onsdag 28 mars 2018

En dag som pendlare

Dagen passerade utan anmärkningar. Det fanns inget att klaga på. Tvärtom.

Det var efter arbetstid som allt hände. Jag kände hur tyget mjukt och sakta sprack. Genast förstod jag att mina lår hade gnuggat sönder ännu ett par jeans. Oh well, jag var ändå på väg hem och lyckligtvis går min jacka ner en bit under rumpan. 

Efter en rask promenad i medvind kom jag fram till stationen och såg förfärat hur tågtavlan blinkade obehärskat och skrek ut att det inte bara var ett tåg som gått sönder och blockerade livsandan på andra tåg som ville förbi och fram, det var även signalfel. Det gick inga tåg till och från Lund kort uttryckt.

Det här med signalfel, hörni, hur är det möjligt med så många signalfel? Det är signalfel så gott som dagligen. Vad är egentligen en signal och vad är det för fel på den? Lider den av utmattningssyndrom? Bältros? Eller är den bara lat? Nej, inte alls. Ni förstår, signalen är som enhörningen. Alla har hört talas om den, men har någon sett den? Icke. Bra dock att ha ha något att skylla på när en fis hamnat på tvären. "Signalfel". Pah!

Har ni varit på Lunds centralstation någon gång? Ni lyckliga som sluppit behöver veta att det skulle kunna vara extrem värmebölja i hela världen och samtidigt vara -83°C där. Det är ett dragit blåshål med ständiga iskalla jetströmmar. Det är högst märkligt, det är som en Bermudas triangel. Fast istället för att förvånat slukas ner i havet fryser man ihjäl. Varje gång.

Jag noterade panikartat att flera avgångar blev inställda. I vanliga fall när signalen har ont i magen, brukar min sambo ha godheten att hämta mig med den vita enhörningshybriden men ikväll befinner han sig på Österlen utan möjlighet att komma till min undsättning. 

Hur som helst, jag hade mina lurar på mig som värmde öronen och musiken flödade in i de samma. I ren överlevnadsinstinkt stod jag på perrongen och smådansade i mina nya skor.

Till slut kom så tåget. Jag klev stelbent ombord och rasade ner i ett säte. Jag var förfärligt frusen, men ändå på gott humör. Som blev ännu smaskigare när jag såg tågvärden som jag lärde känna under min korta tid som stationsvärd på Malmö C för några år sedan. Han ser ut som skådespelaren Al Pacinos yngre bror. Jag hade dessutom nöjet att vara på hans tåg alldeles härom dagen.

Al Pacinos bror: "Kommer du ofta hit?"
Jag: "Du kan glömma att jag kommer att visa dig min biljett, jag har tappat känseln i händerna pga signalfel."
Al Pacinos bror: "Fint, då skriver jag en bot och du får hoppa av i Stångby."

Jag kände medpassagerarnas häpna blickar landa på både mig och honom. Vad de inte såg var hans blinkning. Och vad de inte kände till är vår jargong.

Medan värmen började sprida sig i kroppen lutade jag mig lättad tillbaka och blickade ut över det vita landskapet. "Och julen varar än till påska..." 

Nyfiket betraktade jag sedan mina reskamrater. Mitt emot mig satt en prydligt klädd kille med benen brett isär. Väldigt brett isär. Så pass att det inte gick att undvika att se åt vilket håll den vilade. Det var pth. 

När jag höjde blicken såg jag en tanig man med dålig hy och för stora läderhandskar som höll sig för näsan med det ena av handplagget samtidigt som han rusade ut ur den tysta avdelningen. Hoppsan, någon måste ha lagt av en rökare. Det var ingen annan som följde hans exempel. Antingen var han överkänslig. Eller skyldig. Eller var det måhända där som den tvärställda fisen hamnat?

Väl hemma ville jag genast ta en het dusch. Problemet var bara att jag fick inte av mig min nya rosa topp jag köpte igår. Ni undrar givetvis varför. Jag ska förklara. Högst upp på baksidan finns två pyttesmå knappar. Eftersom jag tydligen har ett sådant stort huvud* måste jag knäppa upp dessa två diminutiva knappar för att alls få den på/av mig.

I morse gick det bra eftersom sambon hjälpte mig att knäppa dem. Vad jag inte hade i åtanke under den arla timman var att han inte skulle vara hemma på kvällen för att hjälpa mig av med den. Så med stelfrusna händer och långa naglar bakom nacken fumlade jag mig varm. Och smått hysterisk. Efter en kvart var jag befriad. Istället för en dusch tog jag ett glas vin.

*Mitt engelska ex sa alltid att jag hade ett "head like an inuit and child bearing hips". Hipsen kan jag köpa men är osäker på huruvida inuiter har huvuden större än icke-inuiter?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar