söndag 15 oktober 2017

Höst, pumpor och bedrövliga selfies

Hösten. Favoriten bland årstider. Å andra sidan brukar den aktuella årstiden vara favoriten för mig. Förutom vintern. Och kanske sommaren. Äh, okej, om jag ska rangordna från yay! till nay! blir det som följer: höst, vår, sommar, vinter.



Halloween har börjat på Skånes Djurpark.

*******

Magnus och jag har för vana att ägna oss åt diverse utflykter om helgerna. Mestadels till de närmaste omgivningarna. I synnerhet till Skånes Djurpark, som ni som ens känner mig det minsta lilla vet att jag äger den största fäbless för. Jag älskar Skånes Djurpark och jag är väl medveten om att några av er anser att jag befinner mig på gränsen mellan sunt intresse av djur och natur - och mani i skarpt läge.

Jag kan glädja er som har en lätt oro över mitt tvångsbegär, att sambon och jag i lördags styrde våra näsor nordväst. Ända upp till Höganäs och vidare bortanför.

Sedan jag flyttat till Skåne är det just den delen som jag bekantat mig minst med. En lekmannaanalys säger mig att det har att göra med Ängelholm. Eller snarare Rögle. Eller snarare sambons aversion mot Rögle. Han är nämligen inbiten och tvångsmässig (om vi nu ska snacka mani) Mifare. Ni som fattar, fattar. Ni som inte fattar, det gör inget. För jag orkar inte gå in på det. Men om jag säger så här - det handlar om ishockey.

Låt oss återgå till gårdagen. Den var vacker på ett sådant där beskyddande vis. Det låg en mjuk dimma som försiktigt dolde de färgsprakande kulörer som naturen brukligt bjuder på så här dags. Efter cirka åtta bekväma mil fastspända i bilen hamnade vi slutligen på Kullabergs naturreservat. Jag upplevde platsen som mystisk, dramatisk och fantasieggande. Jag förmodar att den bidragande faktorn var, förutom sceneriet självt, den starka blåsten som piskade vågorna upp mot de branta klipporna och hitchcock-slöjorna som la sin bedrägligt behagliga hand över den typiskt skånska horsten.


Kullaberg.

Plötsligt, mitt i töcknet, bevittnade vi hur en ansiktslös äldre dam i ymnig ljus sjalett staplade sig fram med en käpp i vardera hand. Eller om det var gåstavar, det var svårt för mig att se på grund av tårar i ögonen eftersom kulingen blåste rakt in i synorganen samt att samma kuling även frustade mitt hår framför synfältet. Men det var utan tvivel en tant i den övre medelåldern. Eller nja, hon hade nog passerat medelåldern med råge. En väldigt gammal gumma. Trots att hon knappt kunde ta sig fram medelst stöddon på plan asfalterad mark, skulle hon upp och klättra på klipporna. Både jag och sambon stelnade till. Det såg förfärligt vingligt ut. Förskräckligt instabilt. Jobbigt! Nervösa gick vi snabbt därifrån för att slippa åse en eventuell katastrof.

Jag blir tokig bara jag ser min mamma kliva upp på en stol för att nå en pinal längst upp på Eiffeltornet. Och då går morsan jävligt bra. Även om hon stundom lutar. Mer likt som tornet i Pisa då, inte det av järn i Paris. Som ju står stadig och erekt oavsett väder och vind. 

Så när jag ser rörelsebegränsade personer utan självinsikt pallar jag inte se på. Jag tvivlar nämligen på att jag är en duglig livräddare. 

Väl hemma såg jag besviket på hur kolossalt misslyckade våra försök till selfies var.


Noll koll.

Noll koll.

En har i alla fall koll.

*******

Varje natt händer det att jag buffar på Magnus. Ni förstår, han snarkar. Nu är sambon så pass rar att han för min skull införskaffat antisnarkmedel. Det är någon sorts filidäng som han sprejar i svalget som ska på ett, för mig, obegripligt sätt få snarket att upphöra. Vilket det gör. I början av natten. Men motmedlet tycks inte inte ha så lång verkningstid för någonstans närmare tretiden på morgonen blir snarkningarna påtagliga, med en stark lust för överlevnad. 

Jag vet vid det här laget att störst chans för lugn och ro är om han ligger på mage. Men då får jag hans vassa armbåge in i mitt mjuka hull då han tydligen måste fälla ut sina armbågar i nittiogradersvinkel. Nästbäst är om sambon ligger på sidan, åt vänster. Värst är icke förvånande när han ligger på rygg. Ja men, om han ligger på sidan fast åt höger?, undrar ni. Inte helt optimalt kan jag meddela utan att begripa varför. Dessutom piper hans grej han har runt handleden. Det är något som ser ut som en klocka från sent sjuttiotal/tidigt åttiotal som är kopplat till hans supermoderna mobiltelefon. Ful och irriterande. (Grunkan runt armen alltså, inte den ultrasenaste mobilen.)

Nåväl, tidigt i morse försökte jag få honom att vända sig på sidan. På vänster sida.
Magnus, sluddrande, inte helt vaken: "Är det dags att gå upp nu?"
Jag, motvilligt vaken: "Nej, jag vill bara att du ska lägga dig på sidan."
Magnus, mumlande: "Men jag låg ju på sidan."
Jag: "Du måste ligga på andra sidan."
Magnus, knorrande tyst: "Jag har inte många sidor att välja på. Av fyra har jag bara tjugofem procent som jag får använda."

Jag kunde inte låta bli att skratta. Han har det inte lätt. Men så tidigt som jag brukar gå upp om morgnarna hade det varit ballt att någon gång få sova ut. Å andra sidan kanske tjugo i sju en söndagsmorgon är ansett som att sova ut i mitt fall.

*******

Och ja, ni hade rätt. Kunde vi hålla oss? Nej, givetvis inte. På söndagen åkte vi till Skånes Djurpark. Och misslyckades med våra försök till selfies. Igen.

Noll koll.

Noll koll.

Ingen har koll.


Djurparken hade pimpat naturen med miljarder pumpor i samtliga storlekar och brandgula nyanser. 

Att leta efter en nål i en höstack.
Man blir naturligtvis galen.

Att pimpa med pumpa.


Pumplyckan.

Hej.


Älgkiss någon? Ångande färskt.


Faktum var att jag just vid älgarna kände av ett visst tryck på en viss blåsa och tog därför tillfället i akt att besöka en vattenklosett. När jag lättat satt mig ner upptäckte jag detta framför mig:

Läskigt.


... och detta till vänster om mig:

Ombonat.


Höst! Äntligen höst! Älskade höst!
Kramas lite? Jag är inte alls läbbig!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar