söndag 5 november 2017

Säsongsavslutning i parken

Jadå. Javisst. Jajamensan. Inga konstigheter. Inga nyheter. Business as usual. Vår vita - nåja, under all smuts - vita hybridautomobil tog oss ännu en gång till Skånes Djurpark. Nej nej, misströsta icke, ni kommer alldeles strax slippa läsa om den svulstiga kärlek jag känner för parken. (Åtminstone ett tag i alla fall.) Idag var sista dagen de hade öppet för denna säsong. 

Det var en fin höstdag, om än en smula kulen. Inte särskilt kall egentligen, termometern låg väl och balanserade kring tiogradersstrecket men det kändes ruggigt. 

Att bo i Skåne har sina fördelar. Det bästa är att hösten håller sig kvar längre än i resten av vårt gurkformade land. De döende men samtidigt vibrerande och färgsprakande löven klamrar sig fast en stund längre på träden. Och så börjar våren tidigare än där uppe bakom någonstans. Det är ett stort #win på det. För mig i alla fall som har de bägge nyss nämnda årstider som favoriter.

Nåväl. Vi for hyfsat tidigt mot Höör och djurparken. Vis av erfarenhet vet vi att det är störst chans att få småsnacka med invånarna i parken innan barnfamiljerna anländer ägorna. Äsch, gå inte upp i hej nu. Givetvis ska ingen skugga falla på barnfamiljerna, herregud, parken är i synnerhet till för barnen. Men som vi alla känner till har barn av den mindre kalibern en enorm lungkapacitet som resulterar i ett imponerande, haktappande och tinnitusframkallande ljud. Djur gillar inte fenomenet (inte jag heller för den delen, förlåt alla föräldrar). Så fort de (och jag) hör en enerverande gäll röst som gormar rakt ut till synes utan anledning, springer de (jag) iväg och gömmer sig (mig). Eller lufsar. Beroende på vilket sorts djur det är frågan om.

Det brukar i stort sett endast vara min sambo och jag själv som strosar runt utan sällskap av barn. Vi ses förmodligen som skumma figurer. Aparta. Dock ofarliga. 


Hej fina parken.

Himlen gav ifrån sig ett löfte om regn inom en omedelbar snar framtid. Vi trotsade omen och for iväg utan paraply. Det gick bra. Dropparna föll inte ner från skyn förrän vi var tryggt hemma igen. Nej, mina vänner, det var inte tal om tur. Det är ren skicklighet. Och att vi är stenhårt tuffa. Som stål ungefär.

Ser ni den djärve järven?
Hen chillar hårt.

Det var en skön känsla där vi gick. Som om vi var alldeles ensamma. Det var tyst. Det enda som hördes var hösten. Naturljud. Märkliga naturljud. Jag frågade min sambo om han verkligen var tvungen att rapa så högt. Han svarade mig genast att det inte var han. Jag var inte helt övertygad, men när jag hörde det otäcka ljudet samtidigt som jag pussade sambon ömt på kinden begrep jag att det de facto inte var han som brölade ända från djupet av sina testiklar. Det visade sig vara Herr Dovhjort. Som väsnades ända från djupet av sina egna.

Har ni sett en dovhjort någon gång? De är fantastiskt vackra och smäckra. Hanarna har en alldeles betagande krona av horn. Imponerande. Och så låter de som... en skräckfilm. Opassande. Olämpligt. Som döden.

Dessvärre kan jag inte dela med mig av en bild av vår dovhjort. Min mobil orkade inte återskapa det jag trodde att jag avbildade. Men ni kan ju googla om ni har en minut till övers. När ni tittar på bilden av djuret - lägg då till ett oljud värre än den värsta tortyr ni kan inbilla er. Ni ser. Det går fan inte ihop.

Annat är det med getterna.

Getterna. De är nog de mest sociala figurerna i parken.
Att bjuda in en get på ett mingelparty skulle förmodligen
göra susen. De älskar människor. Har alltid mycket att förtälja.
De är inte svårsnackade om jag säger så, de skvallrar hejdlöst.
Ett eventuellt problem skulle möjligtvis vara att deras kroppsodör
osar av övermogen chévre. Det kan sticka lite i näsan på den känslige.

När vi närmade oss skogsvoljären, där bland andra diverse ugglor bor, kom en förtjusande äldre dam mot oss. 

Förtjusande äldre dam: "Vet ni, alla lodjuren är framme. Eller nja, fyra av dem i alla fall. Den femte har nog gömt sig."
Jag: "Åh, oj, ja, lodjuren som är så fina. Dit ska vi gå."
F ä d: "Aha, ni pratar med lappugglan? De är ena riktiga linslusar. De älskar att bli fotograferade."
Jag, intresserad medan sambon försöker fånga lappugglan på bild med sin mobil: "Ja, jaha, är det en lappuggla?"

Foto: Magnus Bengtsson
Uggel.

F ä d: "Jag minns när jag och min man var nygifta och gick i skogen och plockade liljekonvaljer så kom vi till ett träd som jag sedan jag var barn kände igen. Min pappa sa alltid att en uggla bodde där. Så jag visade min man trädet och knackade på den för att se om det fortfarande bodde en uggla där och OJ! En uggla flög ut. Jag blev rädd för den flög ut i attack. Men så flög den iväg. Alldeles tyst. Ni förstår, man hör inte när en uggla flyger. Och kom ihåg, knacka aldrig på träd i skogen."
Jag: "Tack, det ska jag komma ihåg."

Jag noterade att maken gick vidare. Som om han var van vid att hustrun gärna stannade till och samtalade med främlingar. Länge.

F ä d fortsatte: "Och jag går aldrig härifrån utan att se minst ett djur i varje hägn!" Jag nickade bekräftande tillbaka.

Vi gick efter en stund våra skilda vägar. Den äldre damen var sannerligen förtjusande. Maken väntade tåligt en bit bort. När damen gick mot sin älskade make som hon en gång plockade liljekonvaljer med, kunde jag inte låta bli att se hur Magnus och jag i framtiden promenerar i parken. Alldeles vithåriga. Och engagerat försöker undervisa de något yngre besökarna i vad som är vad och vem som är vem.

Vi strövade vidare. Hälsade som hastigast på vildsvinen. När jag ville klappa mulen på en häst fick jag till svar en varm frustande andedräkt som fick mig att vackla bakåt. Min frisyr tog sig dock. Såg ut som en B-skådis från det tidiga åttiotalet.

Björnarna låg uthällda i sina bruna högar. Rävarna skojade med varandra. Grävlingarna gömde sig. Likaså kronhjortarna. Sälarna var däremot pigga och gjorde konster för sig själva.


I vanlig ordning gick vi ut mot vargarna.
Vi såg inga. De hade måhända redan checkat ut bah:
SEMESTER!

Vi kommer att sakna Skånes Djurpark och längtar till påsken då de förmodligen öppnar portarna för oss igen.


Hej då fina parken.

*****

För övrigt vill jag bara tillägga att jag ikväll mest sannolikt anrättat den godaste lasagnen. Ever. EVER!

Lasagnen: "Dra åt helvete, ni är inte värdiga."




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar