lördag 31 mars 2018

Påskafton 2018

"Var är alla människor?!"

Det var min mor som med emfas utbrast i ett okontrollerat skri när jag efter att hört ringsignalen fört mobilen till örat.

"Det är helt öde! Hela Odengatan och Sveavägen är tömt på liv! Varför måste alla försvinna från Jordens yta bara för ett det är en Afton?!"
Jag, lugnt och sakligt: "Hur tror du då att det är här?"

Mamma frustar och brister ut i gapflabb.


***

Efter frukosten pumpade jag huvudet full med musik och gick några varv runt byn för att få ihop till en timme (om det var någon som såg mig trodde de säkert att jag inte hittade hem). 

Jag power-walkade. Eller åtminstone vill jag tro att det var en power-walk jag begick, befarar dock att på vissa sträckor lunkade jag mest fram som en Barbafigur. Jag vill att ni ska veta att det inte berodde på svaghet i viljan utan på att hälsporren som återuppstått i styrbord fot vill, efter en tids träda, med ett fett utropstecken göra sig påmind. 

Det var inte många andra bybor jag mötte under min delvis raska promenad. Men det är gängse, ni förstår, livet här i blåshålet, är... hur ska jag beskriva det... lite platt. 2D.

Så när morsan ringde och ville önska Glad P. efter att först samtidigt entusiastiskt och förfärat låtit mig veta att Stockholms innerstad låg öde, kunde mina ögonbryn inte låta bli att åka upp till hårfästet medan min haka ramlade ner mot min generöst tilltagna byst. Jag menar, bara i hennes kvarter bor det fler människor än i Stehag. Ensligt och övergivet? Hahaha!


***

Jag har ingen påskkänsla. Är osäker på hur en sådan känsla ska upplevas. Men man brukar ju prata om julkänsla. Som liksom är något helt annat tycker jag. Julen känns som mys. Påsken känns mer som - ah, så skönt med lediga dagar. 

Jag har inte påskpyntat, känns inte påskhelgen för kort för det? Dra fram en massa prylar som är dekorerade med näbbar och kulörta fjädrar för att genast ta bort dem. Nej, hörni, för mig är påsken avbokad i år. Och kanske är det något positivt för en del, jag minns en före detta arbetskamrat som varje påsk deklarerade att: "Jesus lever, påsken är inställd"Å andra sidan, är det inte på Påskdagen Jesus återuppstår? Det är väl därför vi firar Påsk antar jag. Så han hade ju fel, den där kollegan. Fel men rätt. Fast fel.

Tyskarna. Märkligt folk. Jag har varit gift med en så jag vet vad jag talar om. Har ni noterat att så fort det har något med Guds son att göra måste de föra in besynnerliga gestalter för att förvirra oss:

1) Julen. Jesus föds. Nämen varför inte slänga in en läskig skäggig gubbe som skrämmer livet ur små barn och låt oss även dra in ett stort barrträd i bostaden. Vettigt.

2) Påsken. Jesus lider och dör. Nämen varför inte slänga in en lika läskig stor hare. Som kommer med... ägg. Rimligt.

Nåväl. När sambon kom hem efter jobbet (han jobbar hela påsken) var han alldeles mörk och lång i anletet. Han hade inte haft en bra dag. Alls. Lagen om Murphy hade rått hela påskafton för denne arme man. Som tur var lyftes hans humör av mina libanesiska köttbullar jag under dagen nogsamt trillat med kärlek och engångshandskar av latex.

Under kvällen har jag på distans försökt att uppfostra en manlig vän i vad att säga - och framförallt inte säga till kvinnor om han vill få till det. Tror att det gick sådär. Nåja, jag ska nog få bukt på honom inom sinom tid. The force is strong with this one.

Förresten, omedvetet ljög jag för er tidigare. Jag har visst ett påskpynt uppe. Den är visserligen uppe året om (pga fantastisk) så det är tveksamt om det kan kallas för påskpynt. Det är snarare ett pynt. Ett pimp. Som en kompis till mig virkat med sina bara händer.



Höns med charmigt underbett
och snedbena.




torsdag 29 mars 2018

Väder. (Eller längtan efter vår och avokado)

Vädret är en riktig isbrytare. Ja, alltså 1) både bokstavligt och 2) bildligt talat. Vädret för oss samman. Alla kan tala om vädret. 2) Är det pinsamt tyst i hissen tar vi fram vädret ur rockärmen. Eller BH:n för den delen, de av oss som bär kuporna. 1) Befinner vi oss däremot på bedräglig is blir det en neslig och eländig upplevelse.

Under de senaste dagarna har jag noterat en hög grad av frustration. Irritation. För att inte säga en påtaglig uppgivenhet bland mina medmänniskor. Och mig själv förresten. Vi orkar helt enkelt inte mer. Vi förmår inte mer kyla. Vi står inte ut med mer snö. Nej, vi känner oss färdiga med skiten. I alla fall gäller det oss som av en eller annan anledning bor i landets mest sydliga delar. Allvarligt talat, hade jag önskat ständiga minusgrader hade jag givetvis inte flyttat söderut från Stockholm. Haja already!

Jag är för våren. Jag är före våren. Mina onda knoppar har redan brustit men pånyttfödelsen har bromsats mitt i rörelsen pga kung Bores dåliga smak att inte gå när festen är som roligast. 

Som en skadad jojo vars trissa fastnat på mitten till följd av en oväntad knut på snöret, svänger jag hit och dit i limbo. Jag hänger krampaktigt med ena handen på den vassa klippan med stupet under mig. Jag håller i mig allt jag kan för att inte falla. 

Falla ner. 

Falla mer. 

En del av mig vill å andra sidan ge efter och släppa taget, jag blöder och är redo att falla medan en annan del föredrar att se sanningen i vitögat, erkänna förlusten och häva mig tillbaka upp för att välja en annan väg. En tredje däremot påpekar att inget alls är förlorat. Att mista balansen, att bli av med sansen behöver inte betyda nederlag. Nej, det kan snarare leda till leveransen av ännu en i raden av motvilliga insiktsfulla lärdomar. Eller ny frisyr. Eller! Att man hittar en perfekt mogen avokado. (Allt baserat på en sann historia, filmatiseringen visas snart på Netflix.)

En längtan dunkade inom mig. Rastlöst ställde jag mig tidigare ikväll vid köksfönstret. Jag tittade ut och blev inte klok på om det snöade eller om det var redan sedan tidigare landade snöflingor som rusade runt med hjälp av den ivriga vinden. Min längtan följde den taktlösa dansen och irrade omkring utan att landa. Jag försvann i mina tankars karusell. Allt gick runt, runt på reapeat. Till slut saktades farten ner och jag kunde kliva av. Utan att vara ett uns klokare. Men hungrigare.

Jag hade en längtan. Efter den där den perfekta avokadon som jag fick fatt i förut. Några droppar extra jungfrulig olivolja och ett vrid på saltkvarnen i dess naturliga skålform och middagen var serverad. 


onsdag 28 mars 2018

En dag som pendlare

Dagen passerade utan anmärkningar. Det fanns inget att klaga på. Tvärtom.

Det var efter arbetstid som allt hände. Jag kände hur tyget mjukt och sakta sprack. Genast förstod jag att mina lår hade gnuggat sönder ännu ett par jeans. Oh well, jag var ändå på väg hem och lyckligtvis går min jacka ner en bit under rumpan. 

Efter en rask promenad i medvind kom jag fram till stationen och såg förfärat hur tågtavlan blinkade obehärskat och skrek ut att det inte bara var ett tåg som gått sönder och blockerade livsandan på andra tåg som ville förbi och fram, det var även signalfel. Det gick inga tåg till och från Lund kort uttryckt.

Det här med signalfel, hörni, hur är det möjligt med så många signalfel? Det är signalfel så gott som dagligen. Vad är egentligen en signal och vad är det för fel på den? Lider den av utmattningssyndrom? Bältros? Eller är den bara lat? Nej, inte alls. Ni förstår, signalen är som enhörningen. Alla har hört talas om den, men har någon sett den? Icke. Bra dock att ha ha något att skylla på när en fis hamnat på tvären. "Signalfel". Pah!

Har ni varit på Lunds centralstation någon gång? Ni lyckliga som sluppit behöver veta att det skulle kunna vara extrem värmebölja i hela världen och samtidigt vara -83°C där. Det är ett dragit blåshål med ständiga iskalla jetströmmar. Det är högst märkligt, det är som en Bermudas triangel. Fast istället för att förvånat slukas ner i havet fryser man ihjäl. Varje gång.

Jag noterade panikartat att flera avgångar blev inställda. I vanliga fall när signalen har ont i magen, brukar min sambo ha godheten att hämta mig med den vita enhörningshybriden men ikväll befinner han sig på Österlen utan möjlighet att komma till min undsättning. 

Hur som helst, jag hade mina lurar på mig som värmde öronen och musiken flödade in i de samma. I ren överlevnadsinstinkt stod jag på perrongen och smådansade i mina nya skor.

Till slut kom så tåget. Jag klev stelbent ombord och rasade ner i ett säte. Jag var förfärligt frusen, men ändå på gott humör. Som blev ännu smaskigare när jag såg tågvärden som jag lärde känna under min korta tid som stationsvärd på Malmö C för några år sedan. Han ser ut som skådespelaren Al Pacinos yngre bror. Jag hade dessutom nöjet att vara på hans tåg alldeles härom dagen.

Al Pacinos bror: "Kommer du ofta hit?"
Jag: "Du kan glömma att jag kommer att visa dig min biljett, jag har tappat känseln i händerna pga signalfel."
Al Pacinos bror: "Fint, då skriver jag en bot och du får hoppa av i Stångby."

Jag kände medpassagerarnas häpna blickar landa på både mig och honom. Vad de inte såg var hans blinkning. Och vad de inte kände till är vår jargong.

Medan värmen började sprida sig i kroppen lutade jag mig lättad tillbaka och blickade ut över det vita landskapet. "Och julen varar än till påska..." 

Nyfiket betraktade jag sedan mina reskamrater. Mitt emot mig satt en prydligt klädd kille med benen brett isär. Väldigt brett isär. Så pass att det inte gick att undvika att se åt vilket håll den vilade. Det var pth. 

När jag höjde blicken såg jag en tanig man med dålig hy och för stora läderhandskar som höll sig för näsan med det ena av handplagget samtidigt som han rusade ut ur den tysta avdelningen. Hoppsan, någon måste ha lagt av en rökare. Det var ingen annan som följde hans exempel. Antingen var han överkänslig. Eller skyldig. Eller var det måhända där som den tvärställda fisen hamnat?

Väl hemma ville jag genast ta en het dusch. Problemet var bara att jag fick inte av mig min nya rosa topp jag köpte igår. Ni undrar givetvis varför. Jag ska förklara. Högst upp på baksidan finns två pyttesmå knappar. Eftersom jag tydligen har ett sådant stort huvud* måste jag knäppa upp dessa två diminutiva knappar för att alls få den på/av mig.

I morse gick det bra eftersom sambon hjälpte mig att knäppa dem. Vad jag inte hade i åtanke under den arla timman var att han inte skulle vara hemma på kvällen för att hjälpa mig av med den. Så med stelfrusna händer och långa naglar bakom nacken fumlade jag mig varm. Och smått hysterisk. Efter en kvart var jag befriad. Istället för en dusch tog jag ett glas vin.

*Mitt engelska ex sa alltid att jag hade ett "head like an inuit and child bearing hips". Hipsen kan jag köpa men är osäker på huruvida inuiter har huvuden större än icke-inuiter?

söndag 25 mars 2018

Framåt

Ja. Jodå. Nu är jag här igen efter en tids uppehåll. Inspirationen har inte visat sig. Eller snarare, visst har jag haft iakttagelser att orda om men inte lämpliga att sprida.

Jag har en liten förtjusande skara av fans som saknar mina inlägg. På frågan varför jag inte skriver längre har jag svarat att det är för att jag har ingenting att skriva om. Reaktionen har då varit himlande ögon, utslagna armar och med röster som snuddar vid falsett: "Jamen herregud, det är ju det du alltid skriver om. Ingenting!"

Det är sant. Min blogg handlar om ingenting. Hade bloggen varit en amerikansk sitcom hade den varit Seinfeld.

Vad ni kanske inte vet är att det är hyfsat svårt att skriva om ingenting så att det blir läsbart, än mindre underhållande. Å andra sidan är det väldigt roligt. Jag har saknat det. Med den stundande och hoppfulla våren har motivationens gnista åter tänts.


Det är omöjligt att stänga in flödet.
Vatten och ord beter sig på samma sätt.
De ska fram. Från källan till det stora öppna.

Redan innan jag hunnit få morgonkaffet i mig kände jag hur en rörelse framåt knackade otåligt på axeln. Jag förstod precis vad det var frågan om, har känt av den ett tag. Har bara inte riktigt vetat vad jag skulle göra med den.

Efter en frugal frukost klädde jag på mig och gick ut. Jag började traska utan mål. Fåglarna kvittrade blygsamt. Jag liksom vaggade fram hit och dit. Kom ingen vart. Jag kände mig ivrig. Rastlös. Fåglarna må sjunga så sött de vill men jag krävde något helt annat för att kunna ta mig framåt - musik av den mer högljudda och brutalare sorten. Lurarna åkte på och spellistan sattes igång. Benen fick genast kraft och stegade hastigt fram. Jag hängde med så gott jag kunde.

Alla grubblerier som snurrat i mitt arma huvud den senast tiden började virvla snabbare. Stökigare. Men kaoset var lustigt nog behagligt. Farten framåt sprudlade av energi och liv. Det tog inte lång stund innan jag kände styrkan inom mig vakna och se sig förvirrat omkring. Jaså, är det dags nu igen?

Jag gick och gick och gick. Framåt. Jag har varit här förut. Ja, alltså här i byn är jag varje dag - jag menar något helt annat. Den där platsen där tankar får fritt spelrum. Dessvärre lite väl fritt då de kan klä ut sig till sanningar när de i själva verket är falsarier. De lockar. De förför. Att kapitulera är lätt. Allt som behövs är lätt medvind. En il som göder tankarna tills de blir fantasier.

Å andra sidan äger jag ett facit. Förra gången jag var här gick det utmärkt. Tankarna visade sig vara allt annat än bedrägerier. Genom att marschera i rask takt (framåt) inser man att kakan både kan ätas och behållas. Samtidigt.

När jag hade gått min runda i förmiddags hojtade benen efter mer och eftersom det var en hel del godbitar kvar på spellistan fanns det inget annat för mig att göra än att ta en runda till. 

Allt omkring mig var i gråa och beigea nyanser. Det enda säkra vårtecknet jag såg var att Dennis kommer att få till det i påsk.

💖 Dennis 💖

I hålan där jag bor finns en anmärkningsvärd skylt. Jag förstår den inte. Den är hur som helst charmig. 

Bubbeltrapp. Bubbeltrapp?
Visst, skylten finns precis vid en trappa,
men jag är säker på att den är gjord av sten.

På väg hem, för andra gången, såg jag en elegant äldre dam som liksom jag behövde draghjälp. I hennes fall var det en rollator snarare än musik. Fast det förstås, det är möjligt att hon gick och gnolade på någon slagdänga.

Alla är vi på väg framåt, i den marsch som passar oss.


När jag kom hem var jag varm. Svettig. Jag började klä av mig för att ta en svalkande dusch när jag stannade till mitt i rörelsen och sa till min spegelbild: "Du är het, tjejen." 
Jag log och nickade menande mot mig själv. Jag struntade i duschen.

Innan jag lämnar er för den här gången känner jag att det nödvändigt att dryfta det här med tryffel. Vad är en tryffel och vad fan är det för fel på den? Wikipedia hävdar att det är en sorts underjordisk växande svamp som anses vara en delikatess. 

Jag hade bestämt att under min gräsänkehelg ha något av en lyxtillvaro. Istället för att köpa de gamla vanliga snacksen införskaffade jag en påse potatischips med tryffelsmak. När jag rev isär öppningen spred sig en förskräcklig odör. Det luktade unket. Jag ryggade tillbaka en smula men tänkte att det kanske är lite grann som med franska och danska ostar. De osar förfärligt men smakar finfint.

Jag hällde upp innehållet i en liten skål och smakade på en. "Mnja, det var väl inte så pjåkigt", tänkte jag och tog en till. Och en till. Sen övergav jag skålen och gick vidare med mitt liv. Nej hörni, de gick faktiskt inte att äta.

När sambon senare på kvällen kom hem efter sin AW lyste han upp som en sol när han såg skålen som jag lämnat kvar på köksbordet flera timmar tidigare. Han började genast glupskt tugga i sig av innehållet. Det är bra när man bor med en soptunna, han får i sig det mesta med glatt humör. Men plötsligt förändrades hans ansiktsuttryck. Ögonen miste sin glans. Läpparna fick ett spänt drag över sig. Han sa besviket: "Jag tror att det är något fel på chipsen, bäst-före-datumet måste ha gått ut eller nåt."

Tryffelchips.
Dra åt helvete.