lördag 28 oktober 2017

Hår, bus eller godis?

Jag behöver en hårfön. Nej, jag behövde en hårfön. Sedan några timmar tillbaka har jag en. 

Min gode vän Micke följde med och agerade chaufför då min egen (sambon) var upptagen med att förvärvsarbeta. Dessutom hade jag och Micke inte träffats på ett tag och hade därför saker att gå igenom. Viktiga saker. Såsom att skratta tills tårar trillade ner för våra kinder.

När jag klev ut genom dörren hamnade jag som av en händelse mitt i en fön. Liknande den scenfön som Carola Häggkvist har haft för vana att använda sig av som en extra effekt vid sina uppträdanden. Nog för att det ständigt blåser här nere i Skåne var det lite väl överdrivet idag. Fångad i en stormvind föstes jag burdust in i Mickes bil där jag satte mig till rätta, spände fast säkerhetsbältet och lät mig rullas med ner mot Nova Lund. För er som inte är bevandrad i dessa trakter är Nova Lund ett köpcentrum strax utanför de västra delarna av den gamla universitetsstaden.

Micke är en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra enda sedan i början av nittiotalet, när vi båda levde våra liv i Stockholm. Han äger alla de positiva egenskaper jag vill se hos en vän. Men. Denne man, underbar han än är, använder helst inte GPS. Han kör gärna lite så där på måfå. Som modern knarkjazz. Där alla musiker tycks spela sina instrument i sin egen värld trots att de sitter tillsammans med sina kompismusikanter. Inga notblad. Bara på måfå. Ingen GPS. Bara på måfå. Hejsan svejsan.

Nåja, att hitta ner till Lund är väl ingen större svårighet, det är bara följa riksväg 113 och sedan E22. Problemen börjar inte uppstå förrän man bör välja avfart. "Det är här vi tar av, va?", frågade han mig även fast han vet att jag själv inte kör bil. Jag nickade stumt till svar.

Efter en stund: "Sen då?"
Jag: "Ja."
Micke: "Nu då?"
Jag, medan jag gestikulerade med händerna: "Jaa.. men ditåt känns mest rätt."
Micke: "Ja. Ditåt."
Jag: "Mmm."
Micke: "Där vid Stora Coop va? Haha, så dumt att de döpt om det till Stora Coop!"
Jag, oförmögen att se det roliga, fnissade artigt: "Hehe, ja det var ju märkligt."

Micke: "Där!"
Jag: "Ja! Men, skulle vi inte ha åkt ditåt?"
Micke: "Jo, men vi kommer nog in här också."

Och det gjorde vi faktiskt. Vi hamnade på området. Med alla andra tusentals människor som också valde att spendera sin lön och tid på Nova. Lönehelg. Det hade vi inte alls tänkt på. 

Nåväl, tappra gick vi in och ut i diverse butiker. Jag fick min hårfön, det var det viktigaste.

Jag är tämligen ointresserad av hår. Mitt och andras. Att hålla på med mitt hår är det mest tråkiga jag vet. Av den anledningen har jag valt att vara korthårig de senaste åren. Men har nu även tröttnat på det eftersom mitt hår växer snabbare än ogräs och jag har inte tid och råd att besöka frissan varannan vecka. Så jag har valt att låta det växa så vilt som det vill. Jag tänker att jag till slut kan få undan eländet med hjälp av en hårsnodd. Under det här jobbiga utväxtsstadiet anar jag att en hårfön hjälper det hela att få lite stuns i sig.

Men trots att jag saknar intresse av håret är jag väldigt självmedveten om det. Det ger mig ångestliknande attacker när jag anar att det blir mittbena därbak. Finns det något värre? Inte mycket i sådana fall. Jag är mycket noga med bakhuvudet. Många av er är inte det. Varför? Åh ja, jättefina framifrån men ser ut som en trafikolycka bakifrån. Ni måste kolla bakhuvudet, mina vänner! Det finns människor som ni måste ta hänsyn till - bakom er. Använd en spegel medan ni står mot annan. Folk vill inte se era underliga sovbubblor, annat konstigt rufs som vi inte ens vill veta hur de uppstod och mittbenor där bak. Nej.

Idag blev jag sådär nervös då vindbyarna attackerade mig våldsamt bakifrån. 
Jag, muttrandes: "Fan, mittbena därbak. Snyggt."
Micke: "Oroa dig inte, din kapuschong har blåst upp så det syns inte."
Lättad vände jag ansiktet mot honom men kunde endast se insidan av den nyss nämnda huva. När jag med all den styrka jag hade i mig vann över blåsten och lyckades få bort huvan från nunan för att tilltala Micke, fick jag till min förvåning istället se Lawrence av Arabien. Vännens halssjal hade virvlat upp på huvudet. Stiligt och spännande.

När vi skulle ta bilen från den ena affären till den andra inom Nova-området gick det dåligt. Vi hamnade av någon anledning utanför och var på väg ner mot kontinenten. GPS? Nej. Vi åkte av och an, hit och dit, fram och tillbaka. Till slut hittade vi in igen. Kort vill jag nämna att föraren av fordonet hade synpunkter på mig som vägvisare bara för att jag inte kunde hålla reda på höger och vänster. Dramaqueen.

När vi väl var färdiga med hårfönar och annat, ville vi ut ur Nova. Det var plättlätt förut. Skitsvårt nu. Hur vi än gjorde kom. Vi. Aldrig. Därifrån. The Nova Lund Curse.

Hur som helst, efter en ypperligt god lunch på en persisk restaurang i centrala Lund (jag tänker inte med respekt för er tid beskriva hur svårt vi hade det med att mot alla odds finna vår väg in och sedan ut ur Lund efter att roterat med och mot alla hittills kända lagar av Murphy och mindre kollisioner av svarta hål - man ska helt enkelt inte köra bil i Lund) styrde vi belåtna kosan hemåt.



Javisst ja, det blev en sådan här också.
Ni vet, en ljustavla man kan skriva fyndigheter på.
Detta är vad jag kunde författa i afton. Originellt.



2 kommentarer: