söndag 1 oktober 2017

Musik kan bygga upp och bryta ner

Jag går upp tidigt om morgnarna. Nej nej, jag talar inte om kvart över sju eller hur dags ni än går upp och tycker att det är "jäääättetidigt" (imiterar hånfullt citattecknen med yviga gester). Nej, jag går upp pre-nollfemnollnoll, fem dagar av sju i veckan. Min första tanke när mobilen hånar mig med sin trudelutt när inte ens tuppen tänkt tanken att ge ifrån sig sitt malliga galande, är en önskan om att få gå lägga mig och sova. Den initiala tanken mitt halvvakna medvetande rör vid, handlar alltså om sömn.

Min enda chans att sova post-nollfemnollnoll är följaktligen på lördagar och söndagar. Och det får jag förvisso göra. Men endast med en hårsmån. Ni förstår, det må ligga till på det viset att tuppen inte är uppe med sig själv, men däremot är katten det. Under de arla timmarna har Sally alltid mycket att rapportera. Sambon är visserligen komatös vid den aktuella tidpunkten men ger tjänstvilligt mängder med oväsen ändå i form av gutturala snarkningar. 

Så även om tillfället befinner sig inom räckhåll blir det sällan att jag sover lagom till att Melodikrysset börjar. (Det vill säga klockan tio, för er som inte följer Eldemans musikquiz i P4.)

I morse vaknade jag tjugo i sju. Inkapabel att somna om. Det är så jävla irriterande. Men min yppiga kropp anser väl att det är sovmorgon nog och visar med full styrka att jag behöver gå upp och tömma en viss blåsa. 

Något annat som är jävligt irriterande är när man måste lyssna på grannens idiotmusik. Musik är att ta i. Men jag antar att jag är nödgad att referera till oljudet som musik. Ni tänker: "Hey, vi får fan lyssna på vilket jävla oljud vi vill." Svar nej. Inte om ni likt grannen har volymen på högsta ribba som drabbar mig värre än stanken av gamla cigarettfimpar och illgrön avundsjuka. 

Om det ändå var behaglig musik. Melodiös musik. Hissmusik - vad som helst, bara inte ihålig indolentdunkadunka utan vare sig själ, vilja eller mening. Varför är det aldrig folk med bra musiksmak (läs: min) som poppar livet ur stereon?

På tal om ljudföroreningar, låt mig helt kort återberätta fredagens musikupplevelser.


*****************


Fredag, efter jobbet:

Vi hade mycket att prata om. Vi är tre tjejer som alltid har mycket att prata om. Så mycket att vi pratar i mun på varandra. 

Jag och de andra två flickorna hade bestämt att vi skulle begå en av Lunds tapasställen. Vi ville ha cava och vi ville ha smårätter. Och framförallt ville vi ha cava.

Vad vi inte ville ha var hög musik, skulle det visa sig. Cirka femton sekunder efter det att vi äntrat restaurangen utbrast Terese med välartikulerad och hög röst, så att det ordentligt skulle nå fram till personalen till både höger och vänster - och till de som eventuellt befann sig på Kinesiska muren: "JAG HOPPAS ATT DE INTE TÄNKER FORTSÄTTA ATT HA SÅ HÄR HÖG VOLYM! Jag såg mig förvånat omkring och undrade hur min mor hamnat här.

Jag mumlade lugnande och luddigt: "De sänker nog snart. De ska förmodligen bara testa filiflemsingfrullhrumpf."
Terese, en smula irriterad: "Ja, det hoppas jag VERRRRKLIGEN!" (Ingen kan rulla sina R som Terese. Hon innehar guldmedaljen.)

Sara, som bemöter det mesta i livet med ett smittsamt leende och höjda ögonbryn, gestikulerade piggt medan hon ryckte på sina smala axlar och tittade uppmuntrande mot oss: "Ja? Ska vi inte gå upp? Vårt bord är där uppe. Uppe! Upp!"

Vi gick upp. Vi satte oss vid dedikerat bord. Vi beställde var sin cava-drink. Vi lutade oss tillbaka och andades ut hela veckans jobb. Sedan beställde vi tapas. Och tog en klunk till. Och ännu några till.

Javisst. Volymen var hög. Arbetsamt hög. Musiken bankade sig in i vårt nervsystem, den störde våra samtal. Jag gillar musik på restauranger och andra hak, det är inte det, men den ska egentligen inte märkas tycker jag. Den ska vara en naturlig del av inredningen. Förstår ni vad jag menar? Musiken ska om möjligt förhöja stämningen, inte lägga sig i. Den ska få folk att vilja stanna kvar, inte... ahhh! Nu förstår jag! De vill förmodligen att gästerna ska jalla-jalla sig därifrån å det snaraste så de kan ta in fler gäster. Listigt.

Trots att jag är ljudkänslig (fråga min sambo) kapitulerade jag geschwind och kände ett visst lugn medan mina väninnor enträget bad personalen sänka volymen på musiken - som för övrigt inte alls passade in på ett tapas-pang. Enligt Sara var det billig after-ski-musik som besudlade den annars så trivsamma lokalen. 

Till slut utbrast Terese: "KAN NI SÄNKA MUSIKEN ALREADY, ANNARS MÅSTE JAG GÅ HÄRRRRIFRRRRÅN!" Igen hörde jag min mor och såg mig häpet omkring.

Våra bordsgrannar visade tacksamhet och multipla tummar upp mot mina väninnor. De ansåg också att ljudet var alldeles för högt men inte vågat säga något.

Det som förvånade mig mest var hur svårt det var för restaurangens anställda att bemöta önskemålet: "Jag ska se vad jag kan göra." "Okej, jag ska se om det går." "Ehhh, vet inte... kanske... får se..." "Oj, jaha, hoppsan, alltså..."

Vänta ett ögonblick. Bad vi att de skulle bota prestige och dålig andedräkt? Uppfinna lasersvängen upphöjt till fyra? Återskapa Big Bang? Fanns det verkligen ingen volymknapp man kunde dutta på? Nej. Vi blev alltjämt varse om att volymen de facto var etsad i sten. Orubblig. Det hade varit enklare att åka till en av Jupiters åtta månar endast iförd toppluva och stringtrosa på en grön frisbee än att rucka på volymen. Vi blev dessutom tillsagda att om det nu var på det lilla viset att vi inte hörde varandra ordentligt så fick väl tala HÖGRE: "Det är afterwork nu, folk vill ha hög volym!" Verkligen?

Vi var hur som helst mer än belåtna med de små delikata rätterna och den välkylda cavan. När vi gjort oss oskyldiga vaggade vi med lätt tinnitus och hesa röster ner mot Lundia, hotellbaren nära centralstationen. Det var som att gå in i en annan värld. 

De varma, smekande och behagligt låga rösterna från bland andra Dean Martin och Frank Sinatra visade in oss till ett bord vid ett burspråk. Bartendern talade endast engelska vilket gav upplevelsen en härlig och befriande internationell prägel. Vi kunde ha varit var som helst den aftonen. Jag var både i Dar-es-Salaam och London. Och i Venedig. Och Sarajevo. Och i Rio. 

Var mina väninnor befann sig, vet jag inte säkert. Jag vet bara att vi var där tillsammans. Var vi än var.

Musik engagerar. På olika sätt. Med olika resultat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar