söndag 12 november 2017

Ord - fina, fula, felaktiga

Jag gillar ord. Jag älskar ord. Inte alla, men en hel del. De flesta ändå. Vissa hyser jag större kärlek för än andra. Ord som är helt fantastiskt njutningsfullt att uttala. Dessvärre behöver jag inte säga några av mina favoritord särskilt ofta. Om alls. Ord som oligark, filibuster och arborist. När har jag anledning att föra in dessa guldkorn i uppbyggnaden av en mening som är relevant för hur mitt liv ter sig för närvarande? Nä.

Förvisso fick jag tillfälle att använda ordet arborist för några år sedan när jag och morsan genom hennes köksfönster blev vittnen till hur just en arborist noggrant arbetade med ett träd som behövde ansas. Ska jag vara tvungen att förlita mig på att en innergård i centrala Stockholm levererar möjligheter för mig att naturligt få utöva ord som arborist? Fattigt. Futtigt.

Vid nästa besök förväntar jag mig att min mor ställt en stilig oligark på innergården så att jag kan få utbrista: "Titta vilken fin oligark ni har här i Vasastan!" (Typ som vilken fin julgran/midsommarstång.) Och för att göra två flugor på smällen kan vi hoppas på att den snuskigt rike ryssen babblar på i evighet och dröjer med sitt beslut som en sann filibuster.

Kärt barn har många namn. Gäller även katter. Tur att jag har Sally som till synes inte har något emot att jag då och då, bland en ymnig variation av smeknamn, kallar henne för oligark och filibuster.

Ett ord jag däremot hyser avsmak för är vårta. Bröstvårta och vårtgård. Ni hör mig aldrig tala om vårtor av vare sig det ena eller andra slaget. Ordet är inte välkommet i min diminutiva mun.

På tal om ord, ibland blir det fel. Ni vet när kombinationen av att se tveksamt bra (läs: kasst) på långt håll och yppig fantasi kan resultera i funderingar. Häromdagen blev jag en smula betänksam när en arbetskamrat mimade med stor entusiasm mot mig längre bort i korridoren: "Jag vill ha potatis." 
Jag visade tummen upp och nickade uppmuntrande till henne medan jag tänkte: "Har hon blivit galen?"

När hon kom närmare frågade jag henne diskret varför hon ville ha potatis. Vilken sorts potatis? Pommes frites? Hasselbacks? Klyft? Mos?
Arbetskamraten blängde på mig: "Potatis?! Nej, jag vill ha tårta!"

Så klart. Mer rimligt.

Alldeles nyss såg jag ett intressant inslag på BBC World News som handlade om Afrodite. Programledaren berättade om gudinnan från den grekiska mytologin: "She was born out of phone."

Jag reagerade givetvis genast. "Phone?" Vad menar hon? Är det något engelskt uttryck jag inte förstår? Kan det vara en filosofisk och symbolisk manifestation av begreppet telefon? Liksom att hon uppstod tack vare en kommunikation mellan de olika elementen?

(Eftersom ni är intelligenta varelser som läser mina högst intelligenta blogginlägg vet jag att ni begriper att jag i det här fallet inte menar värmeelement.)

Well, till slut föll polletten ner. Det gick upp en talgdank. Låt oss säga att det sprakade till på Vedelsvägen när jag insåg att journalisten sa foam (skum). Inte phone. Förstås. Jag menar hur dum får man tillåta sig att bli? Alla vet ju att hon föddes ur det skummande havet. Eller, enligt somliga, som en produkt av kärleksmötet mellan Zeus och Dione. Men aldrig någonsin har jag hört att kärleksgudinnan för första gången skulle ha sett dagen ljus från en midnattssvartfärgad Samsung Galaxy S8+.

Som om E.T. skulle bett om att få foam home. Skulle inte tro det.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar