söndag 29 oktober 2017

Ur led är tiden

Vad är klockan egentligen? Vågar jag lita på att de elektroniskt smarta pinalerna gör det de ska? Efter att undersökt de två analoga klockorna vi har här hemma och jämfört resultatet med utfallet från mobiltelefon och dator kunde jag konstatera att ja, de olika tekniska enheterna har klarat testet. Övergång från låtsastid till verklig tid har skett utan oplanerade vidlyftiga tidsresor bak eller fram. Bara en timme. Fram. Eller var det bakåt? Tillbaka va? Visst?

Jag ömmar lite för våra gammaldagsbetonade klockor. En hänger i köket och en står i hallen. De är vackra men går alls inte att lita på. De har för bråttom. De vill gärna vara tio minuter in i framtiden innan vi själva når dit. Hur som helst, jag dammade av dem och matade dem med var sitt fräscht batteri. Känner jag dem rätt kommer de återgälda min kärlek med att visa korrekt tid i cirka tre dagar innan de åter börjar springa sina maraton mot en annan tidszon. Jag misstänker att de helst vill ha finsk tid.


*****

Det här med grannar, hörni. Man kan inte leva med dem, man får inte döda dem. Jag känner inte våra närmaste grannar. Men en sak vet jag, samtliga känner sig tvungna att kräma på med nervös dunka-dunka. Vissa kallar det för musik. Jag väljer att kalla det för ljudförorening. Giftigt avfall. Dödskallemärkt skit som för tankarna till reaktorlyckan i Tjernobyl anno 1986.

Grannen direkt under oss brukar ösa på rejält. Så pass att han och kompisarna måste överrösta musiken. Jag hör hur de skriker till varandra för att hålla konversationen levande. Efter tre djupa andetag brukar jag tänka: "allvarligt?!" Det enda som hindrar mig från att klättra nerför trappan och knacka på för att erbjuda en privat och gratis undervisning i ämnet: "Använd din resterande ursäkt till hjärna för fan eller checka ut" är ren och skär lättja.

I morse, nej vänta, i ärlighetens namn ska jag omformulera mig. I förmiddags vaknade jag av att nyss nämnda granne öste ljud i vanlig ordning. Det som var udda i detta fall var valet av låt: "Careless Whispers" med George Michael (må han vila i frid). Ni förstår, grannen dricker dödsmördarbrännvin och äter små barn till frukost samtidigt som han, som ni vid det här laget känner till, lyssnar på tortyrredskap. George Michael känns liksom inte som hans kopp te om ni förstår vad jag menar. Rart.

Nåja. Det hela gick snabbt över. Det är business as usual nu. #dunkadunka #hjärnskaderisk #hejkomochhjälpmig #112

I skrivande stund har jag förmånen att få lyssna på när sambon dramatiskt nynnar på "The Imperial March" från Star Wars. Han gör det med inlevelse. Han gör det med övertygelse. Han gör det gärna. 

Nåväl.

Så. Vad är klockan egentligen? Bryr den sig över huvud taget om tiden?

lördag 28 oktober 2017

Hår, bus eller godis?

Jag behöver en hårfön. Nej, jag behövde en hårfön. Sedan några timmar tillbaka har jag en. 

Min gode vän Micke följde med och agerade chaufför då min egen (sambon) var upptagen med att förvärvsarbeta. Dessutom hade jag och Micke inte träffats på ett tag och hade därför saker att gå igenom. Viktiga saker. Såsom att skratta tills tårar trillade ner för våra kinder.

När jag klev ut genom dörren hamnade jag som av en händelse mitt i en fön. Liknande den scenfön som Carola Häggkvist har haft för vana att använda sig av som en extra effekt vid sina uppträdanden. Nog för att det ständigt blåser här nere i Skåne var det lite väl överdrivet idag. Fångad i en stormvind föstes jag burdust in i Mickes bil där jag satte mig till rätta, spände fast säkerhetsbältet och lät mig rullas med ner mot Nova Lund. För er som inte är bevandrad i dessa trakter är Nova Lund ett köpcentrum strax utanför de västra delarna av den gamla universitetsstaden.

Micke är en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra enda sedan i början av nittiotalet, när vi båda levde våra liv i Stockholm. Han äger alla de positiva egenskaper jag vill se hos en vän. Men. Denne man, underbar han än är, använder helst inte GPS. Han kör gärna lite så där på måfå. Som modern knarkjazz. Där alla musiker tycks spela sina instrument i sin egen värld trots att de sitter tillsammans med sina kompismusikanter. Inga notblad. Bara på måfå. Ingen GPS. Bara på måfå. Hejsan svejsan.

Nåja, att hitta ner till Lund är väl ingen större svårighet, det är bara följa riksväg 113 och sedan E22. Problemen börjar inte uppstå förrän man bör välja avfart. "Det är här vi tar av, va?", frågade han mig även fast han vet att jag själv inte kör bil. Jag nickade stumt till svar.

Efter en stund: "Sen då?"
Jag: "Ja."
Micke: "Nu då?"
Jag, medan jag gestikulerade med händerna: "Jaa.. men ditåt känns mest rätt."
Micke: "Ja. Ditåt."
Jag: "Mmm."
Micke: "Där vid Stora Coop va? Haha, så dumt att de döpt om det till Stora Coop!"
Jag, oförmögen att se det roliga, fnissade artigt: "Hehe, ja det var ju märkligt."

Micke: "Där!"
Jag: "Ja! Men, skulle vi inte ha åkt ditåt?"
Micke: "Jo, men vi kommer nog in här också."

Och det gjorde vi faktiskt. Vi hamnade på området. Med alla andra tusentals människor som också valde att spendera sin lön och tid på Nova. Lönehelg. Det hade vi inte alls tänkt på. 

Nåväl, tappra gick vi in och ut i diverse butiker. Jag fick min hårfön, det var det viktigaste.

Jag är tämligen ointresserad av hår. Mitt och andras. Att hålla på med mitt hår är det mest tråkiga jag vet. Av den anledningen har jag valt att vara korthårig de senaste åren. Men har nu även tröttnat på det eftersom mitt hår växer snabbare än ogräs och jag har inte tid och råd att besöka frissan varannan vecka. Så jag har valt att låta det växa så vilt som det vill. Jag tänker att jag till slut kan få undan eländet med hjälp av en hårsnodd. Under det här jobbiga utväxtsstadiet anar jag att en hårfön hjälper det hela att få lite stuns i sig.

Men trots att jag saknar intresse av håret är jag väldigt självmedveten om det. Det ger mig ångestliknande attacker när jag anar att det blir mittbena därbak. Finns det något värre? Inte mycket i sådana fall. Jag är mycket noga med bakhuvudet. Många av er är inte det. Varför? Åh ja, jättefina framifrån men ser ut som en trafikolycka bakifrån. Ni måste kolla bakhuvudet, mina vänner! Det finns människor som ni måste ta hänsyn till - bakom er. Använd en spegel medan ni står mot annan. Folk vill inte se era underliga sovbubblor, annat konstigt rufs som vi inte ens vill veta hur de uppstod och mittbenor där bak. Nej.

Idag blev jag sådär nervös då vindbyarna attackerade mig våldsamt bakifrån. 
Jag, muttrandes: "Fan, mittbena därbak. Snyggt."
Micke: "Oroa dig inte, din kapuschong har blåst upp så det syns inte."
Lättad vände jag ansiktet mot honom men kunde endast se insidan av den nyss nämnda huva. När jag med all den styrka jag hade i mig vann över blåsten och lyckades få bort huvan från nunan för att tilltala Micke, fick jag till min förvåning istället se Lawrence av Arabien. Vännens halssjal hade virvlat upp på huvudet. Stiligt och spännande.

När vi skulle ta bilen från den ena affären till den andra inom Nova-området gick det dåligt. Vi hamnade av någon anledning utanför och var på väg ner mot kontinenten. GPS? Nej. Vi åkte av och an, hit och dit, fram och tillbaka. Till slut hittade vi in igen. Kort vill jag nämna att föraren av fordonet hade synpunkter på mig som vägvisare bara för att jag inte kunde hålla reda på höger och vänster. Dramaqueen.

När vi väl var färdiga med hårfönar och annat, ville vi ut ur Nova. Det var plättlätt förut. Skitsvårt nu. Hur vi än gjorde kom. Vi. Aldrig. Därifrån. The Nova Lund Curse.

Hur som helst, efter en ypperligt god lunch på en persisk restaurang i centrala Lund (jag tänker inte med respekt för er tid beskriva hur svårt vi hade det med att mot alla odds finna vår väg in och sedan ut ur Lund efter att roterat med och mot alla hittills kända lagar av Murphy och mindre kollisioner av svarta hål - man ska helt enkelt inte köra bil i Lund) styrde vi belåtna kosan hemåt.



Javisst ja, det blev en sådan här också.
Ni vet, en ljustavla man kan skriva fyndigheter på.
Detta är vad jag kunde författa i afton. Originellt.



söndag 15 oktober 2017

Höst, pumpor och bedrövliga selfies

Hösten. Favoriten bland årstider. Å andra sidan brukar den aktuella årstiden vara favoriten för mig. Förutom vintern. Och kanske sommaren. Äh, okej, om jag ska rangordna från yay! till nay! blir det som följer: höst, vår, sommar, vinter.



Halloween har börjat på Skånes Djurpark.

*******

Magnus och jag har för vana att ägna oss åt diverse utflykter om helgerna. Mestadels till de närmaste omgivningarna. I synnerhet till Skånes Djurpark, som ni som ens känner mig det minsta lilla vet att jag äger den största fäbless för. Jag älskar Skånes Djurpark och jag är väl medveten om att några av er anser att jag befinner mig på gränsen mellan sunt intresse av djur och natur - och mani i skarpt läge.

Jag kan glädja er som har en lätt oro över mitt tvångsbegär, att sambon och jag i lördags styrde våra näsor nordväst. Ända upp till Höganäs och vidare bortanför.

Sedan jag flyttat till Skåne är det just den delen som jag bekantat mig minst med. En lekmannaanalys säger mig att det har att göra med Ängelholm. Eller snarare Rögle. Eller snarare sambons aversion mot Rögle. Han är nämligen inbiten och tvångsmässig (om vi nu ska snacka mani) Mifare. Ni som fattar, fattar. Ni som inte fattar, det gör inget. För jag orkar inte gå in på det. Men om jag säger så här - det handlar om ishockey.

Låt oss återgå till gårdagen. Den var vacker på ett sådant där beskyddande vis. Det låg en mjuk dimma som försiktigt dolde de färgsprakande kulörer som naturen brukligt bjuder på så här dags. Efter cirka åtta bekväma mil fastspända i bilen hamnade vi slutligen på Kullabergs naturreservat. Jag upplevde platsen som mystisk, dramatisk och fantasieggande. Jag förmodar att den bidragande faktorn var, förutom sceneriet självt, den starka blåsten som piskade vågorna upp mot de branta klipporna och hitchcock-slöjorna som la sin bedrägligt behagliga hand över den typiskt skånska horsten.


Kullaberg.

Plötsligt, mitt i töcknet, bevittnade vi hur en ansiktslös äldre dam i ymnig ljus sjalett staplade sig fram med en käpp i vardera hand. Eller om det var gåstavar, det var svårt för mig att se på grund av tårar i ögonen eftersom kulingen blåste rakt in i synorganen samt att samma kuling även frustade mitt hår framför synfältet. Men det var utan tvivel en tant i den övre medelåldern. Eller nja, hon hade nog passerat medelåldern med råge. En väldigt gammal gumma. Trots att hon knappt kunde ta sig fram medelst stöddon på plan asfalterad mark, skulle hon upp och klättra på klipporna. Både jag och sambon stelnade till. Det såg förfärligt vingligt ut. Förskräckligt instabilt. Jobbigt! Nervösa gick vi snabbt därifrån för att slippa åse en eventuell katastrof.

Jag blir tokig bara jag ser min mamma kliva upp på en stol för att nå en pinal längst upp på Eiffeltornet. Och då går morsan jävligt bra. Även om hon stundom lutar. Mer likt som tornet i Pisa då, inte det av järn i Paris. Som ju står stadig och erekt oavsett väder och vind. 

Så när jag ser rörelsebegränsade personer utan självinsikt pallar jag inte se på. Jag tvivlar nämligen på att jag är en duglig livräddare. 

Väl hemma såg jag besviket på hur kolossalt misslyckade våra försök till selfies var.


Noll koll.

Noll koll.

En har i alla fall koll.

*******

Varje natt händer det att jag buffar på Magnus. Ni förstår, han snarkar. Nu är sambon så pass rar att han för min skull införskaffat antisnarkmedel. Det är någon sorts filidäng som han sprejar i svalget som ska på ett, för mig, obegripligt sätt få snarket att upphöra. Vilket det gör. I början av natten. Men motmedlet tycks inte inte ha så lång verkningstid för någonstans närmare tretiden på morgonen blir snarkningarna påtagliga, med en stark lust för överlevnad. 

Jag vet vid det här laget att störst chans för lugn och ro är om han ligger på mage. Men då får jag hans vassa armbåge in i mitt mjuka hull då han tydligen måste fälla ut sina armbågar i nittiogradersvinkel. Nästbäst är om sambon ligger på sidan, åt vänster. Värst är icke förvånande när han ligger på rygg. Ja men, om han ligger på sidan fast åt höger?, undrar ni. Inte helt optimalt kan jag meddela utan att begripa varför. Dessutom piper hans grej han har runt handleden. Det är något som ser ut som en klocka från sent sjuttiotal/tidigt åttiotal som är kopplat till hans supermoderna mobiltelefon. Ful och irriterande. (Grunkan runt armen alltså, inte den ultrasenaste mobilen.)

Nåväl, tidigt i morse försökte jag få honom att vända sig på sidan. På vänster sida.
Magnus, sluddrande, inte helt vaken: "Är det dags att gå upp nu?"
Jag, motvilligt vaken: "Nej, jag vill bara att du ska lägga dig på sidan."
Magnus, mumlande: "Men jag låg ju på sidan."
Jag: "Du måste ligga på andra sidan."
Magnus, knorrande tyst: "Jag har inte många sidor att välja på. Av fyra har jag bara tjugofem procent som jag får använda."

Jag kunde inte låta bli att skratta. Han har det inte lätt. Men så tidigt som jag brukar gå upp om morgnarna hade det varit ballt att någon gång få sova ut. Å andra sidan kanske tjugo i sju en söndagsmorgon är ansett som att sova ut i mitt fall.

*******

Och ja, ni hade rätt. Kunde vi hålla oss? Nej, givetvis inte. På söndagen åkte vi till Skånes Djurpark. Och misslyckades med våra försök till selfies. Igen.

Noll koll.

Noll koll.

Ingen har koll.


Djurparken hade pimpat naturen med miljarder pumpor i samtliga storlekar och brandgula nyanser. 

Att leta efter en nål i en höstack.
Man blir naturligtvis galen.

Att pimpa med pumpa.


Pumplyckan.

Hej.


Älgkiss någon? Ångande färskt.


Faktum var att jag just vid älgarna kände av ett visst tryck på en viss blåsa och tog därför tillfället i akt att besöka en vattenklosett. När jag lättat satt mig ner upptäckte jag detta framför mig:

Läskigt.


... och detta till vänster om mig:

Ombonat.


Höst! Äntligen höst! Älskade höst!
Kramas lite? Jag är inte alls läbbig!


söndag 1 oktober 2017

Musik kan bygga upp och bryta ner

Jag går upp tidigt om morgnarna. Nej nej, jag talar inte om kvart över sju eller hur dags ni än går upp och tycker att det är "jäääättetidigt" (imiterar hånfullt citattecknen med yviga gester). Nej, jag går upp pre-nollfemnollnoll, fem dagar av sju i veckan. Min första tanke när mobilen hånar mig med sin trudelutt när inte ens tuppen tänkt tanken att ge ifrån sig sitt malliga galande, är en önskan om att få gå lägga mig och sova. Den initiala tanken mitt halvvakna medvetande rör vid, handlar alltså om sömn.

Min enda chans att sova post-nollfemnollnoll är följaktligen på lördagar och söndagar. Och det får jag förvisso göra. Men endast med en hårsmån. Ni förstår, det må ligga till på det viset att tuppen inte är uppe med sig själv, men däremot är katten det. Under de arla timmarna har Sally alltid mycket att rapportera. Sambon är visserligen komatös vid den aktuella tidpunkten men ger tjänstvilligt mängder med oväsen ändå i form av gutturala snarkningar. 

Så även om tillfället befinner sig inom räckhåll blir det sällan att jag sover lagom till att Melodikrysset börjar. (Det vill säga klockan tio, för er som inte följer Eldemans musikquiz i P4.)

I morse vaknade jag tjugo i sju. Inkapabel att somna om. Det är så jävla irriterande. Men min yppiga kropp anser väl att det är sovmorgon nog och visar med full styrka att jag behöver gå upp och tömma en viss blåsa. 

Något annat som är jävligt irriterande är när man måste lyssna på grannens idiotmusik. Musik är att ta i. Men jag antar att jag är nödgad att referera till oljudet som musik. Ni tänker: "Hey, vi får fan lyssna på vilket jävla oljud vi vill." Svar nej. Inte om ni likt grannen har volymen på högsta ribba som drabbar mig värre än stanken av gamla cigarettfimpar och illgrön avundsjuka. 

Om det ändå var behaglig musik. Melodiös musik. Hissmusik - vad som helst, bara inte ihålig indolentdunkadunka utan vare sig själ, vilja eller mening. Varför är det aldrig folk med bra musiksmak (läs: min) som poppar livet ur stereon?

På tal om ljudföroreningar, låt mig helt kort återberätta fredagens musikupplevelser.


*****************


Fredag, efter jobbet:

Vi hade mycket att prata om. Vi är tre tjejer som alltid har mycket att prata om. Så mycket att vi pratar i mun på varandra. 

Jag och de andra två flickorna hade bestämt att vi skulle begå en av Lunds tapasställen. Vi ville ha cava och vi ville ha smårätter. Och framförallt ville vi ha cava.

Vad vi inte ville ha var hög musik, skulle det visa sig. Cirka femton sekunder efter det att vi äntrat restaurangen utbrast Terese med välartikulerad och hög röst, så att det ordentligt skulle nå fram till personalen till både höger och vänster - och till de som eventuellt befann sig på Kinesiska muren: "JAG HOPPAS ATT DE INTE TÄNKER FORTSÄTTA ATT HA SÅ HÄR HÖG VOLYM! Jag såg mig förvånat omkring och undrade hur min mor hamnat här.

Jag mumlade lugnande och luddigt: "De sänker nog snart. De ska förmodligen bara testa filiflemsingfrullhrumpf."
Terese, en smula irriterad: "Ja, det hoppas jag VERRRRKLIGEN!" (Ingen kan rulla sina R som Terese. Hon innehar guldmedaljen.)

Sara, som bemöter det mesta i livet med ett smittsamt leende och höjda ögonbryn, gestikulerade piggt medan hon ryckte på sina smala axlar och tittade uppmuntrande mot oss: "Ja? Ska vi inte gå upp? Vårt bord är där uppe. Uppe! Upp!"

Vi gick upp. Vi satte oss vid dedikerat bord. Vi beställde var sin cava-drink. Vi lutade oss tillbaka och andades ut hela veckans jobb. Sedan beställde vi tapas. Och tog en klunk till. Och ännu några till.

Javisst. Volymen var hög. Arbetsamt hög. Musiken bankade sig in i vårt nervsystem, den störde våra samtal. Jag gillar musik på restauranger och andra hak, det är inte det, men den ska egentligen inte märkas tycker jag. Den ska vara en naturlig del av inredningen. Förstår ni vad jag menar? Musiken ska om möjligt förhöja stämningen, inte lägga sig i. Den ska få folk att vilja stanna kvar, inte... ahhh! Nu förstår jag! De vill förmodligen att gästerna ska jalla-jalla sig därifrån å det snaraste så de kan ta in fler gäster. Listigt.

Trots att jag är ljudkänslig (fråga min sambo) kapitulerade jag geschwind och kände ett visst lugn medan mina väninnor enträget bad personalen sänka volymen på musiken - som för övrigt inte alls passade in på ett tapas-pang. Enligt Sara var det billig after-ski-musik som besudlade den annars så trivsamma lokalen. 

Till slut utbrast Terese: "KAN NI SÄNKA MUSIKEN ALREADY, ANNARS MÅSTE JAG GÅ HÄRRRRIFRRRRÅN!" Igen hörde jag min mor och såg mig häpet omkring.

Våra bordsgrannar visade tacksamhet och multipla tummar upp mot mina väninnor. De ansåg också att ljudet var alldeles för högt men inte vågat säga något.

Det som förvånade mig mest var hur svårt det var för restaurangens anställda att bemöta önskemålet: "Jag ska se vad jag kan göra." "Okej, jag ska se om det går." "Ehhh, vet inte... kanske... får se..." "Oj, jaha, hoppsan, alltså..."

Vänta ett ögonblick. Bad vi att de skulle bota prestige och dålig andedräkt? Uppfinna lasersvängen upphöjt till fyra? Återskapa Big Bang? Fanns det verkligen ingen volymknapp man kunde dutta på? Nej. Vi blev alltjämt varse om att volymen de facto var etsad i sten. Orubblig. Det hade varit enklare att åka till en av Jupiters åtta månar endast iförd toppluva och stringtrosa på en grön frisbee än att rucka på volymen. Vi blev dessutom tillsagda att om det nu var på det lilla viset att vi inte hörde varandra ordentligt så fick väl tala HÖGRE: "Det är afterwork nu, folk vill ha hög volym!" Verkligen?

Vi var hur som helst mer än belåtna med de små delikata rätterna och den välkylda cavan. När vi gjort oss oskyldiga vaggade vi med lätt tinnitus och hesa röster ner mot Lundia, hotellbaren nära centralstationen. Det var som att gå in i en annan värld. 

De varma, smekande och behagligt låga rösterna från bland andra Dean Martin och Frank Sinatra visade in oss till ett bord vid ett burspråk. Bartendern talade endast engelska vilket gav upplevelsen en härlig och befriande internationell prägel. Vi kunde ha varit var som helst den aftonen. Jag var både i Dar-es-Salaam och London. Och i Venedig. Och Sarajevo. Och i Rio. 

Var mina väninnor befann sig, vet jag inte säkert. Jag vet bara att vi var där tillsammans. Var vi än var.

Musik engagerar. På olika sätt. Med olika resultat.