söndag 19 november 2017

Apropå Mugabe

Ingen har väl undgått vad som händer i Zimbabwe nuförtiden?

Mugabe. Frihetskämpen som tillsammans med Joshua Nkomo ledde kampen för ett självständigt Zimbabwe, som sedan senare delen av artonhundratalet hette Sydrhodesia och styrdes av Brittiska sydafrikanska kompaniet med Cecil Rhodes i spetsen.

Mugabe. Han var säkert en bra man från början. Men det gick över med tiden. Makt tycks göra så med folk. Den ursprungliga ljusa drivkraften äts upp av egen vinning. Och dålig andedräkt.

Jag minns när jag gick på mellanstadiet i början av åttiotalet. En solig dag, när jag tillsammans med mina klasskamrater på Södermalmsskolan i Stockholm satt och begrundade vad som skrevs på svarta tavlan framför oss, öppnades klassrumsdörren. Där stod rektorn (tror jag att det var) tillsammans med en bunt vackra mörka damer med färgstarka kläder. Rektorn (som jag fortfarande tror att det var där i dörröppningen) informerade oss barn om att dessa kvinnor kom från Zimbabwe, ett land långt bort i Afrika, där en viss Robert Mugabe just blivit ledare. 

Robert Mugabe hade befriat landet från utländskt styre. Allt var bra, positivt och mysigt. Vi var så pass mycket i början av åttiotalet - innan tubsockor i vita pumps var mode, innan pastellfärgerna och det tuperade håret var en självklarhet - att sjuttiotalet fortfarande var väldigt mycket närvarande och präglat av vida ljusbruna manchesterbyxor, palestinasjalar och "Atomkraft? Nej tack"-märken.

Jag hade ingen aning om vem denne Mugabe var eller var Zimbabwe låg, och jag brydde mig nog inte särskilt mycket. Jag hade bara ögon för dessa fantastiska kvinnor som plötsligt började sjunga och dansa för oss. "Mugabe oye, Mugabe oye", sjöng de medan de stampade fötterna ner mot Moder Jord. Jag minns det lika starkt som om det vore i förmiddags. 

Där och då visste jag att jag en dag skulle åka till Afrika. Till landet med det lustiga namnet. Sedan den dagen har jag haft en stark men samtidigt obeskrivlig längtan till Afrika. Jag har känt ett besynnerligt släktskap med Afrika. Som om hon vore min mor.

Well, det skulle visa sig att flickan i klassrummet som hänfört beskådat de dansande kvinnorna, under en period av sitt vuxna liv, i det närmaste skulle åka skytteltrafik till Afrika. 


*****


I november 2005 åkte jag tillsammans med en grupp människor ner till Sydafrika. Vi skulle spendera en natt i Pretoria. Vi hade ett möte med den dåvarande presidenten av WBU (World Blind Union). Dagen efter skulle vi fortsätta till Zimbabwe för att träffa synskadade kvinnor. 

Vänta, alla vet givetvis inte detta. Lite bakgrund: mellan åren 2005 och 2011 jobbade jag som ledsagare till personer med synskador. Lyckligtvis, för min del, innefattade detta många och långa resor till länder där SRF (Synskadades Riksförbund), i alla fall på den tiden, hade samarbetsprojekt med andra synskadeorganisationer.

För att återgå till historien - ingen av oss fick vårt bagage när vi landade i Johannesburg. Jobbigt. Skitjobbigt. Hur som helst, dagen efter, fick vi våra väskor på flygplatsen lagom till att vi skulle åka vidare till Harare. Yay.

När vi landade i den zimbabweanska huvudstaden kunde vi efter en stund konstatera att ingen av oss hade lyckan att se vårt bagage åka runt i väskkarusellen. Den här gången heller. 

Istället för att sätta oss i den förbeställda bilen som skulle ta oss till den lilla orten Masvingo var vi istället tvungna att hitta ett hotell i Harare som hade lediga rum. Vilket inte i och för sig var särskilt svårt. 

På kvällen fick vi i alla fall äntligen våra väskor. Tidigt nästa morgon satte vi oss lagom till rätta i en svart jeep och körde genom huvudstaden för att komma till landsvägen som skulle leda oss ner till Masvingo.



Harare.

Nyore Nyore - Zimbabwes IKEA?


Tre saker slog mig med häpnad under resans gång. 1) bland de många trafikskyltar i den myllrande staden fanns stora informativa skyltar som upplyste folket om att kondomer inte förhindrar HIV-smitta och AIDS, 2) när vi väl kom ut ur stadsnätet sprang apor i diverse storlekar längs vägarna, 3) det blev något sorts fel på bilen, på motorn om jag inte minns helt fel, så chauffören stannade till vid en affär någonstans mitt i ingenstans och köpte curry. För curry är nämligen toppen för strejkande motorer (eller vilken del av fordonet det nu var som inte ville samarbeta). Vi tog oss efter ett kortare uppehåll vidare söderut utan större dramatik. Hurry curry.



Här kan man köpa curry. Bilcurry. Burry.


En vanlig novemberdag i centrala Zimbabwe.
Fanta på huvudet.

Jag hade förut en föreställning om att Afrika var som en helt annan värld. Efter mina många besök där kan jag konstatera att så de facto är fallet. I alla fall söder om Sahara. Där är det verkligen väldigt speciellt och härligt. Och stundtals skrämmande. Flera gånger har jag hamnat i situationer vilka känts mindre behagliga men som lyckligtvis alltid slutat med hejsan svejsan i lingonskogen trots (eller tack vare?) att jag vägrat ge allehanda uniformerade män med bistra anleten mitt pass. 


*****


När vi efter något dygn var klara i Masvingo återvände vi mot den internationella flygplatsen i Harare. Åter igen satt vi i bilen som krängde tufft på vägarna som Gud fullkomligt glömt bort. Förmodligen var jag inte ensam om att fundera över vårt eventuella currylager.

Rätt var det var blev vi stoppade av läskiga låtsaspoliser. Den högst charmige chauffören klev ut ur bilen och stängde bildörren försiktigt bakom sig medan han viskade till oss: "Don't worry. Don't move. I'll take care of this." 
Vilket han gjorde! Efter en dryg timmes förhandlande kunde vi fortsätta vår färd hemåt. Tills bilen tog slut. Igen. Jag såg mig något oroligt omkring medan chauffören gullade med bilen. Denna gång utan curry. Hur kommer det att gå?



Vår chaufför. Hjälte. Och bilvårdare. Och hjälte.

Väl framme vid flygplatsen, efter vad som kändes en evighet, var det dags att betala bilföraren. 

Deras pengar var inte värda ens en liten hög av kaninbajs. 

Vi spred oss. Vissa gick till bankomater. Vissa gick till växlingskontor. Till slut hade vi ett gäng bruna papperspåsar fyllda med monopolpengar som vi överräckte mannen som såg till att vi kom oskadda till flygfältet i Harare för vidare färd till vårt hemland långt, långt där uppe i norr.

Jag hoppas att han lever med hälsan i behåll och gläds åt att Mugabe nu får ägna sig åt något annat. Som exempelvis kontemplation. Och låta de arma människorna få andas ut och sova gott.

Slutligen vill jag dela med mig av en stund med de synskadade kvinnorna vi hälsade på i Masvingo.




söndag 12 november 2017

Ord - fina, fula, felaktiga

Jag gillar ord. Jag älskar ord. Inte alla, men en hel del. De flesta ändå. Vissa hyser jag större kärlek för än andra. Ord som är helt fantastiskt njutningsfullt att uttala. Dessvärre behöver jag inte säga några av mina favoritord särskilt ofta. Om alls. Ord som oligark, filibuster och arborist. När har jag anledning att föra in dessa guldkorn i uppbyggnaden av en mening som är relevant för hur mitt liv ter sig för närvarande? Nä.

Förvisso fick jag tillfälle att använda ordet arborist för några år sedan när jag och morsan genom hennes köksfönster blev vittnen till hur just en arborist noggrant arbetade med ett träd som behövde ansas. Ska jag vara tvungen att förlita mig på att en innergård i centrala Stockholm levererar möjligheter för mig att naturligt få utöva ord som arborist? Fattigt. Futtigt.

Vid nästa besök förväntar jag mig att min mor ställt en stilig oligark på innergården så att jag kan få utbrista: "Titta vilken fin oligark ni har här i Vasastan!" (Typ som vilken fin julgran/midsommarstång.) Och för att göra två flugor på smällen kan vi hoppas på att den snuskigt rike ryssen babblar på i evighet och dröjer med sitt beslut som en sann filibuster.

Kärt barn har många namn. Gäller även katter. Tur att jag har Sally som till synes inte har något emot att jag då och då, bland en ymnig variation av smeknamn, kallar henne för oligark och filibuster.

Ett ord jag däremot hyser avsmak för är vårta. Bröstvårta och vårtgård. Ni hör mig aldrig tala om vårtor av vare sig det ena eller andra slaget. Ordet är inte välkommet i min diminutiva mun.

På tal om ord, ibland blir det fel. Ni vet när kombinationen av att se tveksamt bra (läs: kasst) på långt håll och yppig fantasi kan resultera i funderingar. Häromdagen blev jag en smula betänksam när en arbetskamrat mimade med stor entusiasm mot mig längre bort i korridoren: "Jag vill ha potatis." 
Jag visade tummen upp och nickade uppmuntrande till henne medan jag tänkte: "Har hon blivit galen?"

När hon kom närmare frågade jag henne diskret varför hon ville ha potatis. Vilken sorts potatis? Pommes frites? Hasselbacks? Klyft? Mos?
Arbetskamraten blängde på mig: "Potatis?! Nej, jag vill ha tårta!"

Så klart. Mer rimligt.

Alldeles nyss såg jag ett intressant inslag på BBC World News som handlade om Afrodite. Programledaren berättade om gudinnan från den grekiska mytologin: "She was born out of phone."

Jag reagerade givetvis genast. "Phone?" Vad menar hon? Är det något engelskt uttryck jag inte förstår? Kan det vara en filosofisk och symbolisk manifestation av begreppet telefon? Liksom att hon uppstod tack vare en kommunikation mellan de olika elementen?

(Eftersom ni är intelligenta varelser som läser mina högst intelligenta blogginlägg vet jag att ni begriper att jag i det här fallet inte menar värmeelement.)

Well, till slut föll polletten ner. Det gick upp en talgdank. Låt oss säga att det sprakade till på Vedelsvägen när jag insåg att journalisten sa foam (skum). Inte phone. Förstås. Jag menar hur dum får man tillåta sig att bli? Alla vet ju att hon föddes ur det skummande havet. Eller, enligt somliga, som en produkt av kärleksmötet mellan Zeus och Dione. Men aldrig någonsin har jag hört att kärleksgudinnan för första gången skulle ha sett dagen ljus från en midnattssvartfärgad Samsung Galaxy S8+.

Som om E.T. skulle bett om att få foam home. Skulle inte tro det.


söndag 5 november 2017

Säsongsavslutning i parken

Jadå. Javisst. Jajamensan. Inga konstigheter. Inga nyheter. Business as usual. Vår vita - nåja, under all smuts - vita hybridautomobil tog oss ännu en gång till Skånes Djurpark. Nej nej, misströsta icke, ni kommer alldeles strax slippa läsa om den svulstiga kärlek jag känner för parken. (Åtminstone ett tag i alla fall.) Idag var sista dagen de hade öppet för denna säsong. 

Det var en fin höstdag, om än en smula kulen. Inte särskilt kall egentligen, termometern låg väl och balanserade kring tiogradersstrecket men det kändes ruggigt. 

Att bo i Skåne har sina fördelar. Det bästa är att hösten håller sig kvar längre än i resten av vårt gurkformade land. De döende men samtidigt vibrerande och färgsprakande löven klamrar sig fast en stund längre på träden. Och så börjar våren tidigare än där uppe bakom någonstans. Det är ett stort #win på det. För mig i alla fall som har de bägge nyss nämnda årstider som favoriter.

Nåväl. Vi for hyfsat tidigt mot Höör och djurparken. Vis av erfarenhet vet vi att det är störst chans att få småsnacka med invånarna i parken innan barnfamiljerna anländer ägorna. Äsch, gå inte upp i hej nu. Givetvis ska ingen skugga falla på barnfamiljerna, herregud, parken är i synnerhet till för barnen. Men som vi alla känner till har barn av den mindre kalibern en enorm lungkapacitet som resulterar i ett imponerande, haktappande och tinnitusframkallande ljud. Djur gillar inte fenomenet (inte jag heller för den delen, förlåt alla föräldrar). Så fort de (och jag) hör en enerverande gäll röst som gormar rakt ut till synes utan anledning, springer de (jag) iväg och gömmer sig (mig). Eller lufsar. Beroende på vilket sorts djur det är frågan om.

Det brukar i stort sett endast vara min sambo och jag själv som strosar runt utan sällskap av barn. Vi ses förmodligen som skumma figurer. Aparta. Dock ofarliga. 


Hej fina parken.

Himlen gav ifrån sig ett löfte om regn inom en omedelbar snar framtid. Vi trotsade omen och for iväg utan paraply. Det gick bra. Dropparna föll inte ner från skyn förrän vi var tryggt hemma igen. Nej, mina vänner, det var inte tal om tur. Det är ren skicklighet. Och att vi är stenhårt tuffa. Som stål ungefär.

Ser ni den djärve järven?
Hen chillar hårt.

Det var en skön känsla där vi gick. Som om vi var alldeles ensamma. Det var tyst. Det enda som hördes var hösten. Naturljud. Märkliga naturljud. Jag frågade min sambo om han verkligen var tvungen att rapa så högt. Han svarade mig genast att det inte var han. Jag var inte helt övertygad, men när jag hörde det otäcka ljudet samtidigt som jag pussade sambon ömt på kinden begrep jag att det de facto inte var han som brölade ända från djupet av sina testiklar. Det visade sig vara Herr Dovhjort. Som väsnades ända från djupet av sina egna.

Har ni sett en dovhjort någon gång? De är fantastiskt vackra och smäckra. Hanarna har en alldeles betagande krona av horn. Imponerande. Och så låter de som... en skräckfilm. Opassande. Olämpligt. Som döden.

Dessvärre kan jag inte dela med mig av en bild av vår dovhjort. Min mobil orkade inte återskapa det jag trodde att jag avbildade. Men ni kan ju googla om ni har en minut till övers. När ni tittar på bilden av djuret - lägg då till ett oljud värre än den värsta tortyr ni kan inbilla er. Ni ser. Det går fan inte ihop.

Annat är det med getterna.

Getterna. De är nog de mest sociala figurerna i parken.
Att bjuda in en get på ett mingelparty skulle förmodligen
göra susen. De älskar människor. Har alltid mycket att förtälja.
De är inte svårsnackade om jag säger så, de skvallrar hejdlöst.
Ett eventuellt problem skulle möjligtvis vara att deras kroppsodör
osar av övermogen chévre. Det kan sticka lite i näsan på den känslige.

När vi närmade oss skogsvoljären, där bland andra diverse ugglor bor, kom en förtjusande äldre dam mot oss. 

Förtjusande äldre dam: "Vet ni, alla lodjuren är framme. Eller nja, fyra av dem i alla fall. Den femte har nog gömt sig."
Jag: "Åh, oj, ja, lodjuren som är så fina. Dit ska vi gå."
F ä d: "Aha, ni pratar med lappugglan? De är ena riktiga linslusar. De älskar att bli fotograferade."
Jag, intresserad medan sambon försöker fånga lappugglan på bild med sin mobil: "Ja, jaha, är det en lappuggla?"

Foto: Magnus Bengtsson
Uggel.

F ä d: "Jag minns när jag och min man var nygifta och gick i skogen och plockade liljekonvaljer så kom vi till ett träd som jag sedan jag var barn kände igen. Min pappa sa alltid att en uggla bodde där. Så jag visade min man trädet och knackade på den för att se om det fortfarande bodde en uggla där och OJ! En uggla flög ut. Jag blev rädd för den flög ut i attack. Men så flög den iväg. Alldeles tyst. Ni förstår, man hör inte när en uggla flyger. Och kom ihåg, knacka aldrig på träd i skogen."
Jag: "Tack, det ska jag komma ihåg."

Jag noterade att maken gick vidare. Som om han var van vid att hustrun gärna stannade till och samtalade med främlingar. Länge.

F ä d fortsatte: "Och jag går aldrig härifrån utan att se minst ett djur i varje hägn!" Jag nickade bekräftande tillbaka.

Vi gick efter en stund våra skilda vägar. Den äldre damen var sannerligen förtjusande. Maken väntade tåligt en bit bort. När damen gick mot sin älskade make som hon en gång plockade liljekonvaljer med, kunde jag inte låta bli att se hur Magnus och jag i framtiden promenerar i parken. Alldeles vithåriga. Och engagerat försöker undervisa de något yngre besökarna i vad som är vad och vem som är vem.

Vi strövade vidare. Hälsade som hastigast på vildsvinen. När jag ville klappa mulen på en häst fick jag till svar en varm frustande andedräkt som fick mig att vackla bakåt. Min frisyr tog sig dock. Såg ut som en B-skådis från det tidiga åttiotalet.

Björnarna låg uthällda i sina bruna högar. Rävarna skojade med varandra. Grävlingarna gömde sig. Likaså kronhjortarna. Sälarna var däremot pigga och gjorde konster för sig själva.


I vanlig ordning gick vi ut mot vargarna.
Vi såg inga. De hade måhända redan checkat ut bah:
SEMESTER!

Vi kommer att sakna Skånes Djurpark och längtar till påsken då de förmodligen öppnar portarna för oss igen.


Hej då fina parken.

*****

För övrigt vill jag bara tillägga att jag ikväll mest sannolikt anrättat den godaste lasagnen. Ever. EVER!

Lasagnen: "Dra åt helvete, ni är inte värdiga."