lördag 9 september 2017

Katten är på lyset


Nya köksugglan. Nya kattåliga kattugglan.

Vår nya uggel. Hon är så fin. Därutöver är hon kattålig. Vad jag menar? Låt oss börja från början.

Jag och min sambo bor inneboende hos katten Lady Sally Jane Batgirl som härstammar från den anglosaxiska kungliga ätten Mountbatty

Som hyresvärd har hon synpunkter på det mesta. Mest på vår inredning. Framförallt gillar hon inte våra lampor vi har haft på fönsterbrädorna och har därför helt enkelt låtit eliminera dem genom viss form av våld. 

Jag å andra sidan uppskattar lamporna väldigt mycket. Vad gäller min sambo tror jag att det kan kvitta. Under sommarveckorna har det kvittat även för mig. Trots att solstrålarna lämnat mycket att önska under denna skånska regniga och mulna sommar, har dagsljuset de facto funnits där. I bakgrunden. Som någon sorts långnäsa.

Nu har mörkret dock landat. En smula för tidigt kan jag tycka så jag hoppas att det endast rör sig om en mellanlandning. Det är svart när jag kliver upp om morgnarna (jag går förvisso upp löjligt tidigt, men ändå, är inte redo att börja använda reflexer riktigt än) och det kompakta gråa locket som tycks sitta fast där uppe, gör att det känns som om jag famlar omkring i en evig soppa av cement. Jag har därför de senaste veckorna verkligen saknat lampor här hemma. Exakt fyra stycken.

Jag är medveten om sambons aversion mot IKEA. Alltså, jag tror inte att motståndet gäller IKEA per se, utan mer själva grejen att behöva åka flera mil ner till Malmö för att sedan trängas bland vaggande och söliga kunder som vet varken ut eller in. Så jag har lagt manken till och mjukt bearbetat honom under en tid. Igår kväll, innan vi somnade, sa jag ömt till älsklingen: "I morgon åker du och jag till IKEA."
Sambon, sömnigt: "Då vill jag ha köttbullar. Med mos."

Jag har under hela veckan längtat efter helgen. Längtat efter att äntligen få sova ut. Så vad händer? Jag vaknar 06:50. Givetvis. Oförmögen att somna om. Jag blir galen.

Nåväl, några timmar senare sitter vi i bilen på väg söderut. Det är väldigt mycket snack om köttbullar. Väl framme bestämmer vi oss för att börja med lunchen och ägna tid åt lamporna senare.

På grund av det ihållande regnet försöker vi parkera så nära utgången som möjligt (ni som hajar, hajar) och går med raska steg mot ingångens snurrdörrar. Vi går upp en trappa. Vi går upp en trappa till. Jag ser restaurangen och pekar ditåt medan jag säger till sambon: "Vi kan gå in här." 
Sambon, som också pekar, fast åt ett annat håll: "Nej, enligt skyltarna ska vi gå så här."
Jag, ihärdigt: "Men, det är ju bara att gå in precis här?!"
Sambon, lugnt: "Nej, vi måste gå här, följa pilarna. Det står ju där. Det finns en genväg."

Ja, genvägen är typ här!

Men visst. Vi går, följer pilarna och nio minuter senare anländer vi till restaurangen. Där vi befann oss flera ögonblick tidigare.
Sambon: "Jaha, vi kunde visst gått in här."
Jag, trött: "Jah..."

Nåja, vi hade arbetat upp en aptit i alla fall. Vi tittade som hastigast på matsedeln. Man kunde välja mellan åtta, tolv eller sexton köttbullar. Jag bestämde mig snabbt för att åtta stycken skulle räcka gott åt mig medan sambon sa att han skulle ha minst arton. Fast när vi väl stod i brickkön funderade han plötsligt på att ta en räksallad istället. Men bestämde sig till slut för en panerad schnitzel. Med pommes. Efter allt detta tjat om köttbullar och mos?



Jag höll mig i alla fall till den ursprungliga planen.


Viktigast: vi fann fyra lampor som dels var Sally-säkra och dels får plats på våra magra fönsterbrädor. 

Jag gillar IKEA. Gillar konceptet. Gillar för det mesta designen på deras utbud. Och det var inga större fel på köttbullarna. Men herregud! HERREGUD! Är det ett måste att använda ett dödsmördarklister som är fullständigt omöjligt att få bort?!



Varför?! Om ni på IKEA finner det nödvändigt att använda
ett lim som är hopplöst att avlägsna, kan ni inte ha
vänligheten att fästa etiketterna på emballaget istället
för själva varan?


Även efter att jag skrubbat med hett vatten och starkt fettlösande diskmedel (vilket känns sådär när tingesten bär på elektriska sladdar) och skrapat med vass kniv går klistret fan inte bort. Jag försöker att låta bli att bli sur. Men sådana här dumheter gör mig lika vansinnig som när jag vistas i biltrafiken med förare som uppenbart saknar körkort. Vilket jag visserligen själv gör. Till sambons stora glädje, då han anser att jag äger en stor portion av "road rage".

Hur som helst, nya lampan i sovrumsfönstret fick vara i fred i cirka tjugoåtta sekunder innan Sally surnade till. Bestämt, men samtidigt nonchalant, gav hon lampan en skjuts ner till golvet med sin stora tass. (Hennes tassar kunde lika gärna tillhöra ramarna på en större brunbjörn.)



Sally-säkrad lampa. Bra.


Ser ni leendet? Blicken? Det är H.R.H Sally J.
Busigast bland dem alla.
Tur för henne att hon är sötare än spunnet socker.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar