söndag 19 november 2017

Apropå Mugabe

Ingen har väl undgått vad som händer i Zimbabwe nuförtiden?

Mugabe. Frihetskämpen som tillsammans med Joshua Nkomo ledde kampen för ett självständigt Zimbabwe, som sedan senare delen av artonhundratalet hette Sydrhodesia och styrdes av Brittiska sydafrikanska kompaniet med Cecil Rhodes i spetsen.

Mugabe. Han var säkert en bra man från början. Men det gick över med tiden. Makt tycks göra så med folk. Den ursprungliga ljusa drivkraften äts upp av egen vinning. Och dålig andedräkt.

Jag minns när jag gick på mellanstadiet i början av åttiotalet. En solig dag, när jag tillsammans med mina klasskamrater på Södermalmsskolan i Stockholm satt och begrundade vad som skrevs på svarta tavlan framför oss, öppnades klassrumsdörren. Där stod rektorn (tror jag att det var) tillsammans med en bunt vackra mörka damer med färgstarka kläder. Rektorn (som jag fortfarande tror att det var där i dörröppningen) informerade oss barn om att dessa kvinnor kom från Zimbabwe, ett land långt bort i Afrika, där en viss Robert Mugabe just blivit ledare. 

Robert Mugabe hade befriat landet från utländskt styre. Allt var bra, positivt och mysigt. Vi var så pass mycket i början av åttiotalet - innan tubsockor i vita pumps var mode, innan pastellfärgerna och det tuperade håret var en självklarhet - att sjuttiotalet fortfarande var väldigt mycket närvarande och präglat av vida ljusbruna manchesterbyxor, palestinasjalar och "Atomkraft? Nej tack"-märken.

Jag hade ingen aning om vem denne Mugabe var eller var Zimbabwe låg, och jag brydde mig nog inte särskilt mycket. Jag hade bara ögon för dessa fantastiska kvinnor som plötsligt började sjunga och dansa för oss. "Mugabe oye, Mugabe oye", sjöng de medan de stampade fötterna ner mot Moder Jord. Jag minns det lika starkt som om det vore i förmiddags. 

Där och då visste jag att jag en dag skulle åka till Afrika. Till landet med det lustiga namnet. Sedan den dagen har jag haft en stark men samtidigt obeskrivlig längtan till Afrika. Jag har känt ett besynnerligt släktskap med Afrika. Som om hon vore min mor.

Well, det skulle visa sig att flickan i klassrummet som hänfört beskådat de dansande kvinnorna, under en period av sitt vuxna liv, i det närmaste skulle åka skytteltrafik till Afrika. 


*****


I november 2005 åkte jag tillsammans med en grupp människor ner till Sydafrika. Vi skulle spendera en natt i Pretoria. Vi hade ett möte med den dåvarande presidenten av WBU (World Blind Union). Dagen efter skulle vi fortsätta till Zimbabwe för att träffa synskadade kvinnor. 

Vänta, alla vet givetvis inte detta. Lite bakgrund: mellan åren 2005 och 2011 jobbade jag som ledsagare till personer med synskador. Lyckligtvis, för min del, innefattade detta många och långa resor till länder där SRF (Synskadades Riksförbund), i alla fall på den tiden, hade samarbetsprojekt med andra synskadeorganisationer.

För att återgå till historien - ingen av oss fick vårt bagage när vi landade i Johannesburg. Jobbigt. Skitjobbigt. Hur som helst, dagen efter, fick vi våra väskor på flygplatsen lagom till att vi skulle åka vidare till Harare. Yay.

När vi landade i den zimbabweanska huvudstaden kunde vi efter en stund konstatera att ingen av oss hade lyckan att se vårt bagage åka runt i väskkarusellen. Den här gången heller. 

Istället för att sätta oss i den förbeställda bilen som skulle ta oss till den lilla orten Masvingo var vi istället tvungna att hitta ett hotell i Harare som hade lediga rum. Vilket inte i och för sig var särskilt svårt. 

På kvällen fick vi i alla fall äntligen våra väskor. Tidigt nästa morgon satte vi oss lagom till rätta i en svart jeep och körde genom huvudstaden för att komma till landsvägen som skulle leda oss ner till Masvingo.



Harare.

Nyore Nyore - Zimbabwes IKEA?


Tre saker slog mig med häpnad under resans gång. 1) bland de många trafikskyltar i den myllrande staden fanns stora informativa skyltar som upplyste folket om att kondomer inte förhindrar HIV-smitta och AIDS, 2) när vi väl kom ut ur stadsnätet sprang apor i diverse storlekar längs vägarna, 3) det blev något sorts fel på bilen, på motorn om jag inte minns helt fel, så chauffören stannade till vid en affär någonstans mitt i ingenstans och köpte curry. För curry är nämligen toppen för strejkande motorer (eller vilken del av fordonet det nu var som inte ville samarbeta). Vi tog oss efter ett kortare uppehåll vidare söderut utan större dramatik. Hurry curry.



Här kan man köpa curry. Bilcurry. Burry.


En vanlig novemberdag i centrala Zimbabwe.
Fanta på huvudet.

Jag hade förut en föreställning om att Afrika var som en helt annan värld. Efter mina många besök där kan jag konstatera att så de facto är fallet. I alla fall söder om Sahara. Där är det verkligen väldigt speciellt och härligt. Och stundtals skrämmande. Flera gånger har jag hamnat i situationer vilka känts mindre behagliga men som lyckligtvis alltid slutat med hejsan svejsan i lingonskogen trots (eller tack vare?) att jag vägrat ge allehanda uniformerade män med bistra anleten mitt pass. 


*****


När vi efter något dygn var klara i Masvingo återvände vi mot den internationella flygplatsen i Harare. Åter igen satt vi i bilen som krängde tufft på vägarna som Gud fullkomligt glömt bort. Förmodligen var jag inte ensam om att fundera över vårt eventuella currylager.

Rätt var det var blev vi stoppade av läskiga låtsaspoliser. Den högst charmige chauffören klev ut ur bilen och stängde bildörren försiktigt bakom sig medan han viskade till oss: "Don't worry. Don't move. I'll take care of this." 
Vilket han gjorde! Efter en dryg timmes förhandlande kunde vi fortsätta vår färd hemåt. Tills bilen tog slut. Igen. Jag såg mig något oroligt omkring medan chauffören gullade med bilen. Denna gång utan curry. Hur kommer det att gå?



Vår chaufför. Hjälte. Och bilvårdare. Och hjälte.

Väl framme vid flygplatsen, efter vad som kändes en evighet, var det dags att betala bilföraren. 

Deras pengar var inte värda ens en liten hög av kaninbajs. 

Vi spred oss. Vissa gick till bankomater. Vissa gick till växlingskontor. Till slut hade vi ett gäng bruna papperspåsar fyllda med monopolpengar som vi överräckte mannen som såg till att vi kom oskadda till flygfältet i Harare för vidare färd till vårt hemland långt, långt där uppe i norr.

Jag hoppas att han lever med hälsan i behåll och gläds åt att Mugabe nu får ägna sig åt något annat. Som exempelvis kontemplation. Och låta de arma människorna få andas ut och sova gott.

Slutligen vill jag dela med mig av en stund med de synskadade kvinnorna vi hälsade på i Masvingo.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar