det nu heller."
Magnus: "Vi måste rösta bort Sverigedemokraterna."
Jag, förvånat:" Sverigedemokraterna? Vad har de med Svenska kyrkan att göra? De är väl knappast några man förknippar med kristliga begåvningar?"
Magnus: "SD har gjort en grej av det i år."
Jag, efter att ha skrattat så att tårarna sprutat både högt och lågt: "Hm, jag minns nu att de i somras under Stockholm Pride Parade tvunget skulle ha ett litet flygplan med en svans där det stod ´Rösta på SD i Kyrkovalet den 17 september´ cirkulerandes ovanför huvudstadens centrala delar. Om det buades något från marken? Det kan väl hända. (Själv gjorde jag pruttljud med munnen. Det är möjligt att någon fick mitt spott på sig. Ber om ursäkt för detta.)



Premiär idag.

Jag har aldrig i mitt pikanta medellånga liv röstat i kyrkoval. Det har faktiskt aldrig fallit mig in. Det har inte funnits på kartan att utnyttja min demokratiska rättighet - eller skyldighet för den delen - i syfte att påverka vilka psalmer som ska finnas i psalmboken. Eller vad det nu är man röstar på. Jag har ingen aning. Det intresserar mig inte. I varje fall inte hittills.

Många kyrkor är vackra. Vissa är mer charmiga. Andra begriper jag inte alls hur arkitekten tänkte. Den senare kategorin gäller nästan uteslutande moderna byggnader av Guds hus. Vad de alla har gemensamt är dock att de är intressanta tycker jag. Hur de än ser ut. Jag besöker ytterst sällan kyrkor men de gånger jag gör det slås jag alltid av en inneslutande känsla. I en icke geografisk värld. När jag befinner mig i en kyrka utesluts omvärlden. Jag kan vara var som helst. Förstår ni vad jag menar? Det är som att tiden stannar, endast rummet finns. Vad som pågår utanför portarna hör inte till.

Vissa kyrkor är skrämmande, andra välkomnande. Några är stora, en del små. Det finns öppna kyrkor, det finns slutna. 

Jag är varken döpt eller konfirmerad. Jag blir lika förvånad varje gång när detta kommer på tal - folk reagerar nämligen oftast med att fälla ner hakan halvvägs ner till knäna samtidigt som ögonbrynen flyttas med hög hastighet upp till hårfästet (distansen ner till knäna samt upp till hårfästet varierar efter person). "VA?! Är du inte döpt?!"

Vid det här laget har jag förstått att det är värre att inte vara döpt, än att inte vara konfirmerad. Varför? Även människor som inte är särskilt kyrkliga av sig, som inte ägnar någon större del av sina liv åt Jesus Kristus (om alls) reagerar starkt. Varför? Det måste vara någon slags gammal nedärvd gudfruktig syndnerv sedan den tidiga Medeltiden som lever kvar i ryggmärgen. Jag är född, räcker inte det?

Nej, jag är inte döpt. Heller ej konfirmerad. Jag mår trots detta utmärkt. Jag är visserligen troende. Måhända överensstämmer inte min tro med gängse religioner, jag plockar lite här, jag plockar lite där. Mest plockar jag från mig själv. Jag tror på Gud, men för mig gestaltar inte Gud en person. Nej. Gud är universum. Gud är överallt. Gud dömer inte. Gud förlåter inte. Du har gåvan att tänka och handla fritt. Gud håller tummarna och hoppas på det bästa, det är allt.


Inte ett överdrivet muntert församlingshem.

"Men får du rösta då?", fortsatte Magnus när han fick reda på att jag inte var döpt medan han svängde vänster mot djurparken från riksväg 13.
Jag: "Jag har ju fått röstkort. Dessutom betalar jag kyrkoskatt så jag antar det."
Magnus: "Vad konstigt."
Jag: "Ja, kanske det."
Magnus: "Jag trodde att man måste vara döpt för att vara medlem i Svenska kyrkan."

Och kanske skulle det vara det mest naturliga, jag vet inte. Men åter igen landar vi på själva dopet. Det är då och där allt tycks hända. Och åter igen griper jag tag i döpelsen som företeelse. Jag beskådar den. Vrider och vänder på den. Försöker analysera den. Förstår inte tyngden. Men respekterar den.

Kanske vore det bättre att aktivt söka sig in i Svenska kyrkan istället som idag, att aktivt träda ut ur den (om man så vill). Jag vet inte. Jag vet bara att jag har inga planer på att gå ur. Jag gillar Svenska kyrkan. Jag känner inte till så mycket om dess inre vrår, men jag tycker om den ändå. Den är... trevlig. Liksom. Som en labrador. Den verkar dessutom ha humor. Allt med humor gör mig vänligt inställd.

"Det är en självklarhet att rösta i kyrkovalet!" Denna inställning har jag sett i flera facebook-inlägg idag. Lite lagom duktigt sådär. Min första reaktion för min del var: "Är det?" 

Är det verkligen rätt av mig att lägga näsan i blöt i något som inte angår mig. Ska jag rösta fram saker och ting för de som verkligen är aktiva inom kyrkan när jag själv inte är det? Är det inte som att jag ska bestämma hur du har det hemma hos dig även fast jag aldrig är där?

Men så googlade jag lite efter att vi kommit hem från vår utflykt bland björnar och älgar. Kort därefter bestämde jag mig för att jag ville delta i Kyrkovalet. Kanske har jag på det sättet en chans att göra min röst hörd för en inkluderande kyrka. En jämställd kyrka. En normfri kyrka. Jag tänker som så att om jag och kyrkan är överens om våra (läs: mina) värderingar, bör det ge ringar på vattnet (läs: samhället). 


En gul, en rosa och vit.
Tur att det inte var en grön istället för en gul.
Annars hade man lätt kunnat tro att det handlade
om Ahlgrens bilar och tappat fokus helt.

Jag har idag, för första gången i mitt pikanta medellånga liv röstat i kyrkovalet. Och för första gången sedan jag flyttat hit besökt församlingshemmet. Som hade de mest förtjusande dörrstoppare. 


"Hej. Jag heter Rufus. Utsänd valövervakare."


lördag 9 september 2017

Katten är på lyset


Nya köksugglan. Nya kattåliga kattugglan.

Vår nya uggel. Hon är så fin. Därutöver är hon kattålig. Vad jag menar? Låt oss börja från början.

Jag och min sambo bor inneboende hos katten Lady Sally Jane Batgirl som härstammar från den anglosaxiska kungliga ätten Mountbatty

Som hyresvärd har hon synpunkter på det mesta. Mest på vår inredning. Framförallt gillar hon inte våra lampor vi har haft på fönsterbrädorna och har därför helt enkelt låtit eliminera dem genom viss form av våld. 

Jag å andra sidan uppskattar lamporna väldigt mycket. Vad gäller min sambo tror jag att det kan kvitta. Under sommarveckorna har det kvittat även för mig. Trots att solstrålarna lämnat mycket att önska under denna skånska regniga och mulna sommar, har dagsljuset de facto funnits där. I bakgrunden. Som någon sorts långnäsa.

Nu har mörkret dock landat. En smula för tidigt kan jag tycka så jag hoppas att det endast rör sig om en mellanlandning. Det är svart när jag kliver upp om morgnarna (jag går förvisso upp löjligt tidigt, men ändå, är inte redo att börja använda reflexer riktigt än) och det kompakta gråa locket som tycks sitta fast där uppe, gör att det känns som om jag famlar omkring i en evig soppa av cement. Jag har därför de senaste veckorna verkligen saknat lampor här hemma. Exakt fyra stycken.

Jag är medveten om sambons aversion mot IKEA. Alltså, jag tror inte att motståndet gäller IKEA per se, utan mer själva grejen att behöva åka flera mil ner till Malmö för att sedan trängas bland vaggande och söliga kunder som vet varken ut eller in. Så jag har lagt manken till och mjukt bearbetat honom under en tid. Igår kväll, innan vi somnade, sa jag ömt till älsklingen: "I morgon åker du och jag till IKEA."
Sambon, sömnigt: "Då vill jag ha köttbullar. Med mos."

Jag har under hela veckan längtat efter helgen. Längtat efter att äntligen få sova ut. Så vad händer? Jag vaknar 06:50. Givetvis. Oförmögen att somna om. Jag blir galen.

Nåväl, några timmar senare sitter vi i bilen på väg söderut. Det är väldigt mycket snack om köttbullar. Väl framme bestämmer vi oss för att börja med lunchen och ägna tid åt lamporna senare.

På grund av det ihållande regnet försöker vi parkera så nära utgången som möjligt (ni som hajar, hajar) och går med raska steg mot ingångens snurrdörrar. Vi går upp en trappa. Vi går upp en trappa till. Jag ser restaurangen och pekar ditåt medan jag säger till sambon: "Vi kan gå in här." 
Sambon, som också pekar, fast åt ett annat håll: "Nej, enligt skyltarna ska vi gå så här."
Jag, ihärdigt: "Men, det är ju bara att gå in precis här?!"
Sambon, lugnt: "Nej, vi måste gå här, följa pilarna. Det står ju där. Det finns en genväg."

Ja, genvägen är typ här!

Men visst. Vi går, följer pilarna och nio minuter senare anländer vi till restaurangen. Där vi befann oss flera ögonblick tidigare.
Sambon: "Jaha, vi kunde visst gått in här."
Jag, trött: "Jah..."

Nåja, vi hade arbetat upp en aptit i alla fall. Vi tittade som hastigast på matsedeln. Man kunde välja mellan åtta, tolv eller sexton köttbullar. Jag bestämde mig snabbt för att åtta stycken skulle räcka gott åt mig medan sambon sa att han skulle ha minst arton. Fast när vi väl stod i brickkön funderade han plötsligt på att ta en räksallad istället. Men bestämde sig till slut för en panerad schnitzel. Med pommes. Efter allt detta tjat om köttbullar och mos?



Jag höll mig i alla fall till den ursprungliga planen.


Viktigast: vi fann fyra lampor som dels var Sally-säkra och dels får plats på våra magra fönsterbrädor. 

Jag gillar IKEA. Gillar konceptet. Gillar för det mesta designen på deras utbud. Och det var inga större fel på köttbullarna. Men herregud! HERREGUD! Är det ett måste att använda ett dödsmördarklister som är fullständigt omöjligt att få bort?!



Varför?! Om ni på IKEA finner det nödvändigt att använda
ett lim som är hopplöst att avlägsna, kan ni inte ha
vänligheten att fästa etiketterna på emballaget istället
för själva varan?


Även efter att jag skrubbat med hett vatten och starkt fettlösande diskmedel (vilket känns sådär när tingesten bär på elektriska sladdar) och skrapat med vass kniv går klistret fan inte bort. Jag försöker att låta bli att bli sur. Men sådana här dumheter gör mig lika vansinnig som när jag vistas i biltrafiken med förare som uppenbart saknar körkort. Vilket jag visserligen själv gör. Till sambons stora glädje, då han anser att jag äger en stor portion av "road rage".

Hur som helst, nya lampan i sovrumsfönstret fick vara i fred i cirka tjugoåtta sekunder innan Sally surnade till. Bestämt, men samtidigt nonchalant, gav hon lampan en skjuts ner till golvet med sin stora tass. (Hennes tassar kunde lika gärna tillhöra ramarna på en större brunbjörn.)



Sally-säkrad lampa. Bra.


Ser ni leendet? Blicken? Det är H.R.H Sally J.
Busigast bland dem alla.
Tur för henne att hon är sötare än spunnet socker.