söndag 17 september 2017

Kyrkoval

I bilen på väg till Skånes Djurpark tidigare idag sa min sambo med bestämd och myndig röst: "Idag ska vi rösta i Kyrkovalet".
Jag: "Varför då? Nej, men jag pallar inte! Jag har aldrig röstat i något kyrkoval, tänker inte göra det nu heller."
Magnus: "Vi måste rösta bort Sverigedemokraterna."
Jag, förvånat:" Sverigedemokraterna? Vad har de med Svenska kyrkan att göra? De är väl knappast några man förknippar med kristliga begåvningar?"
Magnus: "SD har gjort en grej av det i år."
Jag, efter att ha skrattat så att tårarna sprutat både högt och lågt: "Hm, jag minns nu att de i somras under Stockholm Pride Parade tvunget skulle ha ett litet flygplan med en svans där det stod ´Rösta på SD i Kyrkovalet den 17 september´ cirkulerandes ovanför huvudstadens centrala delar. Om det buades något från marken? Det kan väl hända. (Själv gjorde jag pruttljud med munnen. Det är möjligt att någon fick mitt spott på sig. Ber om ursäkt för detta.)



Premiär idag.

Jag har aldrig i mitt pikanta medellånga liv röstat i kyrkoval. Det har faktiskt aldrig fallit mig in. Det har inte funnits på kartan att utnyttja min demokratiska rättighet - eller skyldighet för den delen - i syfte att påverka vilka psalmer som ska finnas i psalmboken. Eller vad det nu är man röstar på. Jag har ingen aning. Det intresserar mig inte. I varje fall inte hittills.

Många kyrkor är vackra. Vissa är mer charmiga. Andra begriper jag inte alls hur arkitekten tänkte. Den senare kategorin gäller nästan uteslutande moderna byggnader av Guds hus. Vad de alla har gemensamt är dock att de är intressanta tycker jag. Hur de än ser ut. Jag besöker ytterst sällan kyrkor men de gånger jag gör det slås jag alltid av en inneslutande känsla. I en icke geografisk värld. När jag befinner mig i en kyrka utesluts omvärlden. Jag kan vara var som helst. Förstår ni vad jag menar? Det är som att tiden stannar, endast rummet finns. Vad som pågår utanför portarna hör inte till.

Vissa kyrkor är skrämmande, andra välkomnande. Några är stora, en del små. Det finns öppna kyrkor, det finns slutna. 

Jag är varken döpt eller konfirmerad. Jag blir lika förvånad varje gång när detta kommer på tal - folk reagerar nämligen oftast med att fälla ner hakan halvvägs ner till knäna samtidigt som ögonbrynen flyttas med hög hastighet upp till hårfästet (distansen ner till knäna samt upp till hårfästet varierar efter person). "VA?! Är du inte döpt?!"

Vid det här laget har jag förstått att det är värre att inte vara döpt, än att inte vara konfirmerad. Varför? Även människor som inte är särskilt kyrkliga av sig, som inte ägnar någon större del av sina liv åt Jesus Kristus (om alls) reagerar starkt. Varför? Det måste vara någon slags gammal nedärvd gudfruktig syndnerv sedan den tidiga Medeltiden som lever kvar i ryggmärgen. Jag är född, räcker inte det?

Nej, jag är inte döpt. Heller ej konfirmerad. Jag mår trots detta utmärkt. Jag är visserligen troende. Måhända överensstämmer inte min tro med gängse religioner, jag plockar lite här, jag plockar lite där. Mest plockar jag från mig själv. Jag tror på Gud, men för mig gestaltar inte Gud en person. Nej. Gud är universum. Gud är överallt. Gud dömer inte. Gud förlåter inte. Du har gåvan att tänka och handla fritt. Gud håller tummarna och hoppas på det bästa, det är allt.


Inte ett överdrivet muntert församlingshem.

"Men får du rösta då?", fortsatte Magnus när han fick reda på att jag inte var döpt medan han svängde vänster mot djurparken från riksväg 13.
Jag: "Jag har ju fått röstkort. Dessutom betalar jag kyrkoskatt så jag antar det."
Magnus: "Vad konstigt."
Jag: "Ja, kanske det."
Magnus: "Jag trodde att man måste vara döpt för att vara medlem i Svenska kyrkan."

Och kanske skulle det vara det mest naturliga, jag vet inte. Men åter igen landar vi på själva dopet. Det är då och där allt tycks hända. Och åter igen griper jag tag i döpelsen som företeelse. Jag beskådar den. Vrider och vänder på den. Försöker analysera den. Förstår inte tyngden. Men respekterar den.

Kanske vore det bättre att aktivt söka sig in i Svenska kyrkan istället som idag, att aktivt träda ut ur den (om man så vill). Jag vet inte. Jag vet bara att jag har inga planer på att gå ur. Jag gillar Svenska kyrkan. Jag känner inte till så mycket om dess inre vrår, men jag tycker om den ändå. Den är... trevlig. Liksom. Som en labrador. Den verkar dessutom ha humor. Allt med humor gör mig vänligt inställd.

"Det är en självklarhet att rösta i kyrkovalet!" Denna inställning har jag sett i flera facebook-inlägg idag. Lite lagom duktigt sådär. Min första reaktion för min del var: "Är det?" 

Är det verkligen rätt av mig att lägga näsan i blöt i något som inte angår mig. Ska jag rösta fram saker och ting för de som verkligen är aktiva inom kyrkan när jag själv inte är det? Är det inte som att jag ska bestämma hur du har det hemma hos dig även fast jag aldrig är där?

Men så googlade jag lite efter att vi kommit hem från vår utflykt bland björnar och älgar. Kort därefter bestämde jag mig för att jag ville delta i Kyrkovalet. Kanske har jag på det sättet en chans att göra min röst hörd för en inkluderande kyrka. En jämställd kyrka. En normfri kyrka. Jag tänker som så att om jag och kyrkan är överens om våra (läs: mina) värderingar, bör det ge ringar på vattnet (läs: samhället). 


En gul, en rosa och vit.
Tur att det inte var en grön istället för en gul.
Annars hade man lätt kunnat tro att det handlade
om Ahlgrens bilar och tappat fokus helt.

Jag har idag, för första gången i mitt pikanta medellånga liv röstat i kyrkovalet. Och för första gången sedan jag flyttat hit besökt församlingshemmet. Som hade de mest förtjusande dörrstoppare. 


"Hej. Jag heter Rufus. Utsänd valövervakare."


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar